Jag kommer till kontoret och den plats där dockningsproblemet har lösts under gårdagens eftermiddag av en tillmötesgående tjej från supporten. När jag kommit på plats inser jag att det andra problemet kvarstår, att jag inte kan koppla in mina hörlurar. Jag glor förorättat ömsom på de båda ändar av hörlurarnas kabel som består av USB-C och det enda USB-C uttaget i min laptop som är upptaget av dockningskabeln. Hur mycket jag än blänger framträder inget nytt uttag i laptopens sida, ingen av hörlurarnas kabels ändar förvandlas till USB-A som jag har två passande kompisar till i laptopen. Ungefär där kommer Stoffe förbi för att säga hej och jag låter världens orättvisor gå ut över honom. Klockan har inte hunnit passera åtta så landskapet är relativt tomt vilket jag både tycker är bra och dåligt när jag inte skräder orden över vad jag tycker om utrustningen som företaget tillhandahåller.

Christoffer är som Christoffer är, ingenting påverkar honom. Utanför härjar utkanten av orkanen Ingunn och han hade kunnat befinna sig i dess öga i Norge, lugnt betraktat förbiflygande tak och sippat på sin pappmugg med köpekaffe. Utan ett ord sträcker han fram en påse med saltbeklädda chokladmadlar som jag definitivt inte gillar men tjurigt tar ändå och vägrar erkänna smakar helt ok.

När jag orerat färdigt skrockar han på det sätt som bara Stoffe kan och undrar med det där tonfallet som om han frågar om vädret, på vilket sätt detta är hans problem.

Han är som marshmallows på mina barnsliga taggar som får mig att lyfta blicken från mina löjligt triviala problem och fråga hur det går med deras fosterhemsarbete och jag får en mikroskopisk skymt av en trasig tonårstjej som bollats mellan familjehem och nu landat hos dem. Jag kan inte föreställa mig en tryggare och mer stabilare plats.

 

Jag gör ett försök och tar en sväng till supporten och får faktiskt en ny adapter, något som tidigare varit omöjligt eftersom, hm, var och varannan tappar bort dom. Men man kan ju undra varför de sätter ihop en hårdvarupark som inte är kompatibel utan adaptrar, som när alla konferensrum utrustades med högtalare som krävde HDMI-uttag vilket inga laptops hade, så de fick köpa adaptrar till varenda en. Dessa blev ett mer eftertraktat byte än gratisexemplar av senaste Apple-fånen och jag pratade med en av fastighetskillarna som ansvarade för att tillse utrustningen som fått köpa in hundratals nya efter första veckorna. Till slut monterades lås på alltihop och man kan bara anta att kompabilitet stod högre på listan när de några få år senare bytte ut hela konkarongen igen.

 

Nåväl, nu hade jag lyckan att få en adapter så jag kan sitta här med mina stora skärmar, riktiga tangentbord och fungerande headset. Kanske blir en bättre dag idag.