Tror klockan inte var mer än kring nio när jag slocknade framför baktävlingen på Netflix. Således är jag nu klarvaken i ottan och ser mörkret ersättas av gryningsljus i takt med Christers andetag.

Ja, jag kör med cykelhandskar då det är perfekt anti-glid när man ska ned och köra armhävningar liksom dra svetten ur ögonen. Jag svettas som en gris redan efter uppvärmningen!

Den mörka himlen svepte förbi och klarnade upp men rejäla vindar ute på Björlanda kile. Känns skönt att varken jag eller C har något intresse av båtar, allt jobb de kräver för att inte säga kostnader. Men det är vackert där de ligger, faschinerande i sitt antal och nästan spöklikt ljud som skapas när vinden sliter i segelbåtarnas alla master och linor. 

Visst inser jag att mina preferenser är rubbade, störda av min obefintliga relation till mina egna föräldrar där döden var en lättnad och befrielse av den skuld, plikt, ilska och sorg som varje av de fåtalet interaktioner medförde. Så jag kan till viss del förstå min otålighet för de i mitt tycke överdrivna sentimentaliteterna i boken. Men det gör de inte lättare att uthärda.

Det var information overload men ändå en rolig och intressant dag enligt min avkomma. Ett litet intresse för design uttalades också medan vi rullade hemåt genom regnet. Det visade sig dessutom att jag arbetade som VD i "VD-huset" när Ronja fått frågan vart hennes förälder jobbade! En sådan där konsult var jag tydligen också, haha! Den stackars gruppledaren måste ha undrat, och jag som ändå försökt förklara för henne då jag misstänkte att frågan kunde komma. Men hur förklarar man egentligen vad jag gör? En minichef på IT-förvaltning, vad innebär det egentligen?

Så VD-konsulten och hennes ohängda avkomma åkte hem för att kort därpå åka iväg igen, med en ombytt sagd minikopia till fotbollsträning. Snart dags att hämta och därefter blir det att inta den förberedda fredagstacosen som hon ville inta med oss innan jag skjutsar henne till Lindome.

Fattar inte riktigt vart denna vecka tog vägen men med tanke på hur trött jag känner mig har det antagligen gått en hel sådan.

Min Lilltjej är här! Imorgon är det "Bring your daughter to tech day" , ett initiativ hos R&D för att locka fler tjejer till mansdominerande yrken. De får besöka utvecklingsavdelningen och testlabben, testa och känna så jag är riktigt avundsjuk. Hade jag inte haft min mentor Sven hade den delen av företaget fortfarande varit helt okänd för mig.

Så min avkomma har fått ta ledigt från skolan för heldagen hos min arbetsgivare och kom således till mig efter sin träning medan jag var på min.

Vi fick ju lyfta fram jubilaren och sjunga för grymma Birgit! Undrar hur länge jag själv kommer att köra? Det är ju som sagt inte lika kul att vara deltagare som instruktör…

Planen var att vi skulle titta på "Inside out 2" och då klockan redan var mycket orkade jag inte fixa middag vid spisen. Hej latmansmiddag!

Var nog deltagarrekord i Sisjön igår, riktigt kul och många ställde upp på bild också! Låtarna jag körde satt som tur var och då börjar man inse hur tuff denna release är men högt tempo och snabba explosiva kombinationer.

 

Jag och C brukar skicka svettisar till varandra efteråt och han tar ofta med instruktören på sina, men igår dök ett nytt men bekant ansikte upp, Micke som är min stammis Margaretas man, haha! De är supermysiga och trevliga och världen är så liten att han vid ett av mina pass kände igen Birgit då han en gång i tiden varit hennes chef!
Så ja, han har varit med en del på mina pass också men liksom Christer föredrar han spinningen. Jag var ju inte långsammare än att jag högg Margareta för min returnerande svettis!

Utanför verkar företaget ha någon form av event men höstvädret bjuder inte in till mingel och utforskande då rejäla vindar och regn emellanåt sliter i tältdukarna. Efter många turer huruvida vi ska försöka få hela ena teamet till Bangalore kommer vi nu försöka få några få hit istället. Stackarna kommer verkligen få se Sverige från sin sämsta sida.

Många av medlemmarna i Indien är sjuka dessa månader då regnperioderna härjar och temperaturerna således går ned, ned till kyliga 20... Undrar hur många som dukar under medan de är här då!

 

När man bakar på beställning får man säkra sina föredragna smaker bäst det går. Har aldrig någonsin gillat kokos i dess fasta form, torrt och läskigt i munnen!

Releasen igår gick bajs rent ut sagt. Redan i uppvärmningen missade jag hela sekvenser, men deltagarna var lika tålmodiga och glada ändå. Kanske för att jag mutade dem med choklad och läskeblask release nummer hundra till ära. På tisdag får jag back-up av My i varje fall så jag kan snegla på henne när hjärnsmältan sker.

Känner mig lite seg, omotiverad, som jag uttryckt tidigare kanske jag borde använda den där tidbanken och checka ut en vecka och bara vara. Helst hade jag nog velat åka bort tror jag. Denna vecka är min Portugalvecka men eftersom jag hade en trolig hyresgäst fick ekonomin gå före, att slippa årsavgiften är onekligen en lättnad, men visst hade det varit underbart att vara där nu. Men när jag tänker på vart jag skulle vilja vara förefaller fjällen minst lika lockande som en solstol. Höstfärgerna som exploderat över det öppna fjällandskapet har jag upplevt allt för sällan.

Jag var lite tvehågsen som jag alltid är för tillställningar av detta slag och skulle ju dessutom behöva tillse en present värdig en åttioåring från min ansträngda plånbok.

Kom fram till att låta rätt stå före det egna som det samvetsmässigt också indirekt blev, och med facit i hand kändes det som rätt beslut. 

Firandet tog plats i Onsala där äldste sonen bodde i ett fantastisk hus som gav mig inspiration till hur jag skulle vilja ha det i mitt hem. Den där vanliga känslan av "Så här vill jag ha det, men har ingen aning om hur man åstadkommer det". En enplansvilla med öppen planlösning, ganska avskalad inredning i de färger jag gillar. Inbjudande att bara slå sig ned i anslutning till köket och uterummet. Smart med spröjsade glasdörrar till sovrummen för att öppna upp och eliminera korridorkänsla.

Hennes familj och barnbarn med respektive var alla väldigt trevliga, hennes yngste son och jag kände igen varandra från NW där han jobbat som personlig tränare många år. 

Medan jag frossade i buffé och tårta var Lilltjejen på Åby och jobbade under Jitex A-lagsmatch. 

Idag ska hela nya releasen sitta och måste ta min runda med röjsågen dessförinnan. Känns bra att vara uppe tidigt och jobba lite samt färdigställa inlämningsuppgiften i kinesiska. Handen värker av att skriva alla tecken om och om igen.

Det dyker upp många så kallade "lifehack" i mina sociala flöden, tips som ska lösa vardagsproblem på löjligt enkla vis, en del fullkomligt värdelösa och rent av knäppa, som att spänna fast ett glaslock över ansiktet med hjälp av en huvtröjas åtdragna huva för att slippa gråta när man hackar lök. Gråta lär du göra ändå åt din egen dumhet när du av den skymmande imman skär av dig fingrarna.

Men en del andra kan ha en poäng, som det jag testade för att torktumla Lilltjejens fotbollsskor. Att tillägga stinker de fortfarande trots två omgångar i maskin med ättika, men att hänga dem med snören som kläms fast i dörren fungerade riktigt bra!

Man kan ju tycka att jag kunde ha testat det innan jag beställde den där specialkorgen från Bosch, men gick smidigt att ångra köpet.

Medan avkomman var på fotbollsträning passade jag på att gästa en kollegas pass på Backaplan, köra igenom nya koreografin. Dock var det bara 45 minuter så styrkan och nedvarvningen, som jag inte pluggat alls, var bortplockade.

C är hemma så vi tjejer har hängt med varandra och pratat hela kvällen medan vi gjorde våra läxor. Spanska och fotboll för henne och kinesiska för mig. Det är synnerligen knepigt att gneta de där tecknen, komma ihåg streckordningen och hur de ska dras.

Tonårshormonerna har kommit med mycket tankar och snabba humörskiftningar. Hon är ledsen och arg för att vi är skilda, att pappa är störig, att jag är störig och ja det mesta är störigt. Jag låter henne vara ledsen, låter henne gorma, orera och utmana, väntar ut henne, säger att hon är världens bästa och mest underbara dotter och hon tror mig inte. Sedan pratar vi, om högt och lågt, allvar och flams. 

Jag har fått en försmak av den där kniveggstunna balansgången över det humörstormande havet och kan bara hoppas vi kommer hyfsat helskinnade över till andra sidan!

Genom persiennerna ser jag en klarblå himmel och rönnbärstunga grenar. Det är höst.

 

Lilltjejen är entusiastisk över det som ska bli hennes rum hos Christer, så igår åkte vi ned till närliggande Happy Homes för att kolla på tapeter, något hon kom fram till att föredra framför en målad fondvägg. Det är överväldigande att se utbudet från alla olika leverantörer men hon hade en ganska klar uppfattning om vad hon ville ha och sorterade relativt snabbt ut sitt val. Resten ska målas vitt och är det inte fashinerande vilken osannolik mängd av vitt det finns?

 

Jag antar att det är dessa lägen man önskar man hade en stor kompiskrets av amatör- eller ännu bättre, proffsdesigners som förtjust skulle erbjuda sina tjänster...

 

Hämtade min Lilltjej efteråt som kom tillbaka från deras cup i Norge, nöjda med sina dagar trots att hon inte fick spela och utslagning i kvartsfinal. På vägen till Johan där hon skulle packa om fick vi syn på en igelkott vid vägen som stressade längs en tomts höga cementerade kant. Lustigt nog rullade den inte ihop sig när den plockades upp, så söt! Det var flera år sedan jag såg en igelkott!

Testade ett nytt spel av samma skapare som "Architects" som jag tyckte var roligare. Lite mer aspekter och tog lagom lång tid där det andra går enligt mig för fort. De tre omgångarna vi körde igår tog nog inte ens en timme.

Vaknade med huvudvärk, en konstig huvudvärk där också hårbottnen smärtade. Tycker det är så underligt att jag ofta har värk på morgonen. Oftast går den över eller lättar under förmiddagen men denna kväll är den nu tillbaka och jag tycker allt att jag druckit tillräckligt efter passet. Störigt.

Hostan så gott som borta så körde Majorna i morse, första passet på nästan två veckor men gick över förväntan. Benlåten fixade jag inte ordentligt och var duktigt slut efteråt men känns så skönt att köra igen!

Efter ren rejäl brunch åkte vi till Ikea för uppslag till uterummet, soffa och fåtöljer som nog blir bra. 

Från den trettiogradiga värmen har hösten ramlat över oss. Lika klart och vackert väder men endast sex grader senaste morgnarna.

När solen kommit upp blev det dock tillräckligt varmt för oss att avnjuta på terrassen.

Satt i möten hela gårdagen inklusive kvällen då det skulle tjötas cykelförråd, skrivelser och budget. Christer som åter förärar en med sin närvaro smög in med en påfylld Muminburk! Blev sedan en tidig kväll tillsammans med House.

Idag fyller Liten två år! Så liten med ändå den tuffaste av våra tre med världens lenaste päls.

Jag slemmar och hostar ännu så My räddar mina Frölunda fighters men på lördag ska jag banne mig vara tillräckligt frisk för att köra.

Det hette visst Peppa Pig, haha! Det är synd att de pratar så fort, kan de inte säga orden långsamt ett i taget?

Lilltjejen fick åka till Johan så de får i alla fall två dagar innan hon åker till Norge. Vi hostar och snorar fortfarande och jag, tja, att jag ligger i sängen framför Peppa Pig halv sju på kvällen säger kanske en del. Slutar det alltid med att de lägger sig ned och skrattar!?

Jag är tillbaka på jobbet men hjärnan känns långsam och när sista mötet var klart efter halv fem var jag rätt mosig. Ändå skönt att kliva ut i regnet och tillsammans åka till Christer för att mäta och diskutera hennes blivande rum. Han höll sig på behörigt avstånd och snart åkte vi tillbaka till Mölndal för en sväng på Ikea för inspiration och idéer. Vår energi tog dock snabbt slut och det blev middag i deras avfolkade restaurang istället innan den stängde och väl hemma däckade vi båda två.

 

My tar hand om mina combatanter i Sisjön idag medan jag är ett under av självömkan, trött på hostan och tröttheten. Natten vaknade jag inte bara av mina hostattacker utan också av Mini som kom in genom luckan och jamade som en besatt, vilket brukar betyda att han har med sig en present. Denna gången, mig veterligen för första gången, tuggade han dock i sig den nedanför min säng så jag fick avnjuta varje liten krasande detalj. Vad hade jag att se fram emot några timmar senare? Främre eller bakre halvan, utsmetat blod? Och var skulle jag hitta det? På mattan, överkastet?

Ålade mig ur sängen på Christers sida där jag säkert visste att jag inte hört de omisskännliga ljuden, kisade mot ljuset och särskådade de förväntade nattamatsresterna, men ingenting, inte en svans, inte en bloddroppe. Rätar på mig för att lämna rummet och noterar något bakom dörren. Rent och prydligt ligger något som ser ut som en, tjocktarm? Trevligt. Antar att den inte smakar så bra.

 

Kör ner Lilltjejen till Åby för att se på lagets match mot IFK. Under tiden kompletterar jag på Ica Maxi, går en nödtorftig tur med dammsugaren och viker tvätt. Jag flåsar som en astmahäst och sätter mig i den solvarma bilen i svettfuktig tröja för att hämta avkomman. När jag jobbat mig upp från parkeringen och in från den trettiogradiga utsidan svider ögonen av trötthet och Lilltjejens lunch blir en mikrad låda. Jag knaprar en morot och håller henne sällskap medan tvättmaskinen går. Vi turas om att snyta oss. Hennes energi är det dock inga större problem med, en repris från igår pågår månne då hon vill till lagets andra match mot Lindome. 

Själv lägger jag mig i sängen vid varje möjlighet och gruvar för morgondagens arbetsdag. Mår jag såhär får det nog banne mig vara.

Jag begriper inte riktigt hur min rygg är funtad som skriker av smärta om jag ligger i sängen en extra timme men efter tre dygn inte känns värre än efter en genomsnittlig natt, värkande och lite stel.

Febern har som sagt gått ned men termostaten känns ur lag. Svettas som en gris ena stunden för att i andra kännas helt ok. Låter mer som klimakteriet.

Huvudet känns luddigt, tryckande och tankarna går långsamt, både mentala och fysiska energin har havererat. Flåsar som en hund av att gå till eller från bilen och har inte haft sådant här uppehåll från datorn sedan bilsemestern. Blotta tanken att döda ett monster eller ens blogga från datorn känns utmattande. Skärmtiden på mobilen har gått ned för att istället serieknarka Sense8 på Netflix. Eftersom jag sett den förr är det minimal ansträngning.

Krafterna ger jag till min Lilltjej vilkens förkylning verkar få ett ojämnare förlopp vad febern beträffar. Snorig och eländig men feberfri och full av energi under gårdagen så vi åkte och tittade på Emilios innebandymatcher i galet varma idrottshallar. Korta matcher där jag försökte hålla mig på behörigt avstånd från hans oberörda och mycket trevliga föräldrar och däckade i sängen mellan körningarna.

Till kvällen kom febern och hon kroknade ihop medan jag trugade i lite så kallad middag. Hon höll nu med om att hon kanske skulle tagit det lite lugnare ändå.

När jag nu varit uppe med termometern i högsta hugg har hon gått ned igen till de strax under trettiosju som hon brukar ligga på. Jag har ställt in mitt pass, Christer kommer hem från sin spelhelg i Norge, där han vann en tävling! Så det var ju rätt vältajmat att vi stökar av denna infektion nu, men han borde kanske hålla sig borta någon dag till för säkerhets skull. Men ännu bättre överstökat medan Lilltjejen har gipset och ändå inte kan träna och dessutom hinner bli frisk innan hennes Norgeresa med laget på fredag.

När jag satt med svetten klibbande mot tröjan och tittade på innebandyn insåg jag hur kul det är och att jag faktiskt saknar den lite. Har alltid bara spelat för skojs skull, med kompisar under gymnasiet och med Johans gäng där borta på Hisings-Backa. Aldrig organiserat i förening men regelbundet varje vecka träffades vi på kvällarna och lirade där i en av Strömbackaskolans småsalar, det var kul!

Tji fick jag när jag trodde det var allt där igår morse. Checkade faktiskt ut från jobbet och kände mig allt risigare och men tog de två bokade intervjuerna på eftermiddagen, kravlade i och ur sängen. Varmaste septemberdagarna i mannaminne med uppåt trettio grader som jag tillbringat fullt påklädd i mörklagt sovrum under dubbla täcken och filt. Den förhatliga febervärken knockar mig alltid men Lilltjejen var fantastisk och pysslade om mig innan och efter skolan, testade tempen på mig och fick 39,5.

Lika tung som febern lägger sig, lika stor är lättnaden när jag vaknade upp denna morgon och kände hur den hade gått ned. Svag som en kattunge och en hosta som tagit vid men knoppen hyfsat tillbaka. Då kommer Lilltjejen ned och konstaterar att hon har ont i halsen.

Fått tillbaka aptiten något men Oreo-glass-röran smakade inte som jag hoppats. 

Blir ingen kvartal för mig imorgon men får se om kroppen svarar för söndagspasset där jag inte har fått någon respons på vikarieförfrågan. I värsta fall måste jag ställa in vilket jag hatar.

Hoppas inte min Lilltjej ska gå igenom samma process som jag men verkar tyvärr gå åt det hållet. Har vi tur passerar det lika hyfsat snabbt som det nu ändå verkar för mig.

Dålig sömn med frossa under dubbla täcken som till morgonen övergick till svett så hoppas detta ska vara snabbt övergående. 

Igår fick jag knö ut till Lindholmen och Geelys flådiga kontorsbyggnad där vi har en våning. Det var halvdag för oss ATM:er och inför den planerade frukosten kollade Anna av eventuella allergier. Typ koriander tyckte jag varpå de sedvanliga för och emot följde kring denna vattendelare. 

Sedan tyckte jag allt att en öppen fråga medför öppet svar!

Och se, ibland slår önskningar in!

Nu ligger jag här med glåmig blick genom svidande ögon, såriga luftrör och semi-tät näsa och tycker synd om mig själv. Utanför är himlen blå och temperaturen redan på väg över tjugostrecket. Värmerekord har slagits och fler lär det bli enligt prognosen. Högsommarvärme i september.

 

Han tycker jag bara ser hinder och problem, det kanske jag gör, ursäkter för den där stoltheten och självständigheten jag värnar med näbbar och klor. Samtidigt vill jag ju att vi ska leva och bo ihop och så är ångestkarusellen igång. Jag måste bara bestämma mig, våga språnget där det känns som jag ger upp och offrar allting och inte han. Men det gör han också på ett sätt genom att ta in mig i hans domäner, låta mig kräva förändringar, stora förändringar som i princip inbegriper vartenda rum, förändringar han säger sig vara villig att göra. Och så kanske det inte ens räcker!  
Ibland och endast när jag står där i hans kök eller befinner mig på terassen kan jag få en känsla av tillförsikt av att bo där permanent, kanske för att jag var med vid renoveringen av köket, kanske för att jag på terassen faktiskt inte befinner mig inuti huset. 

 

Kan jag inte bara förlika mig med hans synvinkel, att det bara är ett hus? Att inget hus är perfekt men att man får göra det till sitt. Då kommer jag gnällandes med i-landsproblemet att jag hatar inredning. Jag avskyr blotta tanken på att välja färger, gardiner, möbler och allt det där som jag faktiskt har ganska klar uppfattning kring men inte klarar av att åstadkomma själv.

 

Har nyligen haft mitt avstämningssamtal med min chef där vi pratade om hans chef och hans inställning "Dont bring be problems, bring me solutions!".

Men när min lösning är att köpa något helt annat, helst inrett och klart på det sätt jag vill? Inte på jag-har-valt-skåphandtagen-och-semikornaftonhimmelsblå-fondvägg-nivå, utan titta-på-den-här-bilden-typ-så-nivå! Inte heller på nu-plockar-gör-det-själv-Linda-fram-målarpenseln-och-ååh-vad-roligt-att-härja-på-IKEA-nivå. Jag vet, jag låter som en bortskämd brat som bara vill peka och få. Och kanske är det just dess omöjlighet jag använder som den ultimata ursäkten att bibehålla min självständighet, min egna borg? Men jag vill ju att vi bor ihop, säger jag gnälligt med utskjutande underläpp och ja, så tar vi en vända till.

 

Lilltjejen då? Tjo, hon är positiv men förbehållet avstånden till både skola och Åbyvallen. Gästrummet ska inredas så hon får sitt eget tillhåll att känna som sitt egna när vi väl är där, vilket Christer hoppas ska vara oftare framgent. Själv känner jag att jag också behöver mitt egna tillhåll någonstans för att möjligöra det...

 

Verkar förresten som sommarvärmen inte riktigt släppt taget ännu ändå.

Store Mini når nästan ända upp över kanten på diskbänken. Min Lilltjej är här igen och jag måste erkänna när vi nu kommit så långt att jag som mamma föredrar denna fas i mitt barns liv. Bebis- och småbarnsåldern var inte min grej, men när åren började komma upp till närmare sju-åtta och nu tidiga tonår känner jag mig mer tillfreds. Min Lilltjej är allt mer sin egen person och personlighet som man med åren kunnat föra en allt mer konstruktiv dialog med. 

Nu börjar tonåren och frigörelsen visa sig allt mera så får se hur jag kommer att förhålla mig till den fasen.

 

Vi hann knappt komma genom dörren igår efter jag hämtat henne hos Johan, förrän Emilio var här och de försvunnit upp till övervåningen. Nu pluggar hon förhoppningsvis inför ett prov på onsdag och fler är redan på gång. Planering och framförhållning blir förutom pendlingen en utmaning då träningsdagarna inte ger mycket utrymme för studier.

 

Imorgon börjar nästa kurs i kinesiska - Kinesiska tecken, vilket blir intressant. Misstänker att den kommer att bli sjukt svår! Sju och en halv poäng på kvartsfart.

 

Fick frågan om jag kunde facilitera två workshops för Engineerings alla arkitekter i oktober. Ett för mig nytt format som kallas Ideation, fast på två-tre timmar! När jag läst in mig lite verkar det snarare vara en process med flera sittningar under minst en veckas tid, men i princip brainstorming där man bara vill få ut idéer och förslag framåt. Inga slutsatser eller resultat i slutänden, endast en massa olika tankar som i detta fall ska komma efter olika demos. Blir spännande!