Det var oroväckande himmel när jag rattade mot Majorna igår men fick ett bra gäng morgonpigga deltagare och nya koreografin genomfördes nästan felfritt. Fick ett svettband av gulliga Emma som hade två! Det var få klubbar som hade engagerat sig extra inför hundra-release-jubileumet men hon hade besökt några och lyckats få lite merch.

I boken jag för tillfället lyssnar på har ett äldre par föräldrar mördats och de efterlevande barnens tolkas på olika sätt. Det är många känslor och scenarion i de fiktiva berättelserna jag kan relatera till men detta är ett av undantagen. Jag finner mig själv känna irritation och otålighet när den vuxna dottern bara gråter dag efter dag, herregud de var ju gamla och modern till och med dement! Det är meningar om hur de är borta för alltid, aldrig kommer att komma tillbaka, hur hon saknar och behöver dem. Jisses så melodramatisk och självömkande man kan bli!