En annan positiv överraskning var Kristin Hannah vars två av flera böcker jag nu läst. "Himmel över Alaska" var bitvis känslomässigt jobbig med inte bara den utsatthet som skildras i ett hem av misshandel och utsatthet men också för den frustration jag kunde känna som åskådare att bevittna den oförmåga den misshandlade har att lämna sin misshandlare men också den snedvridna hjärnan hos en paranoid liten man som tar sig rättigheter.

"De fyra vindarna" var inte lika känslomässigt jobbig men mycket engagerande med sin handling i Nordamerikas tidiga 1930-tal.

En som verkligen kröp innanför skinnet på mig var Tara Westovers "Allt jag fått lära mig". Apropå paranoida och sjuka små män som kastar långa skuggor gjorde denna än mer skrämmande än Kristin Hannahs visserligen verklighetstrogna men likväl fiktiva verk, då den skildrar Tara Westovers mycket reella uppväxt i verklighetens USA i en nästintill parallell generation till mig själv. En paranoid far och allvarligt psykiskt sjuk och instabil storebror. Man vill skrika, banka och slå över den lilla bubbla Tara växer upp i som gör henne oförmögen att göra annat än tro på faders fanatiska utövande av sin egna tolkning av Guds ord. Jag vill spotta, fräsa och se fadern och brodern brinna i det helvete de själva ansåg alla utom de själva förtjäna.

Usch, blir arg bara jag börjar tänka tillbaka på den! 

Det är mycket reaktioner om Rysslands invasion av Ukraina nu. Många förskräcks, förfasas, är ledsna och oroliga, jag likaså när det främmande och skrämmande kommer inom relaterbar närhet. Det har varit krig i många år på många platser i världen där massmord, tortyr och obeskrivlig grymhet  för oss förvandlats till ett brus och insticksrubriker som slutat engagera. Nu har kriget tagit sig ända in på vår bakgård, vår egna världsdel och solidariteten går i taket. Det är inte så konstigt, så är vi människor funtade. 

Hur herr Putin är funtad är det många som undrar men likväl ändå är ganska tydligt. En liten man, bland så många andra med storhetsvansinne och egenintresse i första rummet. Författaren Margit Sandemo hade en boktitel: Små män kastar långa skuggor. Så rätt i sin skrämmande verklighet.

Ledningar och samfund i väst bröstar sig och rullar ut sina sanktioner, men hur verkningsfulla är dessa egentligen när den lilla mannen har Kina i ryggen, ett land vi tycker mycket kring och underskattar desto mer? Vi kan ifrågasätta deras politik och humanistiska hållning hur mycket vi vill, men det spelar ingen roll i vår värld där pengar och vapen är det enda som räknas när någon anser sig ha rätt till mer. 

Ryssland kommer att lyckas ta över Ukraina och vi i väst göra insamlingar, lägga Ukrainas flagga i profilbilder och fördöma högt och lågt.

Men liksom allt annat kommer vi vänja oss, acceptera den nya världskartan och profilbilder ersättas av nästa rubriksättare - såvida inte herr Putin liksom många andra vill ha mer och motiverad av sin framgång drar vidare. Kanske inte direkt, vi måste ju resignera först, som en smygande stank man gradvis vänjer sig vid, som den manipulerande partnern som får den andre att acceptera mer och mer. Det är inte konstigt, det är så vi människor är funtade.

Vem vet vart detta tar vägen, vem vet vilka planer som lagts av de två i öst? Nu handlar det inte om att hamstra toalettpapper eller gnälla över brukande av munskydd i affären. Vi är dåligt rustade för kriser och obefintligt för krig. Det är i och för sig bra, att vi fått växa upp och leva i fred utan ett sådant hot att man tvingas lämna allt man har och fly. Att leva med obefintliga resurser eller förberedelser har istället blivit underhållning i form av "Robinson", "Mitt vildmarksäventyr", "Naked and afraid" och så vidare. Men skulle vi gud förbjude stå inför ett tredje världskrig skulle vi alla stå inför en utsatthet och desperation som inte ens är i närheten av den i tv-underhållningens självpåtagna och mycket fiktiva utsatthet, och vi skulle inte finna den det minsta underhållande.

 

 

Under uppväxten minns jag en förälder som inte tvekade att skrika, gorma och svära - över i mina öron petitesser och därför skedde ofta. Hur orkar man vara eller ens bli så arg, är det inte utmattande att ha så många och stora känslor?

 

 

Jamen så var det alltså dags för vår årliga bowling-och-middag-tradition! Förra året var vi i praktiken ensamma med bowlingkloten men idag utan restriktioner var det nästan fullt. Vad har hänt sedan sist? Mikael har blivit pappa till en liten Cornelia! I vanlig ordning vann Mikael totalen efter en hyfsad utmaning från min sida. Jag vann den andra serien i varje fall men fick riktigt ont i handen av den ovana tyngden och rörelsen av att hysta iväg det där klotet. Det är ju inte klokt vad klen man är!

 

Ola skickar bilder från mitt tömda kontor i TJA och jag sörjer. Nästa vecka kommer bulldozrarna för att jämna hela bygget med marken. Största delen av oss hamnar uppe på PVÖ medan jag ska försöka boa in mig inne på TC11-12. Båda alternativen är tydligen lika illa enligt de som varit där. Gigantiskt kontorslandskap kontra långsmalt korridorliknande utan närliggande mötesrum att kunna boka. Jag kan ju lätt påstå att jag inte är den enda som är missnöjd med flytten.

 

Gårdagens pass i Frölunda var väldigt välbokad men väl på plats blev vi knappt tio och vi närvarande undrade vad som stod på. Men vi nyttjade den extra golvytan och öste på som vanligt och kanske lite extra. Mitt knä kändes inte riktigt hundra men asch!

Nya releasen har släppt så nu är det plugga gärnet som gäller som vanligt. Har dock tur denna gång då releaseveckan är under Ronjavecka - så jag får extra tid att plugga!

 

Ikväll blir det utemiddag igen, värsta lyxveckan alltså då Christer överraskade med middag och teater. Han är sedan restriktionerna svulten på kulturella evenemang och jag tackar och tar emot. Jag tror han hade bokat opera med sina tjejer nästa vecka och jag kikar på biljetter till Cats med min Lilltjej och storknar över priserna. Att uppleva en musikal är ingen självklarhet för gemene man, särskilt inte för en familj med två vuxna och två barn som jag tippar hade valt att göra något annat för de närmare fyratusen som den dryga två(?) timmar upplevelsen skulle kosta.

 

Man behöver börja planera för sommarledigheten nu också och jag har bokat Volvos stuga i Stöten igen. Ronja vill gärna upp till Njupeskärs vattenfall ännu en gång, de hade någon skoluppgift i geografi att se på något avsnitt på SVT Play tror jag som tar tittarna med ut i Sverige och hon blev förtjust då hon kände igen vattenfallet. Är så glad att hon än så länge delar min uppskattning för fiske och att vara ute i naturen. Såvida man inte ska bege sig hemifrån för husrum är det upplevelser som är helt gratis! Jag skulle så gärna också vilja ta henne upp till de riktiga fjällen i norr samt treriksröset och hon minns knappt vårt besök till Storforsen. 

 

Har den senaste veckan dragit med mer eller mindre huvudvärk. Oftast ganska lätt men idag har det hållit i sig och blivit värre allt eftersom dagen gått och trots tablett för någon timme sedan. Pimplar vatten som en kamel och försöker tänka på hållningen framför skärmarna. Störigt.

 

Fick ett brev på posten och har bidragit till statistiken i landet genom att beta av SCBs frågor om fritidsaktiviteter, ekonomi, familjesituation, upplevd livstillfredsställelse med mera. Hur ska man egentligen uppskatta sin ekonomiska situation om man tjänar oförskämt bra men med dyrt boende har små marginaler?

 

Till kvällen blev det god mat och bio i form av "Döden på Nilen", en positiv överraskning för mig som aldrig läst Agatha Christie eller sett någon av hennes filmatiseringar. Jag fashineras så mycket av hur en författare kan komma på alla intrikata mysterier och få ihop det så bra till slut, hur bär de sig åt?

Christer hade bokat föreställningen i IMAX och liksom förra gången är skärmen nästan lite för stor men tack vare den mer lågmälda filmen slapp jag ringanden i öronen efteråt. Jag måste komma ihåg öronproppar om det blir en actionfilm nästa gång. Behållningen är förstås de breda och bekväma fåtöljerna man kan fälla ned och fotstödet som kan fällas upp, en dötråkig film och man kan sova gott istället!

 

Ja, det må vara ett kommersiellt jippo, inte behövas en specifik dag för att visa uppskattning för varandra och blablabla. Somliga behöver en utpekat dag i kalendern för att påminnas om detta som borde vara så fundamentalt. Jag själv är till exempel extremt dålig på att visa extra uppskattning, jag som kan glömma bort både födelsedagar och jubileum men likväl uppskatta att själv att bli uppvaktad. Synnerligen oförtjänat jag vet men alla har vi kanske en hycklare inom oss någonstans. Det behöver ju faktiskt inte vara särskilt märkvärdigt och visst känner jag en del av mig också ta avstånd från den kommers som möter en i varje affär man går in i. Jag har köpt en bok och en påse med de svarta Wine gums som väl alla föredrar, i varje fall när det gäller jag själv och Christer. Lilltjejen fick också en bok och en ask med de klassiska geléhjärtanen innan jag lämnade av henne hos Johan.

 

I mitt ena team var det allt ifrån en bokad resa til Paris med middag på båt i Seine till total bojkott av hela begreppet med den följdaktliga kommentaren att man kan och ska visa sin uppskattning närhelst under året. Frågan är om man verkligen gör det då? Hur många vet verkligen vad ens partner faktiskt uppskattar och önskar? Projicerar vi inte oftast våra egna önskningar på den andre för det är ju naturligt nog det enklaste - om jag uppskattar detta borde den andre också göra det? Hur ofta bär vi på förväntningar som aldrig infrias eftersom den andre inte har en aning, antingen för att denne inte försökt ta reda på det, eller för att man själv inte uttalat dem? Vi tjejer är duktiga på att anse att partnern ska vara tankeläsare, att det ska vara så enkelt och uppenbart vad vi önskar och behöver. Hör de inte våra subtila hintar och serverade kommentarer? Vi gör ju det! Eller ja, tjejer med bra uppfattningsförmåga och minne gör det. Jag köper böcker för att jag gillar böcker, men råkar också veta att både min särbo och dotter gör detsamma. Dock vrider jag mina händer inför varje jul och födelsedag för att till slut tvingas ställa frågan vad de önskar sig. Jag kan ju inte bara köpa böcker varenda år! Inte konstigt att slipsar, strumpor och kalsonger ligger på topp inför farsdag.

Jag får nästan påminna mig om att skriva eller säga något gulligt eller omtänksamt till Christer då och då eftersom jag vet hur dålig jag är på det och vet att han uppskattar det. Kanske just därför han är mästerlig på det och inte jag. Visst uppskattar jag det också men jag är nog mera för utövade handlingar, så hade vi bott ihop hade jag istället dammsugat oftare, det är jag en fena på att göra! 

 

Påpälsad men frös som en hund efter nittio minuter nere på i kallhålet kallat Åbyvallen. Lilltjejen var i varje fall jätteglad efter träningen med den årsäldre kullen som var inkluderande med engagerade och tillmötesgående tränare. 

Lilltjejen testade trippla mössor för att motverka hjärnfrys av smoothien...Nästa vecka är det sportlov och den är för Lilltjejens del fullbokad med målvaktsträning för att avslutas med skidåkning i Sälen. Hon får mycket skidåkning i år då hon helgen efter ska följa med Mejas familj till Ulricehamn, och senare i mars åka med mig och Johan till Sälen. Visserligen är det inte så mycket som i mina egna uppväxtens dagar då vi kunde åka till Strömlidabacken eller Vallsberget efter skolan och under helger. Alla de timmar man ägnade åt att klamra sig fast vid det isiga repet som drog oss upp mot Strömlidastugan, sista branta knycken där man till slut fann sig kliva av för att inte glida in i bakomvarande. 

Arbetsveckan går mot sitt slut och med ovana ögon möter man soluppgången till arbetsdagens början. För vad som känns väldigt plötsligt har ljuset återkommit till morgnar och kvällar. Har fått mycket fin stöttning gällande mina tvivel på mig själv där i början på veckan. Har smält det lite och kommit fram till att det var en nyttig tankeställare som jag tar med mig. Oavsett vad det gäller är det nyttigt att ifrågasätta och självreflektera ibland.

 

Nästa PI planering närmar sig och kalendern fylls upp. Den nye PO:n för ena teamet börjar precis då, och samtidigt slutar den andra PO:n i mitt andra team. Där har vi också tappat en bärande team medlem till den lokala gruppens oro. Han fick ett erbjudande han inte kunde motstå och kliver på tåget att bli produktägare i en annan del av organisationen. Utan PO och denne nyckelperson står teamet inför en utmaning att själva rodda leveranserna tills ersättare är på plats, och de som redan är så hårt belastade!

Vältajmat till PI Planeringen är det också dags för första tentan i kinesiska samt att nya combat-releasen ska sitta som ett smäck i hjärnan.

 

Ola ville luncha igår då jag redan intagit min tvivelaktiga ändock ekonomiska lunchlåda men gjorde honom sällskap över hans inbakta pizza. Han lämnade också GOX och kom till Manufacturing där jag är, samma produktarea till och med för att förstärka och avlasta för min chef. Vi såg dock till att han inte blev min chef då det hade känts märkligt för oss båda då vi känner varandra så väl, men när Niclas nu snart går på föräldraledighet kommer Ola ofrånkomligen att måsta basa över mig tills Niclas är tillbaka efter sommaren! 

Nästa vecka är det dags för vår traditionella bowling- och middagsträff. Lite kul att Ola klev upp och i och med det blev chef för Mikael, och nu kommer han att bli chef om än tillfälligt för mig!

 

Var förresten uppe på VAK för ett möte, första gången jag var där på väldigt länge. Restriktionerna släppta och massa folk överallt, mer skrivbord har klämts in i de landskap som tidigare erbjudit massa luft och utrymme för interaktion och spontana stå-möten. Vi var för många för våra lokaler redan innan pandemin och nu när alla ska återvända går ekvationen inte ihop. Jag är ledsen för att jag måste lämna TJA och min lyxiga tillvaro i mitt egna kontor men lättad att vi får ett eget område inne på fabriken. När plånboken tillåter blir det att avnjuta deras lunchrestaurangs fantastiska gulashsoppa och betrakta det fashinerande maskineriet bakom monteringen av bilarna. Olas fru har eventuellt ett nytt jobb på gång hos Liseberg och vi kom in litegrann på förmånerna detta skulle kunna innebära i form av gratis åkband, förturer och så vidare och vad hade vi? Tjo, det är onekligen ganska häftigt att kunna testa bilar innan de kommit ut på marknaden, vara med på krocktester, vara en del av en global produkt från ritbordet tills den rullar ut ur fabriken, ett företag som numera också breddats till att vara mjukvaru-utvecklare också.

Meeen, tänk vad gott det varit att att jobba på Estrella!

 

Mina tankar flyger runt, runt utan att finna riktigt fäste. Pratade lite med Johan igår och tog upp hennes snabba humörsvängningar som dykt upp på sistone. När vi avslutat samtalet var jag full av tvivel på mig själv. Är jag en dålig mamma? Är det jag som är så tillåtande och slapphänt att min Lilltjej är osäker på gränserna och därför testar? Jag har ju upplevt att vi har en bra kommunikation och trygg relation, att hon vet var gränserna går och gör som jag säger när hon förstår att jag menar allvar. Jag har inte upplevt att hon är respektlös - men vilka är mina preferenser egentligen? Är jag så präglad av respektlös behandling under uppväxt och tidigare relation att mina krav är för låga, att jag inte reagerar när andra hade gjort det?

Jag tycker inte att jag och Lilltjejen har konflikter eller att hon är "svår", utan tvärtom förundras jag nästan dagligen under mina veckor hur klok och förnuftig hon är och hur bra vi kommer överens. Hur otroligt snäll och enkel liten unge jag välsignats med. Har jag uppfattat allting fel? Gör jag min dotter osäker och borgar för jätteproblem och konflikter när tonåren verkligen slår igång? Jag tycker jag har tydliga ramar och uppfattat att Lilltjejen har koll och respekterar dom, men om andra uppfattar tydliga skillnader när jag är med och inte - hur ska jag tolka det? Hon kanske är flamsig, men respektlös? Jag kan behöva motivera och argumentera, behöva säga till fler än en gång, men aldrig behöva bli arg, är hon respektlös då? Behöver jag bli arg tidigare, eller på andra sätt markera gränserna tydligare och tidigare? Inte ge utrymme för marginaler eller argumentation? Hur ska jag göra det när jag inte ens uppfattar denna gräns?

 

Jag pendlar mellan tvivel på mig själv och den uppfattning jag trodde mig ha om vår relation och mitt föräldraskap. Det är nyttigt att ifrågasätta sig själv, men var ska jag landa? Är jag en dålig förälder? Är hon respektlös mot mig? Är min uppfattning om föräldraskap och mitt utövande inte alls så sunt som jag trodde?

Jag tycker inte att hennes plötsliga ilska är ett problem, det är bara något nytt som jag förknippat med knoppande tonår som jag har hanterat på det sätt jag trodde och fann bäst. Men om hon bara ger uttryck för sådana hos mig, då är det ju något hos mig, här som tillåter det. Vad beror det på? Är det bra eller dåligt? Eller gör jag nu bara en stor grej av detta och istället borde fortsätta vara trygg i mitt egna föräldraskap, tro på det och stå för det?

 

Det blev en mysig måndagskväll efter Lilltjejens lektion var klar. Först hade vi dock en smärre sammandrabbning, vilket i mina ögon inte kan kallas det men som för Ronja tydligen upplevdes så. Det har blivit lite mer humörsvängningar hos henne på sista tiden med kort stubin och dålig attityd när jag framför allt ber henne göra läxorna - och sedan kämpar för att fullfölja dom. När jag hämtade henne i söndags berättade Johan att hon har möjlighet att börja fotbollsträna med F2010, det vill säga årskullen äldre där det finns en målvaktstränare. Eftersom hon missar torsdagstränarna med sitt eget lag på grund av orkestern, erbjöds nu denna möjlighet. Det skulle innebära onsdagarna och således en aktivitet varje dag förutom fredag och lördag.

Lilltjejen var förvånansvärt tvär och negativ, på gränsen till överdrivet gällande att hon inte skulle hinna med sina läxor. Det faktum att hon gör sina läxor på ett kick - om hon bara håller fokus var hon inte mottaglig för utan kändes som ännu ett omotiverat känsloutbrott som gjorde sig uttryck igen då jag tog upp frågan igår. Hon smällde igen bildörren och marscherade hem till dörren för att jag inte skulle hinna med.

Väl inne bröt hon ihop och vi fick ett jättebra samtal. Hon förststår inte varför hon blir så arg, tycker det är jättejobbigt och känner sig som världens hemskaste dotter. Jag har sagt det till henne många gånger vad det kan innebära att komma i tonåren, att vi säkerligen hamnar i hårda bråk men att det är helt naturligt och att vi älskar varandra ändå. Jag vet att hon älskar mig och hon vet att jag älskar henne även de gånger då det kan kännas och upplevas som precis tvärtom, jag har verkligen försökt att pränta in det i henne och påminde också nu. Hon sade att hon inte blir lika arg när hon är hos Johan och vi pratade kring vad det skulle kunna bero på. Där finns två bröder som på bröders vis kan vara ganska utåtagerande. Följdaktligen har Ronja blivit den snälla och duktiga flickan, också något jag försökt påminna och inpränta i henne sedan vi ständigt fått alla lovord från skolan - att det är ok för henne också att bli arg, busig, att ryta ifrån eller leva ut. Det är skitjobbigt att fastna i "duktiga flickan"-facket! Eller är det kanske helt sonika att jag är mer slapphänt än Johan och hon därför testar gränserna mera?

 

Hon är rädd för att jag och pappa ska bli arga, riktigt arga, för det har vi aldrig blivit - det har vi ju aldrig behövt! Vi pratade om mina och Johans olikheter när det gäller hur vi hanterar hennes trilskanden, hur det känns för henne och hennes teori var att hon lever ut mera hos mig just eftersom det bara är hon och jag här, hon inte känner lika starkt att hon behöver vara "duktiga flickan". Jag sitter där och hoppas innerligt att jag säger de rätta orden, får henne att förstå hur klok och insiktsfull hon är för sina elva år, upprepar hur bra det är att hon lever ut, hur starkt det är att be om ursäkt efteråt som hon alltid gör och att jag vet att hon älskar mig oavsett vad hon säger eller gör - att jag alltid älskar henne oavsett vad hon säger eller gör och vad vi än säger och gör där och då till varandra. Det är ok, det är förväntat att hon ska blir arg på mig och sin pappa, men också att vi blir detsamma på henne och att hon måste lära sig hantera det.

Jag är inte en person som skriker och gormar när jag blir arg, det är snarare tvärtom och istället för arg blir jag mest besviken vilket också är en hemsk känsla för ens barn. Vi pratade om det och vad vi kan göra när vi hamnar i dessa situationer och förstå att gränsen är nådd.

"Du får säga att jag är en bajskorv", säger hon på djupaste allvar. Vi skrattar men slår likväl fast att testa detta där jag tycker hela vinsten är bara det faktum att hon själv kom med ett konkret handlingsförslag. Funkar inte det så får vi prova något annat.

 

Vi äter middag, vi slutför pusslet och hon spelar tvärflöjt en halvtimme. Hon vill sova hos mig och somnar på tre sekunder.

Min älskade Lilltjej, jag längtar efter att få säga till dig att du är en bajskorv!

 

 

Även om jag kände mig bra var det liksom efter förra vändan av Covid lite oroligt inför passet i Majorna. Hur skulle kroppen kännas? Men förutom generell trötthet efter två veckors frånvaro gick det hur bra som helst - förutom att rösten gav upp mot slutet. Det blir inte ritkigt den effekten man önskar när man försöker skrika "Kom igen nu!" och bara väsanden kommer fram! Fick en present av Hana och Annica - igen, de är så himla gulliga!

Resten av dagen var det vila av både röst och kropp, tror inte jag sade ett ord över huvud taget förrän det på söndagen var dags att köra igen i Frölunda. Till söndagsmorgonen såg vädret hyfsat ut trots prognosen så jag packade snabbt min ryggsäck. Väl ute på Stora Amundön blåste det friskt så jag hittade en skreva att gosa ned mig i för fika, ljudbok och lite kinesiska. 

Hittade och bytte pussel på FB för första gången och det kändes precis som när man får en avstämning på självscanningen i mataffären, "Har jag verkligen scannat allting?" "Har jag verkligen fått i alla pusselbitar nu?" Annars är det ju himla piffigt för det är många pusselentusiaster därute som är villiga att byta med varandra, klar fördel att bo i en storstad då utbudet naturligt nog blir större.

 

Nöter, nöter, nöter och nöter shù, héng, gōu, piě och alla de olika streck som bygger ihop de intrikata tecknen. Vi fick i alla fall tips om en add-in för att få till betoningstecknen i pinyin så man nu slipper skriva shu4, he2ng, go1u och pie3 vilket är synnerligen svårläst för den som inte är van. 

 

Åkte in till kontoret och regnet vräkte ned på utsidan och har gjort så hela dagen. Nästa vecka lyfts restriktionerna och jag får tillbaka min åter-ångest, mycket för att vår kontorsbyggnad ska rivas och vi om endast tre veckor ska vara ute. Fick besked att våra nya platser blir innanför fabriksområdet vilket visserligen är kul, men kontoret är ett långsmalt landskap där vi kommer att sitta i täta grupper! Inget mer lyx med eget kontor där jag kan sitta i fred och ha mina digitala möten med puck istället för hörlurar. 

 

Lunchen gick i resternas tecken, improviserat stekt ris som smakade delikat och en stackars raggmunk verkade som typ efterrätt. Har hört någonstans att man ska undvika "brun" mat, det är tydligen väldigt onyttigt men oftast också den som smakar bäst. Jag satt för mig själv i tomt lunchrum med Fab5 på fånen. De är onekligen duktiga men överdrivet "gay-iga", vilket är en del av showen och jag scrollar fram till slutresultaten av deras re-makes.