Med restriktioner har kvartalerna av förklarliga anledningar ersatts av webinarer istället. Det var ett tag sedan, men denna gång hade jag möjlighet att slå mig ned framför datorn medan Lilltjejen nattade sig själv. Release nummer nittio och webinar där en av skaparna, Rachael deltog. Följdaktligen var det över trehundra personer med och rena kaoset när mötet började och folk började ansluta och se Rachael på skärmen. Jag såg det ju när jag och Robert var i Amsterdam, hur folk var som galna så fort hon eller Dan visade sig. Det skreks, följdes efter och skulle fotas precis som vilken rockstjärna eller kändis som helst, det var nästan surrealistiskt att se. Jag menar, det är inte tonåringar som är mottagare här utan vuxna människor som nästan fick mig att skämmas å deras vägnar. Som tur var kan faciliteraren stänga av ljudet för alla deltagare, annars hade mötet inte gått att genomföra men chatten flödade av hjärtan och fotoförfrågningar.

 

Nåväl, det var en svensk och finsk master-trainer som höll i det hela medan Rachael kryddade och gav tips och inspiration. Jag kanske är så gammal i gamet nu men har aldrig upplevt den eufori som många ständigt uttrycker inför en ny release, men jag tror inte heller att någon skulle beskriva mig som en person som generellt uttrycker sina känslor särskilt vidlyftigt. På ett sätt kanske det är synd? Att inte känna den där galna glädjen där både vett och sans verkar försvinna, eller vreden som blåser bort alla inom fem meters radie för att sedan vara bra. Minns inte vilken kurator eller psykolog jag var i kontakt med som sade att jag kunde behöva träna på att känna och framför allt uttrycka mina känslor genom att våga bli riktigt arg eller ledsen som ett led att glänta på min "lägga-locket-på"-metodik. 

 

Men kanske är jag så hårt präglad av att kväva alla känslotoppar och dalar att de inte ens inträffar och därför heller inte kan "lockas fram", eller så är jag helt sonika inte en person med yviga känslomässiga ytterkanter. Där Christer kan bli tydligt frustrerad, irriterad till arg, stänger jag istället ned, vilket nog ingen skulle anse vara särskilt konstruktivt. Dock kan personer som Christer också bli så arga att det inte heller blir särskilt konstruktivt förrän personen i fråga lugnat ned sig. Men jag har blivit bättre tycker jag på mitt håll och Christer likaså på sitt.

Han har berättat om en tidigare flickvän som kunde kasta porslin och saker vid sina utbrott, i riktigt filmiska manér vilket för mig låter helt barockt. Först och främst kan jag inte ens föreställa mig hur man kan bli så arg men sedan skulle jag bara tänka på hur jobbigt det skulle vara att städa upp efteråt och därför inte slunga den där kaffekoppen. Å andra sidan kanske det är sunt på ett sätt, att rasa och leva ut och så är det bra med det, allt frid och fröjd och livet går vidare. Men själv skulle jag nog tycka det skulle bli ganska utmattande att leva med en så, som jag skulle uppfatta det, melodramatisk person. Jag menar, vad skulle kunna göra en så arg att man med vilja slår sönder sina egna eller andras ägodelar?