En annan positiv överraskning var Kristin Hannah vars två av flera böcker jag nu läst. "Himmel över Alaska" var bitvis känslomässigt jobbig med inte bara den utsatthet som skildras i ett hem av misshandel och utsatthet men också för den frustration jag kunde känna som åskådare att bevittna den oförmåga den misshandlade har att lämna sin misshandlare men också den snedvridna hjärnan hos en paranoid liten man som tar sig rättigheter.

"De fyra vindarna" var inte lika känslomässigt jobbig men mycket engagerande med sin handling i Nordamerikas tidiga 1930-tal.

En som verkligen kröp innanför skinnet på mig var Tara Westovers "Allt jag fått lära mig". Apropå paranoida och sjuka små män som kastar långa skuggor gjorde denna än mer skrämmande än Kristin Hannahs visserligen verklighetstrogna men likväl fiktiva verk, då den skildrar Tara Westovers mycket reella uppväxt i verklighetens USA i en nästintill parallell generation till mig själv. En paranoid far och allvarligt psykiskt sjuk och instabil storebror. Man vill skrika, banka och slå över den lilla bubbla Tara växer upp i som gör henne oförmögen att göra annat än tro på faders fanatiska utövande av sin egna tolkning av Guds ord. Jag vill spotta, fräsa och se fadern och brodern brinna i det helvete de själva ansåg alla utom de själva förtjäna.

Usch, blir arg bara jag börjar tänka tillbaka på den!