Ännu kortare
Johan skulle på två visningar och erbjöd sig att ta med Lilltjejen om jag ville träna. Klart jag ville!Magnus hade efterlyst hjälp till Almedal så hämtade och lämnade avkomma till sin fader innan gött svettopass!
Inför erbjudandet för kommande helg som jag fick skickade Christer "packlista"...
Fick bli cykelhandskarna jag hade till ViPR-träningen. Blir nog bra. Oanvända hjälmen jag försökt sälja för en spottsyver visar sig nu komma väl till hands. Sade jag att det nog var rätt idiotiskt också? Men galet roligt!
Laddar, eller något
Instruktörsrummet i Almedal. Bara sådär erbjöd sig Johan att ta med Lilltjejen på sina två lägenhetsvisningar så jag kunde åka och träna. Jag var inte sen att tacka ja då Magnus efterlyst en vikarie till sin klass.
Snart helg igen och denna kortvecka har förlöpt väl. Min förändrade attityd är kanske på gott och ont men just nu känns det gott i varje fall.
Fick ett erbjudande av Christer som jag i sista minuten kunnat acceptera. Det är galet men spännande, dumt men oemotståndligt, riskabelt men roligt. Johan åker på kick-off i Kristianstad lördag morgon till söndag så (har jag sagt det förr?) underbara, fantastiska Tomas och Monica tar hand om Lilltjejen från imorgon till lördag kväll då jag är tillbaka. Sade jag att det är dumt? Och galet roligt!
Kortis
Skumt väder idag. Ömsom sol, ömsom regn och hagel. Johan och hans fotbollstjejer har det nog inte så mysigt just nu. Lite öm i de ovana fossingarna och några reagerade på jobbet. Uppenbarligen anmärkningsvärt med klackar på Linda...
Nu sitter jättetrött sistnämnda vid fotänden hos en inte så trött Lilltjej. Ambitionen är att springa imorgon bitti. Hoppas det går bättre än sist.
Innan dagens möten
Hm, man är ju inte sitt vanliga smidiga och snabbfotade jag precis. Just det är ju en av anledningarna till att jag har svårt för denna typ av skor. Men lite avundsjukt har jag sneglat på de som stegar fram på varianter som om de aldrig gjort annat - för rätt sort är ju rätt snyggt.
Och trots att det inte är ovanligt på detta bygge känner jag mig nästan uppklädd. Skor med klack har förenats med speciella tillfällen, hittills bröllop och julfester. Är en vanesak antar jag, men känslomässigt hade jag nästan lika väl kunnat gå med håret uppsatt i värsta svinryggen och känt mig som en påfågel.
Bara för att Lillstrumpan var så snygg i sina liknande skor vill lilla syster-yster vara likadan! Hennes North Face-jacka? Vill ha!
Och trots att det inte är ovanligt på detta bygge känner jag mig nästan uppklädd. Skor med klack har förenats med speciella tillfällen, hittills bröllop och julfester. Är en vanesak antar jag, men känslomässigt hade jag nästan lika väl kunnat gå med håret uppsatt i värsta svinryggen och känt mig som en påfågel.
Bara för att Lillstrumpan var så snygg i sina liknande skor vill lilla syster-yster vara likadan! Hennes North Face-jacka? Vill ha!
Tisdag efter påsk alltså och kalendern är fylld med möten. Så många man ofta ifrågasatt syftet, lämnat utan att ha kommit någonstans. Oändliga powerpoints, beslut som ingen vågar fatta, beslut som ingen kan enas kring, beslut som behövs men ytterligare möten behövs för att komma fram till vem, hur och vad som ska beslutas. Möten för mötenas skull.
Fick denna av Anna i norr vilket många på detta bygge verkar tillämpa...!
Hemma i fåtöljen igen
De har vaknat! Jag hann nog platta till ett antal innan jag insåg att det faktiskt var paddor och inte löv! Vad ska de upp på vägen och göra? Finns väl betydligt mer romantiska och för att inte tala om mindre riskabla platser att locka på tjejer och fortplanta sig på!
Jag fick mig en tung löprunda i blåsten medan Nina och barnen var på Mulle Meck. Målet var milen i Ursvikens spar men en äng dränkt av vatten som spåret korsade fick korta ned sträckan - som tur var. Lite drygt åtta blev det till Järvastaden och lekplatsen. Gott ändå att komma ut. Nästan så jag tyckte jag gjort mig förtjänt av min första sufflé! Nutella och syndigt god. Ja, jag åt faktiskt två. Burp! De första gick inte upp lika mycket som receptets foton medan det andra försöket visserligen gick upp men inte heller såg ut som referensen. Men de var som sagt farligt goda!
Lilltjejen är (igen) verkligen världens snällaste och lättaste unge (undantag äta mat). Sex timmar i bilen med bara kort matstopp är inga problem. Hon kollade inte ens särskilt mycket på paddan utan pysslade med lite annat som fanns till hands och lyssnade på musik med mig. Jag flyttade fram stolen så hon kunde sitta med mig och se bättre av det vi passerade. Mamsen försökte få henne lika imponerad av den vackra vägen längs Vättern, men flygplanen utanför Linköping är visst fortfarande det enda som gör intryck.
Lilltjejen är (igen) verkligen världens snällaste och lättaste unge (undantag äta mat). Sex timmar i bilen med bara kort matstopp är inga problem. Hon kollade inte ens särskilt mycket på paddan utan pysslade med lite annat som fanns till hands och lyssnade på musik med mig. Jag flyttade fram stolen så hon kunde sitta med mig och se bättre av det vi passerade. Mamsen försökte få henne lika imponerad av den vackra vägen längs Vättern, men flygplanen utanför Linköping är visst fortfarande det enda som gör intryck.
Efter helgen och de många timmarna i bilen var det riktigt skönt att köra sitt pass i Partille. Det hade ju plockats bort med tanke på helgdagen men deltagarna bad så vackert, och jag ville ju köra själv så hon lade in den igen. Så vi var ett gott litet gäng som vanligt plus att nyutbildade Robert dök upp. Jag var inte sen att fråga om han ville teama med mig och så blev det. Alltid roligt!
Fått lite uppdateringar från mäklarna under helgen. Hade ju ännu en visning av huset för ett par från S-holm vilkas föräldrar varit på vanliga visningen. Dock ansåg de att det låg för långt från skolan nere i samhället, vilket är bara två kilometer, men två kilometer hysteriska långa och branta backar. Generellt är det lite väl avsides för många så tror nu bara vi har två eventuella intressenter kvar. Ett par som var väldigt intresserade har dock en hake. Ganska rejäl sådan. De hade lovat sin son att inte flytta från befintliga huset förrän han lämnat gymnasiet - vilket är om ett år! Blir intressant att se hur mäklaren förhandlar där om erforderlig kompensation - om vi nu ens kan tänka oss att acceptera det. Hur funkar det rent praktiskt? Lånelöftesmässigt? Eventuellt bo-ihop-drygt-ett-år-mässigt? Men vi får väl se om det ens blir ett aktuellt scenario att diskutera.
StV har möjligtvis fyra intressenter men buden vi fått ligger under utgångspris, och vi är båda överens att inte sälja för mindre. Båten har jag nu sålt separat då vi får loss mer pengar på det sättet än att låta den ingå i stugan. Mäklaren är jättebra och hanterar all kommunikation med intressenterna kring vårt ändrade beslut. Trots allt är buden så pass under vad vi begär och det som verkligen är intressant för dom är ju själva stugan.
Imorgon är det vardag igen och jag ser med viss tillförsikt fram emot arbetsdagen. Får ju inviga mina nya skor om inte annat!
MOS
Så har man besökt vad som tydligen ska vara Skandinaviens största köpcentrum, Mall of Scandinavia. Spejsig in- och utfart till parkeringen och visst var det stort, nytt och...inte så stort som jag ändå förväntat. Den livsfarliga Disneybutiken upptäckte Lilltjejen förstås och fick med sig ett pilbågsset a la Merida.
Lite lunch och så biopremiär för nyss nämnda. Kung Fu Panda 3 som till slut blev lite för otäck. Fina moster följde med ut en stund.
Därefter tog hon med sig barnen hem så undertecknad kunde löpa fritt i butikerna. Det gick sådär. Jag hade tid, jag hade nyinkommen lön på kontot men det spelade ingen roll. Jag är kass på att shoppa. Skulle behöva någon kjol som funkar i Indien, och dyr-bikinin jag köpte för knappa året sedan sitter inte alls bra längre och missfärgats av något.
Hittade en bikini på HM, betydligt billigare. Undvek sportbutikerna (klapp på min axel) och de femtioelva märkesbutikerna vilkas pris på ett par byxor skulle mätta tretton dussin svältande barn i tredje världen. Skandalöst. Känner mig dessutom lika välplacerad i en sådan butik som vårtor på näsan. Desigual är ju en butik som är i gränslandet. Ibland kan man hitta något som plånboken accepterar. Vågade mig in och hittade en tröja jag gillade, men för sexhundra blev den inte lika snygg längre. Suck.
Skor kan jag dock av någon anledning lägga lite mera pengar på. Kanske för att man använder dom "mera"? Det känns mer ok att betala mer för ett par skodon än en "vanlig" tröja? Eller så prioriterar man helt enkelt olika.
När vi skulle åka drog syster-yster på sig ett par riktigt snygga skor. Sådana där business-snygga skor som jag till och med skulle kunna tänka mig. Bekväma var de också, så gick på jakt i köpcentrat.
Hittade inte just dom men liknande:
Blev lite modstulen där jag gick bland butikerna. Kände ingen lust att gå in i någon, och när jag väl gick in var det inget som tilltalade mig. Jag är verkligen världens sämsta klädshoppare. Allt ser tråkigt, fel, konstigt, oförståeligt och svårt ut. Mördande tråkigt. Ge mig en "personal shopper" som kan ge mig en snygg basuppsättning kläder som inte får mig att känna mig som "Tootsie"!
Behöver se allt på en docka/människa för att få en uppfattning. På galgar och bord hamnar jag bara framför koftor och cardigans. Hopplöst.
Huvudstaden
Sin vana trogen vaknade man vid femsnåret, oförmögen att somna om. En timme senare tassade Lilltjejen över. Lämpligtvis kom vi därför iväg rätt tidigt. Trafiken flöt fint - i vår riktning medan Stockolmarna verkar fly staden under påsk. Än en gång reflekterar jag över hur lätt Lilltjejen är. Många timmar i bilen med ett Max-stopp.
Detaljer
Ett ägg som gör mig glad. Att personalen bara bemödar sig för en sådan grej gör så mycket. Och hon i kassan hade fått till imponerande fräknar på de rödmålade kinderna! Underbart!
Disträ
Det gäller att alla detaljer är rätt i visumansökan till Indien. Det är ju inte lång tid kvar till avresa så finns inte tid för avslag pga någon felaktighet.
Långfredag åker jag och Lilltjejen till syster i Stockholm. Har nästan blivit en tradition att fira påsk där uppe. Ville inte köra dubbdäcken och inga tider fanns tillgängliga hos verkstan. Tycker i och för sig det är helt ok att byta själv, ett litet träningspass som gjordes medan Lilltjejen lekte hos en dagiskompis.
Den stora utmaningen var däremot att komma åt sommardäcken! På grund av fotografering och visningar är skrubb, garderober och förråd fyllda till bristningsgränsen. Ju större boyta ju mer grejer samlar man på sig.
De träffas ju inte så ofta men hon kan helt plötsligt bara säga hur mycket hon saknar sina kusiner.
Från sängen
Måndag vilket betyder lämning på dagis. Därefter full rulle. Jobbgrejer ramlade in med snabbt ad-hoc möte, ringa verkstad, mäklare, båtplatsägare HR och spekulanter. Mera möten, besöka verkstad, ringa en annan verkstad och beta av mail.
Jätteskönt med pass sedan med mina goa deltagare i Partille.
Andra visningen av vårt hus idag i form av kvällsvisning, så Johan tog med Lilltjejen till Landet och hängde. Nu blir det intressant att se om det är några avspekulanterna som känner sig köpsugna. Hoppas det går bra!
Söndag från sängen
Det stod en godisskål i instruktörsrummet... Behövde typ ladda upp innan passet. Och efteråt. Ehm.
Ännu en strålande dag och Lilltjejen uttryckte riktig vårglädje genom att springa som en tok över gräsmattan.
Mäklaren för StV ringde och uppdaterade om dagens visning. Hela nio sällskap hade varit med ut och många positiva. Hur kan man inte bli förälskad i platsen?
Kände nästan för att gråta medan hon berättade hur bra det gått, hur alla bara stått och myst i solen på verandan och överöst positiva omdömen. Visdt är det bra ur vår säljarsynpunkt, men jag vill ju egentligen inte detta. Det är min dröm som någon annan nu tar över! Det gör så jäkla ont, vill verkligen inte men har ju inget val. F-n också.
Tystnad
Låtit Sonos spela färdigt spellistan och tystnaden fylla huset. Nåväl, Barnkanalen strömmar från Lilltjejens rum en liten stund till.
Tidsfördriv var dagens mål efter genomförd simskola. En visning av en trea i Partille med lite väl hög månadsavgift (drygt sjutusen). Riktigt fin faktiskt i mysigt litet område med innergård för Lilltjejen att bara springa ut till. Dock blir det nog för saftigt med avgiften, och priset lär väl som de andra också ticka iväg.
Åkte vidare till Allum där Johan anslöt efter som innebandy och sista fix av huset inför visningen. Blev shoppat två par jeans till honom samt skor. Jag hittade också ett par riktigt trevliga skor. Gympastuk såklart. Svarta, med tanke på att de ska funka på jobbet.
Mycket tid kunde spenderas genom att dra ut till Torslanda och tvätta bilen. Det var det fler som gjorde så ännu mer tid gick åt att köa. Strålande vacker vårdag så väl hemma snörde jag på mig löparskorna och stack ut. Första löppasset på evigheter - oändligt skönt! Kändes riktigt bra i kroppen men uppehållet kändes i benen mot slutet, och framför allt nu efteråt.
Johan är ute på galej med jobbet så vi tjejer har bland annat ägnat kvällen åt att göra chockladaliens. Mumsigt!
Sex sällskap var tydligen på husvisningen och mäklaren var nöjd. På måndag är nästa visning och sedan får vi se hur det går. Imorgon är det visning av StV och vädret verkar bjuda på bästa förutsättningarna. Det känns riktigt jobbigt att jag inte kommer att få tillbringa någon sommar där ute. Riktigt, riktigt jobbigt.
Kväll
Dagens skrivpuff:
Med långsamma rörelser torkade Jens den blanka kastrullen och ställde den på sin plats i skåpet under spisen. Svepte med blicken över den rentorkade diskbänken med skärbrädan i gedigen ek. Orkiden i den lilla fönstergluggen och kvällsmörkret utanför. Ännu en måltid avklarad. Ännu en middag med tystnaden som enda sällskap. Ensamheten var öronbedövande. Han saknade arbetsdagen han lämnat för evighetslånga timmar sedan. Kollegorna, vännerna, pratet och gemenskapen. Samtalen om allt och ingenting, anekdoterna att dela med sig av, även om han själv började inse hur hans utbud börjat sina. Det hände ju ingenting i hans liv. Han hade inga barn kring vilka vardagsproblem och glädjeämnen kunde dryftas, ingen käresta med aktiviteter att briljera. Än en gång kom tanken att skaffa hund. Någon att prata med, som kunde bjuda på öppningar mot andra människor. Men liksom förut insåg han det omöjliga och orättvisa med en hund i hans lilla lägenhet.
Planlöst satte han på radion i hopp om att dess skval skulle fylla hemmet med illusionen av liv. Men balladen blev ett hån och pratet därefter en erinran att kvinnan vid mikrofonen i varje fall hade någon som lyssnade på henne.
Ännu en kväll i ensamhet. Förbannad ensamhet.
Vaken
Somnar man tidigt vaknar man därefter. Börjar ljusna på andra sidan fönstren. Bror ligger på mitt bröst och stångas mot mina händer, lycklig över att nyss ha blivit insläppt. Blir lite knepigare att skriva men är rätt mysigt.I veckan lade jag fram "Ansökan för äktenskapsskillnad" för påskrift av Johan. Kändes väldigt konstigt och rätt jobbigt. Trots att vi håller på för fullt med att ta isär vår gemensamma tillvaro kändes det så definitivt, slutgiltigt. I och med Lilltjejen är det alltid sex månaders "betänketid" innan man därefter får skicka nya personbevis och fullfölja. Undrar hur det kommer att kännas då. Tror jag, liksom nu kommer att känna en form av sorg. Lite av den sort liknande kring mina föräldrar. Sorg för hur det hade kunnat vara men inte blev. Men också skuld för det misslyckande jag tillskriver mig och hur det drabbar Lilltjejen.
Jag trodde att vår familj skulle hålla för evigt. Till och med en cyniker som jag trodde faktiskt på det. Fast ingen går väl in i ett äktenskap, skaffar barn, hus och hela faderullan med en inställning att det inte ska vara?
Jag ville att det skulle vara. Försökte, resonerade, kompromissade, fördömde och rasade. Men med tiden insåg jag att viljan inte längre fanns kvar, bara ursäkter för att motivera ett upprätthållande.
Med A-K:s besked kom ofrånkomligen de existentiella frågorna till sin spets. Skulle jag finnas där - oavsett? Vill jag att han ska finnas där - oavsett?
Svaren blev nej och vad finns det då kvar? Ursäkterna tog slut, föll igenom på sin otillräcklighet.
Ett långsamt farväl.
Lagt mig
Vet att jag upprepar mig, men vart tog denna veckan vägen? Var det inte fredag nyss? Ännu en helg som svepte förbi?
Ägnat hela kvällen åt att röja och städa inför första visningen imorgon. Jag och Lilltjejen kör simskola följt av en lägenhetsvisning i Partille. Husvisningen är på eftermiddagen så får sysselsätta oss med något mera under den tiden.
Pendlar mellan hopp och uppgivenhet på ny-boendefronten. Priserna är galna och trycket högt. Och hur vet man att man köper rätt när man väl lyckas klara budgivningen på något? Veckan efter kanske något bättre släpps? Lyxproblem. Jag har ju så mycket bättre förutsättningar än många andra som varken har kontantinsats eller oförskämt bra lön. Men den dagen jag har mitt nya boende löst kommer jag dra en gigantisk suck av lättnad.
På jobbfronten känns det något bättre. Batterierna har fyllts på lite och med det en form av förtröstan. Bollat och fått mycket stöd av Christer. Skönt med en utomstående som inte har med min grupp eller mitt uppdrag att göra men ändå tillhör och förstår IT hos oss. Lite lustigt att vi kommer så väl överens när jag initialt uppfattade honom som både dryg och hård. Liksom med Dennis var det värt att öppna hamsterbollen lite, släppa in och upptäcka en himla fin personlighet! Denna tid hade varit bra mycket tuffare utan honom. Ensam är inte alltid stark vilket jag brukar hävda...
Obrydd
Glömde både top och handskar till gårdagens pass. Fick köpa en NW t-shirt och höll följdaktligen på att svettas ihjäl. Körde nya releasen vilket gick över förväntan. Insåg liksom där under söndagen att det faktiskt var dags dagen därpå så blev lite panik-plugg. Total black-out låt åtta andra blocket men till rond två hade minnet kommit ikapp. Blev lite tafflig improvisation men skitbsamma. För några år sedan hade jag grämt mig fördärvad över en sådan miss men nu är jag relativt obrydd. Har liksom gjort det mesta framför deltagarna genom åren nu.
Den obrydda känslan på jobbet består. Noll engagemang och gör verkligen bara det jag kan i min egen takt.
Hämtade mitt nya pass i strålande vårsol. Femton plusgrader och många vintertrötta ansikten var vända mot ljuset, inklusive undertecknad.
Kollade en bostadsrätt i Partille i söndags. Månadsavgift på över åttatusen och budgivningen har passerat 2,2 miljoner. Det är helt galet. Det gör mig också deppig, svårigheten att hitta ett boende som möjliggör att katterna kan gå ut. Jag förmår inte, kan inte föreställa mig scenariot att avyttra dom! Lilla Grå skulle kanske kunna finna sig i att vara innekatt men inte Gråbröderna. För Johan gäller Mölndal men jag har nu vidgat sökområdet. Det är för få och för dyra boenden som släpps och trycket är galet. Mäklarna behöver inte ens återkoppla på intresseanmälningar. Det är säljarnas marknad. Hoppas bara att det också går igenom på vårt hus med sitt avskilda läge som avskräcker många.
Börjar bli trött på att vara trött. Less på min brist på engagemang och vilja på jobbet. Jag som alltid älskat och sett fram emot arbetsdagarna. Nedslående är vad det är. Och störigt.
Soffhörnet
Vilket bidrag är vi på? Fem? Vem är han som sjunger? Oscar Zias framträdande med hysteriska klipp skulle kunna utlösa epilepsianfall hos till och med mig.
Undrar om jag kan gå och lägga mig snart? Duktigt trött. Körde Mellomyset innan första låten var klar. Potatisskruvar, choklad och glass. Molly har riktigt snygg topp men hade varit snyggare om den gått vidare ned som klänning.
Får helt klart bli sängen snart.Lätt förkyld så undrar lite hur morgondagens combat ska gå. Att hojta på barnen på leklandet idag var föga framgångsrikt. Får dra upp headsetet. Och orken? Hm.
Lördag
Alla foton är klara och annonsen komplett hos Fastighetsbyrån. Passar på att dokumentera i dess tillfixade ståt - att se tillbaka på en dag, liksom allt annat i denna blogg.
Tycker det är lite komiskt att de klipper in bilder i tv-skärmarna. Tror gråkatterna saknar sina klösträd vilket soffa och fåtölj märker smärtsamt väl. Några intressenter har förhandsvisats men inget som ännu lett till något. Får se vad som händer efter visningarna nästa helg.
Jag vet inte riktigt vart denna vecka tog vägen, men den förflöt i någon sorts ignorant dimma. Jag har varit på jobbet men inte riktigt närvarande. Min inställning är en helt annan. Eftersom Nicklas varit på semester hela veckan vidarebefordrade han sin oro för mig till sin chef - Diana, som varit min chef en gång i tiden. Dippade igen i torsdags och fick ett mindre bryt inför henne. Att bryta ihop inför mina chefer börjar bli en besvärlig ovana. Man vill inte höra snälla saker när man är skör! Varenda dag har hon tagit sig tiden att sitta och prata med mig. Mycket snyggt tycker jag och det märks att hon inte bryr sig enbart för företagets skull utan också min och sin egen. Fått mycket information jag behövde höra men också goda råd som jag nu försöker applicera för att komma vidare. Jag vet det ju, men påminns att verksamheten inte står och faller med mig. Jag måste inte delta i vartenda möte eller stressa upp mig för de jag inte hinner gå på eller följa upp. Hela veckan har jag hållit låg profil, med min befintliga likgiltighet sagt nej till majoriteten av möten och bara varit. Medarbetarna är informerade och som en följd har strömmen i min inbox nästan sinat. Känns som man hamnat i ett mellanting av exil och hänsynsfullt tåtrippande. Jag väljer att finna det rätt skönt.
Johan är på Herrclub denna helg så efter morgonens simskola hämtade jag upp Marcus för ett besök på Kungälvs lekland. Till kvällen lutar det åt soffhäng med Melodifestivalen. Ronja är helsåld på Dollystyle.
Blandade känslor
Kan inte säga annat än att det är ett underbart hus vi lämnar. De första bilderna ligger nu hos mäklaren som "På gång". Idag sker den mer ingående fotograferingen inomhus.
Stylisten kom ju med lite tyckanden och likaså fotografen. Lustigt bara att detaljer som stylisten lade fram ville fotografen ta bort.
Så här välstädat har det inte varit sedan vi flyttade in...
Vi söker nya boenden i Mölndal. Johan är ju uppvuxen där och föräldrarna bor kvar så han vill tillbaka. Jag ifrågasätter inte, av hänsyn till honom, och relativt oinsatt som jag är i Göteborgs områden spelar det mig ingen större roll. Noterar bara att man får punga ut med nästan lika mycket pengar som vårt hus för en hyfsad bostadsrätt. Önskar jag kunde lyfta upp vårt hus och placera det någonstans i Mölndal för jag kommer att sakna det vansinnigt. Då hade man dessutom sluppit alla backar!
Trötta fötter
Vintern kom tillbaka idag, i varje fall uppe hos oss. Nere i samhället och Götet var det bara blött och slabbigt.
Söndagen har bestått av röj och röj, Funky Kidz, röj, mera röj, combat i Frölunda och så ännu mera röj.
Blommor på bordet har bara hänt när vi fått av andra vid speciella tillfällen.
Till och med blommor i sovrummet. Våra negligerade stackars rester till växter här och från köket ligger nu under några centimeter blötsnö på andra sidan vägen. Katternas båda klösträn är demonterade. Kanske därför dom alla tre invarderade vår säng.
Imorgon är det tillbaka till jobbet. Jag brukar se fram emot måndagar, men för denna känns det ambivalent. Jag måste göra något annorlunda, annars lär det bara bli en repris på förra veckan.
Saknad
Medan Lilltjejen är på dansskola sitter jag nere i det foajeliknande utrymmet och väntar. Här står ett piano och lyckligt slog jag mig ned - för att upptäcka att ingen av de låtar jag en gång kunnat finns kvar i minnet. Jag har aldrig haft den där talangen att improvisera mig fram utan nött in stycken efter noter. Sorgsen till mods får mina spelhungriga fingrar lämna de blanka tangenterna därhän. Otroligt tråkigt!
Bakom mig sitter några mammor och jag förundras över deras ordsvada. Man kan ju inte kalla den meningslös för uppenbarligen fyller dravlet något syfte för dom då det aldrig tar slut. Pust.
Typ ner och upp
Rödgråten efter ännu ett sammanbrott i torsdags. Välsignat skönt att gömma sig och bara vara hela dagen. En annan form av avkoppling var det att till dagen efter fokusera på röj i huset. Fotografering, tror vi, på måndag. Det har varit rätt oklara besked från mäklaren så vi utgår från att det blir då. Johans föräldrar kom och hjälpte till och massor blev gjort. Besiktning utfördes och till eftermiddsgens slut kom stylisten och gav tips och tricks för att lyfta fram huset på bästa sätt.
Lite mera grejs denna dag, med betoning på lite på grund av alla våra aktiviteter. Simskola, storhandling, husvisning, avyttring av bärstol, GAIS-match och Combat-kvartal.
Johan konstaterar att jag är (faktiskt) mycket mer virrig än vanligt. Kommer inte ihåg nyss sagda saker och antalet gånger jag glömt bort vilken dag jag befinner mig i är på gränsen till anmärkningsvärt. Känner själv att hjärnan inte är riktigt med. Jupp, jag har blivit trög på riktigt.
Gulligt var i varje fall Lilltjejens legobygge där Eugene gentlemannamässigt bär Rapunsel till veterinären...
Sådärja
Det var värt att dokumentera. Jag lyckades koka perfekta ägg denna morgon! Japp, ett liv med äggkokare har resulterat i att snart fyrtioåriga Linda inte behärskade denna kulinariska konst. Fåtaliga försök hade resulterat i mer eller mindre rått innehåll till blåkokt gula. Nu perfekt - så man kunde plocka bort den torra centerkulan. Lilltjejen åt runt, som ett äpple.
Det gäller att se också de små glädjeämnena i tillvaron, så man skulle ju kunna säga att dagen började bra. Kände mig annars inte mycket lättare till sinnet när jag lämnade dagis och ökade farten på Gråbovägen. Höll i rondellen på att placera Gulingens front i passagerarsidan på en Volvo. Ungefär hälften av dubbarna rök när jag stannade en halvmeter från den blankblåa lacken. Fick inget signalhorn, inte ens en höjd näve. Bara motorstopp och full uppmärksamhet av alla väntade människor vid busshållplatsen. Jösses.
När jag parkerar på jobbet gråter jag. The botten is nästan nådd och läget jag trodde mig ha under kontroll har hoppat på mig bakifrån. Jag vill inte gå in för ännu en dag av möten och frustration. Jag vill starta motorn och köra vidare men vet inte vart. Inte till det hem jag håller på att upplösa. Jag faller ned i det förhatliga träsket av självömkan. Vi var några som hälsade på A-K igår. Där är det fog för självömkan medan jag förtjänar några rejäla örfilar.
Zombifierade mig igenom första mötet, sedan fick det vara nog. Mailade Nicklas och Anette och gömde mig i ett konferensrum. Försökte att inte skämmas allt för mycket. Snorade inte på gardinerna denna gång men likväl Christers kavajslag. Orkade inte prata med någon av de förstnämnda och skämdes lite för att jag gömde mig och ignorerade Nicklas samtal. Som genom ett trollslag försvann de möten som låg på eftermiddagen. Oändligt skönt att bara sitta och gå igenom översta lagret av inboxen i lugn och ro. Ringa in till ett kort möte om gamla grejer jag behärskar.
Imorgon tar jag ut den semesterdag jag måste ta innan april. Fredag jobbar jag på distans, tar mötena via telefon.
Imorgon bitti skriver vi avtal med mäklaren för StV. Blir samma som sålde till oss i höstas. Samma bilder kan användas då det var fina sommarbilder. Nöjd att jag pressade ner arvodet i två omgångar. Olikt mig.
Orkar inte
Den avtrubbade, nästan uppgivna känslan hänger kvar. Jag skulle inte beskriva mig som en person som är odelat optimistisk och positiv. Oftast är jag nog den som ser begränsningar än möjligheter, ifrågasätter och föredrar jordnära realiteter framför fantasier och drömmar. Men ändå kände jag mig synnerligen negativ vid morgonens möte med chefen. Insåg att det inte blev särskilt konstruktivt utan snarare nästan en timmes gnäll. Trots tidigare beskrivning tyckte jag ändå det var olikt mig att vara så negativ.I varje fall när det kommer till att faktiskt uttala det. Den där attityden att vilja ta tag, att se en sporrande utmaning, att det kommer lösa sig - den förekommer allt mer sällan nu. Det handlar inte om att ge upp utan om att acceptera. Och är inte det en form av uppgivenhet egentligen? Läget är som det är och har likaså varit för mina företrädare.
Ska försöka låta bli att analysera det så mycket. Bara försöka att just acceptera och göra det bästa jag kan av nuläget.
Lade ett bud på lägenheten som med tiden fått växa lite på mig. Intressant att jag gör det efter att ha varit där i knappt tio minuter. Känns på ett sätt ganska likgiltigt att gå in och titta på detaljer. Helt ok läge, garage inbyggt och rum som är ok. Det blir nog bra. Eller så är det insikten att buden lär braka iväg över mitt tak som ger mitt bristande engagemang.
Känner mig rätt och slätt ganska nere. Att krypa in under den där berömda stenen känns oerhört lockande.
Gillar inte när jag hamnar i dessa självömkande lägen - och någonstans vet jag ju att de sällan håller i sig någon längre tid. Men just nu får det vara ok att bara vilja sätta sig på bakhasorna och yla. Eller helt sonika försöka lämna denna dagen bakom sig och låta täcket symbolisera stenen.
