Den avtrubbade, nästan uppgivna känslan hänger kvar. Jag skulle inte beskriva mig som en person som är odelat optimistisk och positiv. Oftast är jag nog den som ser begränsningar än möjligheter, ifrågasätter och föredrar jordnära realiteter framför fantasier och drömmar. Men ändå kände jag mig synnerligen negativ vid morgonens möte med chefen. Insåg att det inte blev särskilt konstruktivt utan snarare nästan en timmes gnäll. Trots tidigare beskrivning tyckte jag ändå det var olikt mig att vara så negativ.I varje fall när det kommer till att faktiskt uttala det. Den där attityden att vilja ta tag, att se en sporrande utmaning, att det kommer lösa sig - den förekommer allt mer sällan nu. Det handlar inte om att ge upp utan om att acceptera. Och är inte det en form av uppgivenhet egentligen? Läget är som det är och har likaså varit för mina företrädare. 

Ska försöka låta bli att analysera det så mycket. Bara försöka att just acceptera och göra det bästa jag kan av nuläget.

 

Lade ett bud på lägenheten som med tiden fått växa lite på mig. Intressant att jag gör det efter att ha varit där i knappt tio minuter. Känns på ett sätt ganska likgiltigt att gå in och titta på detaljer. Helt ok läge, garage inbyggt och rum som är ok. Det blir nog bra. Eller så är det insikten att buden lär braka iväg över mitt tak som ger mitt bristande engagemang.

 

Känner mig rätt och slätt ganska nere. Att krypa in under den där berömda stenen känns oerhört lockande. 

Gillar inte när jag hamnar i dessa självömkande lägen - och någonstans vet jag ju att de sällan håller i sig någon längre tid. Men just nu får det vara ok att bara vilja sätta sig på bakhasorna och yla. Eller helt sonika försöka lämna denna dagen bakom sig och låta täcket symbolisera stenen.