Med långsamma rörelser torkade Jens den blanka kastrullen och ställde den på sin plats i skåpet under spisen. Svepte med blicken över den rentorkade diskbänken med skärbrädan i gedigen ek. Orkiden i den lilla fönstergluggen och kvällsmörkret utanför. Ännu en måltid avklarad. Ännu en middag med tystnaden som enda sällskap. Ensamheten var öronbedövande. Han saknade arbetsdagen han lämnat för evighetslånga timmar sedan. Kollegorna, vännerna, pratet och gemenskapen. Samtalen om allt och ingenting, anekdoterna att dela med sig av, även om han själv började inse hur hans utbud börjat sina. Det hände ju ingenting i hans liv. Han hade inga barn kring vilka vardagsproblem och glädjeämnen kunde dryftas, ingen käresta med aktiviteter att briljera. Än en gång kom tanken att skaffa hund. Någon att prata med, som kunde bjuda på öppningar mot andra människor. Men liksom förut insåg han det omöjliga och orättvisa med en hund i hans lilla lägenhet. 

Planlöst satte han på radion i hopp om att dess skval skulle fylla hemmet med illusionen av liv. Men balladen blev ett hån och pratet därefter en erinran att kvinnan vid mikrofonen i varje fall hade någon som lyssnade på henne. 

Ännu en kväll i ensamhet. Förbannad ensamhet.