Det gäller att se också de små glädjeämnena i tillvaron, så man skulle ju kunna säga att dagen började bra. Kände mig annars inte mycket lättare till sinnet när jag lämnade dagis och ökade farten på Gråbovägen. Höll i rondellen på att placera Gulingens front i passagerarsidan på en Volvo. Ungefär hälften av dubbarna rök när jag stannade en halvmeter från den blankblåa lacken. Fick inget signalhorn, inte ens en höjd näve. Bara motorstopp och full uppmärksamhet av alla väntade människor vid busshållplatsen. Jösses.

När jag parkerar på jobbet gråter jag. The botten is nästan nådd och läget jag trodde mig ha under kontroll har hoppat på mig bakifrån. Jag vill inte gå in för ännu en dag av möten och frustration. Jag vill starta motorn och köra vidare men vet inte vart. Inte till det hem jag håller på att upplösa. Jag faller ned i det förhatliga träsket av självömkan. Vi var några som hälsade på A-K igår. Där är det fog för självömkan medan jag förtjänar några rejäla örfilar. 

Zombifierade mig igenom första mötet, sedan fick det vara nog. Mailade Nicklas och Anette och gömde mig i ett konferensrum. Försökte att inte skämmas allt för mycket. Snorade inte på gardinerna denna gång men likväl Christers kavajslag. Orkade inte prata med någon av de förstnämnda och skämdes lite för att jag gömde mig och ignorerade Nicklas samtal. Som genom ett trollslag försvann de möten som låg på eftermiddagen. Oändligt skönt att bara sitta och gå igenom översta lagret av inboxen i lugn och ro. Ringa in till ett kort möte om gamla grejer jag behärskar.

Imorgon tar jag ut den semesterdag jag måste ta innan april. Fredag jobbar jag på distans, tar mötena via telefon. 

Imorgon bitti skriver vi avtal med mäklaren för StV. Blir samma som sålde till oss i höstas. Samma bilder kan användas då det var fina sommarbilder. Nöjd att jag pressade ner arvodet i två omgångar. Olikt mig.