Det är ju gott och väl att mina febersvängar går över nästan lika fort som de kommer. Kunde nästan känna hur kroppstemperaturen återgick till normalläge, knoppen klarnade och värken försvann. Så till morgonen efter var jag fit for fight att åka till jobbet, nyduschad och alert. Kliver ut genom dörren och ser att det har snöat. Shit.
Inser direkt att morgonen inte alls blir enligt planerna men gör ett försök ändå. Första försöket blir med lite fart vilket nästan placerar mig i grannens staket. Andra, tredje, fjärde och femte kom jag inte ens i närheten av att få fäste någonstans.
Vad göra? Tja, det var ju bara att backa tillbaka, stassa om och dra fram domkraften! Att byta däck på både Saabis och Gulingen klockan halv sju på morgonen antar jag man får räkna med när man inte bryr sig om att byta i tid. Uppfriskande var det i varje fall då det är synnerligen tillfredsställande att ta i så tårna krullar sig och känna motsträviga bultar ge upp. Att man legat svettmarinerad mindre än två dagar tidigare märktes ungefär lika mycket som bettmärket på Lilltjejens kind - nästan ingenting alls!

Jag var ungefär lika välkommen på jobbet som mögel på frukostfrallan så nu åker jag hem och jobbar istället. Droppen blev nog när jag ställde mig och torkade svetten mellan brösten. Tråkmånsar. Höhö.
Var lite intressant möte dock. Jag som tyckte det var jobbigt när Johan prutade på Kap Verde svettades ännu mer nu när vår förhandlare gick på leverantören. Trots att vi har rätt skruvar jag mig av obehag. Och Johan som nu säger att jag måste pruta när jag är i Kina. HA!

Johan beordrade mig i säng direkt efter middagen igår. Han hade lagt värmedynan däri vilket blev min räddning under natten. Sitter nu och svettas som en gris. Trevligt. Allt för ett viktigt möte under förmiddagen.
Bara att inse att det inte blir någon teamcombat ikväll. Skit också då jag verkligen vill! Men jag är ungefär lika stark som en pensionerad daggmask och flåsade som en hund av att torka nattens kattspyor. Skit är vad det är.

Trött i ögat men myser i sängen med Lilltjejen och Gråbröderna medan Johan är och kompletteringshandlar inför helgens besök.
Fick inte gjort det jag hoppades denna dag men fick erfara något annat istället: Tårtbuffe!
Tillsammans med kollegorna hade vi bokat in sopplunch med tillhörande tårtbuffe nere i stan. Nu minns jag inte namnet men Steinberg & Manne- typ någonting. God soppa med mumsiga bröd och en rackarns massa onyttigheter! Man var ju bara tvungen att prova alla sorter och när en tog slut ställde de fram en annan att smaka!
Äckligt mätta var vi efteråt!

Det har nog inte riktigt slagit mig att jag faktiskt ska till Kina, och det om två veckor! Nu är det liksom bara fokus på att hinna förbereda och tiden rinner ifrån mig! I helgen kan jag inte jobba eftersom syster med familj är här och nästa vecka blir det ytterst lite tid över då jag utbildar besökande kineser alla dagar.

Tog ut lite frustration på spegeln i Angered. Eller njäe, kanske snarare någon Body Pump:are som fipplade med skivstången. Eftersom syster yster visar sig komma så sent på kvällen tar jag chansen att träna ändå! Ylva skulle ju ta den för mig, men nu teamar vi istället vilket är extra kul. Kvartalerna går nu så jag borde få mitt kit när dom helst. Blir inte att köra den dock förrän nästa år eftersom jag är i Kina precis under releaseveckan. Under julschemat är mina klasser bortplockade så jag får gott om tid att plugga.

God Natt!

Inga större tecken till att vilja somna ännu medan mamma skulle kunna utan vidare ansträngning.
Insåg att det kanske var mitt sista combatpass på Lindholmen då jag nästa gång på min tur är i Kina. Jag är osäker på om jag ska behålla klassen till våren då jag fått erbjudande att återgå till Partille, måndagar 17.30!
Det skulle innebära att jag släpper Angered som faktiskt varit lite segt med sitt sena klockslag. Att åka direkt efter jobbet tycker jag är bäst.
Dock innebär det att Lilltjejen blir hämtad först när Johan kommer med bussen från stan vilket känns lite jobbigt. Frågan är om det är mer jobbigt för mig eller henne men det är inte särskilt många barn kvar när jag ibland kommer halv fem. Svårt beslut!

Hon har i varje fall haft en nästintill heldag med pappsen med promenad till lekplatsen!

En ännu smutsigare Guling har denna gången sällskap av en Gröngöling. Frysen erbjuder två av Findus bästa och träningsväskan är packad inför eftermiddagens combat. Nu kör vi!

Mådde som en röv när denna
lördag började. Ont i halsen, rivande hosta och snor. Men vardagen rullar på i sitt obönhörliga tempo så det blev storhandling och sista-minuten-ärenden i Partille innan mera shopping i Bäckebol. För att man lönehelgen ska vara trogen shoppade vi en diskmaskin.

Väl hemma drog vi ner julgrejerna från vinden och drog igång lite julbelysning. Drog omkring lite möbler också bara för att det är kul och för att förbereda plats för tvåmetersgranen. Nästa helg är det första advent och Ninas familj hälsar på. Andra och tredje advent är jag i Kina så det är inte mycket tid kvar för förberedelser.

En snabb dusch och så upp till Stenungsund och 40-årsmiddag för Thomas! Kul att träffa både han, Perra och Petter samt äta gott på Harrys. För ovanlighetens skull lämnade jag INGET kvar från oxfilen och efterrätten var gigantisk! Burp!
Petters bokstavliga presentinslagning imponerade på oss alla!

Dagis ringde under förmiddagen. Kivande på gården om en traktor resulterade i ett "bett i äppelkinden" som läraren uttryckte det. Stackars Lilltjejen!
Har gjort en anmälan till försäkringsbolaget utifall men det ska vara "behandling av läkare med ärr som följd". Det registrerades i alla fall om det skulle bli infektion eller annat som DÅ kräver läkarvård men det ser inte SÅ illa ut.
Mamma knep ihop läpparna om frågan om Lilltjejen bitit tillbaka. Det är nog inte så tillämpligt. Hohoho, fast lite ont i mammahjärtat gör det allt. Ja, efter mycket övning har jag faktiskt utvecklat ett sådant!

Fått mig en dos mot både Hepatit A och B samt denna drickvariant att avnjuta vid första lämpliga tillfälle. Smaskens.

Handlindor än grymt. De ger "combat-känsla", ser supercoolt ut och är perfekta för att torka snor! För det var mycket av den varan idag, inget rensar bihålor och näsa så bra som ett rejält träningspass!

Tycker det ser så roligt ut när man kommer in på anläggningen och ser alla skor. MÅNGA skor!

Lilltjejens snorande drabbade till slut föräldrarna. Det är tunga huvuden och onda halsar. Då är det gott med en skön bastu på kvällskvisten efter Lilltjejen somnat relativt tidigt (20-snåret).

Lämnat in visumansökan i stan idag och bokat tid för vaccinering. Kommer på Bäbis med en STOR mus (ung råtta?) i munnen som hon vägrar släppa. När jag är på väg att bära ut katt med mus släpper hon och då visar det sig att djuret lever! Den kilar in i hallgarderoben där jag efter minutiöst letande hittar den längst in i en av Johans skor. Snacka om ur askan i elden...
Men det blev rätt enkelt då att återbörda den till utsidan, tilltufsad i pälsen men förhoppningsvis ok.
Frågan man oundvikligen ställer sig är: NÄR kom den IN i huset? Jag kan inte erinra mig någon stor mus i munnen hos Gråbröderna när jag släppte in dom efter jobbet. Har den kommit in på ANNAT sätt?
Fast den var ju vansinnigt söt så egentligen förskräcks jag mig mindre än jag antagligen borde. Förskräckelsen är snarare för musens skull och de tre jägarnas tänder!

Nu ska jag sova. Är ganska trött.

Jag ber om ursäkt till alla som råkar eller oundvikligen är i min närhet just nu. Lite stressad bara, jag överlever och förhoppningsvis ni med. Håll bara ut till nästa år ok? Bra.

Hängde lite med Angereds goa personal i väntan på eventuella deltagare. Till slut dök en upp, sedan två till så det blev att byta om och köra! Eftersom alla var nya blev det fokus på teknik och att få dom att hänga med. En tjej och två killar och man kan väl säga att ja, tjejer har generellt lättare att ta koreografi och koordination. Men de var riktigt nöjda och positiva efteråt. Det
märks så väl vilka som verkligen försöker och gör sitt bästa och de som bara halvhjärtat glider med, men att fullfölja tycker jag är prio ett när man är ny och det kan kännas svårt.

Bjöd Gulingen på sjuhundrakronors-middag på vägen hem. Själv ligger jag nu här intill Lilltjejens säng med kurrande mage. Hon har varit sensomnad senaste dagarna.

Konstigt ljus det blev, men i vilket fall, hur länge hade vi bott i det här huset nu då? Fyra år snart?
Så länge tog det att få upp gardiner i sovrummet.
Notera de halvdöda garderobsblommorna, de som är kända att tåla de mest ignoranta ägarna. Inom dessa väggar har de dock mött sina övermän.

När det vankas besök brukar man kanske försöka röja undan det värsta. I alla fall så gästerna slipper förrymda ärtor under fötterna och Duplo-bitar i soffan. Nu krävdes dock ett större krafttag i gästrummet som så många andra outnyttjade ytor förvandlats till förråd. Gick igenom Ronjas rum också lite halvhjärtat medan allt vi samlat på oss i gästrummet massakrerades fullständigt. Jag hittade en glömd (förträngd) megakasse med byxor som krympt och som jag nu ser i vitögat och avyttrar. Svägerskan med ämnesomsättning som en Näbbmus (googlade djur med hög ämnesomsättning) och avundssmäcker lekamen ska ta en kik så jag kanske slipper dumpa dom allihopa.

Lade ut lite inredningsgrejer på Blocket varav en av två speglar hämtades för en timme sedan. Blir vi inte av med resten för dom struntsummorna blir det returmarknaden nästa.
Gamla ordningsvaktskläder går ju inte att skänka så det blev adjöss med dom, men brudklänningen vete tusan vad jag ska göra av. Liksom pappas gamla skinnjacka har jag inte hjärta att avyttra dom - inte ännu i alla fall. Mattor, Lilltjejen urvuxna kläder, pryttlar och skor ja jösses vad mycket skit man samlar på sig! Och liksom den där matresten man låter ligga i kylen tills den är möglig och kan slängas med gott samvete, hivade vi upp diverse "bra-att-ha"- grejer på vinden. Hopplöst.
ÅNGEST den dagen det blir dags att ta itu med den!
Men vi fick i alla fall rensat i två rum och fullföljt UTAN att låta det mellanlanda någonstans. Annars brukar det lätt bli så att man tycker sig vara skitnöjd med att ha röjt ut till exempel förrådet så det är rent och snyggt men allt ligger istället i hall eller kök i väntan på att sorteras och prydligt stuvas undan. Efter någon vecka är ambitionen borta och man slänger tillbaka skiten med tanken att "Nästa gång, då j--ar!"

Men i vilket fall, nu finns det plats för syster och familj när de kommer. Vi skulle nog behöva besök lite oftare.

Middagen redo att provsmakas. Findus första mål var väl beprövad. Nu lever vi farligt och provar nytt!

En ensam (och mycket smutsig) Guling utanför ett lika öde huvudkontor. Lunchen står i micron och datorn bootar igång. Kändes bättre för alla att jag åkte hit istället för att driva man och barn ur huset. Jobba hemma när de är där blir inte effektivt och här är fördelen att jag har två stora skärmar istället för laptopens pluttiga. Så nu ska det laddas med hjälp av Findus och sedan plattan i mattan! Kan ju även tillägga att det är synnerligen grym känsla att ha träningsoverallsbyxor på jobbet!

... till jobbet!

Sitter och har lite egentid i fåtöljen innan Lilltjejen vaknar. Johan har åkt till sin innebandy och ryggen lät mig inte ligga kvar i sängen. Det märks att jag slarvat med övningarna när smärtan nu börjar bli värre igen. Fy skäms på mig.
Dagens plan är att make och barn åker iväg på någon egen aktivitet så jag kan jobba någon timme eller fler. Kändes inte alls bra att jag fick säga ifrån gällande ännu en jobbgrej, även om den kanske var av det mindre slaget. Jag får det helt enkelt inte att gå ihop innan det är dags att åka. Jag må ha varit supereffektiv denna vecka och faktiskt fått en massa bra grejer gjorda, men vad hjälper det när det INTE inkluderade Kinaförberedelser som planen och kalenderbokningarna avsåg.
Killen från en av leverantörerna som jag träffade igår berättade att han hade en deadline att hålla i veckan. Han hade bokstavligt talat stängt in sig och skurit av all kontakt med yttervärlden. Det är något liknande jag faktiskt funderat på och alltmer inser måste till snart.
Jag vet ännu inte om jag ska utbilda tio eller sextio men måste planera och förbereda för båda. Vecka 47 ska slutliga beslutet vara fattat hur det blir men det är för kort varsel för mig. Alltså måste jag förbereda för båda fallen.
Oavsett tar de praktiska förberedelserna dessutom en massa tid med bokningar, visum, resplaner hit och godkännanden dit. Och nu blev det väldigt mycket gnäll märker jag, hallå jag ska till Shanghai! Hur fräckt är inte det? Vad är det värsta som kan hända? Att jag står där borta utan material? Jag är lärare och fd ordningsvakt, då kan man fatta snabba beslut och framför allt improvisera!

Jag vågar knappt tänka på hur jag skulle må om jag inte instruerade Body combat. Man man vara nere, trött, less, hjärnan mos efter sinnessjuk dag och allmänt redo att krypa ner under närmaste sten. Men så får man en välfylld sal full av energiska deltagare och hela dagens tyngder rinner ut med svetten. Energiboost och välbefinnande som ingen drog kunnat åstadkomma toppas med positiva kommentarer efteråt varav den ena löd: "Alltså fy f-n vad du är bra!"
Ja tänk hur en dag kan gå från att hålla en stimulerande utbildning till tårar av ångest över tidspress, upp igen för effektivt hållet möte och så ner igen för allt det man tänkt göra denna vecka och nu insett bara har en dag kvar att göra det på. Men får man avsluta på topp på detta sättet är det så mycket lättare att hämta kraft till morgondagen, fokusera på det man faktiskt åstadkommit och inse att ja, fy f-n vad jag är bra!

Jag är trött. Lade mig strax efter nio och sov som en sten. Hade tänkt bränna skiva till kvällens combat men veckan jag hade på mig försvann i ett töcken av jobb och aktiviteter. Befinner mig borta på PVH för kursblockets sista session. Varför vill inte min dator starta nu då? Visst inte bara jag som är trött.

Mina konsultkollegor har en efter en gått över och blivit Volvianer. De flesta är som tur var fortfarande kvar i samma grupp så inte mycket mer har förändrats
än löneutbetalaren (förutom kanske nivån på densamma dessutom).
När det så vankades teamträff/after work på fashionabla konsultkontoret mitt i stan var det Mikael jag tog i handen och drog iväg. Sociala tillställningar av detta slag med mingel och bowling och sådant är ju inte min grej precis, men EN sak på dessa program brukar jag (ut)nyttja: Gratis käk som jag själv slipper tillaga!
Förut hade jag med mig likasinnade Stoffe som nu är Volvifierad men Mikael är av samma skrot och korn, så vi kom - åt - och gick. Hohoho!

"Öööörnat" mellan Volvohusen för att ta kort till visumet. Grymt att de tar hit fotograf varje vecka! Väldigt noga var det dock med dessa visumfoton,inga öppna leenden.

Vid lastbryggan stod en varubil och lastade ur och dess logo på sidan fångade min blick. Hahahaha! Killen som lastade sade att jag var den andra som fotade sedan igår.

En förra veckan, sju idag! Träningsvärk i benen sedan igår av någon anledning så nu är det duktigt stelt. Gott ändå och kul att det blev lite fler idag. Får se hur det blir nästa vecka.
Rivstart på arbetsfronten, prioriterar och försöker strukturera.

Det lilla huset bakom oss är till salu, överraskande fint på insidan så vi är ruskigt sugna på att ge ett skambud! Fixa lite på utsidan och hyra ut tills Lilltjejen är redo att disponera det? Onekligen frestande!

Phu, riktigt jobbigt idag! Axlarna dog redan halvvägs igenom. Rätt nöjd ändå med min arbetsdag även om jag inte hann så mycket som jag hoppats. Det bevisar bara att jag INTE kan vara tidsoptimist när det handlar om Kinaresan. Inget skjuta på eller "imorgon istället". Det lär bli sista-minuten-panik ändå men jag ska se till att den blir så lindrig som möjligt. Verkligen försöka i alla fall.

När klockan slog 07 gav jag upp. Hade ändå så ont i ryggen att jag inte kunde ligga kvar. Här ska jobbas!

Känns bra att ha fått storhandlingen gjord idag. Blev en sväng till Allum där det förutom proviantering också blev latmansmiddag på Max. Ser lika gott ut som det är geggigt! Sedan fick Johan välja farsdagspresent i form av t-shirt och skjorta. Lilltjejen tyckte det var lajbans med provrum och showade loss - när draperiet var stängt. Funkade också för att få lite avskildhet när man ville fylla blöjan...

Vi hade en luddig plan att ta Frölunda torg istället så jag kunde passa på att lämna blod men kom iväg för sent. Men med tanke på att huvudvärken aldrig verkar vilja ge sig var det kanske lika bra. Kan man gå och lägga sig snart tro? Klockan har ju ändå passerat nio!
Imorgon åker Johan med Lilltjejen upp
till Landet så jag kan passa på att arbeta några timmar innan träningen. Från och med måndag jobbar jag en halvtimme längre varje dag, det vill säga sju till halv fyra. Ynka 30 minuter som ändå lär mildra lite i stresstarmen utan att samvetet blir allt för illa mot Lilltjejen på dagis. Med sju till fem på torsdagarna är jag så gott som uppe i heltid. Det behöver jag just nu!

Svårt att somna och sov sådär. Jag som brukar vara mästare på att stänga av ligger och grunnar på allt jag behöver göra på jobbet inför Kinaresan. Jag vänder och vrider, rangordnar och sorterar men får det inte att gå ihop. Går upp och sväljer två huvudvärkstabletter när jag inser att jag INTE kommer att kunna somna ifrån värken.
Börjar dagen med att gråta en självmedlidandets skvätt i Johans famn och njöt av att Lilltjejen inte ville kliva upp förrän nio.

Det är frukost och vardagsbestyr, jag är disträ och trött. Johan tycker jag kan gå och lägga mig en stund men då blir jag bara tröttare - och mer stressad. Så nu har vi gått igenom kylen! Jag antar (hoppas) att vi inte är den enda småbarnsfamiljen som reducerat vardagsunderhållet till det allra nödvändigaste. Det vill säga dammsuga när katterna går skrämda cirklar runt dammråttorna, plocka från golvet så man kan gå hyfsat rakt från A till B och hålla tvättberget under tvåmetersstrecket. Det där lilla extra som att kanske dammtorka, ansa krukväxterna, plocka leksaker ur kökslådorna och STÄDA KYLEN, det hamnar liksom lite längre ner på prioskalan. Inte för att det i ärlighetens namn låg särskilt högt innan vi fick barn heller.

Man kan väl säga att det behövdes. Eftersom det här är en barnvänlig blogg fotade jag inte resultatet i diskhon, men en svensexa som börjat med ätartävling och slutat i badrummet kanske ger en minimal hint. En hel tub majonäs - oöppnad (oj vi hade visst redan en hemma) och diverse geggamojor av vilka en tesked ingick i något recept man en ambitiös dag fick för sig att prova och sedan aldrig mer. Ungefär tjugo procent av landets glas är till slut på väg att ta nästa steg i sin CIRCLE OF LIFE.
Huvudvärken vill inte ge sig men nu tar vi båda en skön paus medan Lilltjejen sover.

Vårt dagis har nu fått kameraövervakning. Om det funkar förebyggande och vandalerna åker fast är det väl investerade pengar. Jag har själv inga problem med övervakningshysterin många andra debatterar om. Vad gör det att jag råkar hamna på någon inspelning? Vad är det värsta som skulle hamna där? Jag petar mig i näsan? Kliar mig i skrevet? Vad är folk så rädda för om det inte är något rent brottsligt?

Några beställda julklappar hämtades av Johan från Webbhallen! Naturligtvis några till oss själva också så som min supersöta mössa! Kunde inte heller låta bli Mario-svampen med sina svampformade godisar, socker rätt igenom!

I bakgrunden kan ni skåda min middag: Grillchips och svartvinbärsdryck. Nyttigt? Kanske inte, men rätt gott och framför allt enkelt. Ta fram en skål, öppna påsen och häll upp tills det faller över kanten. Då är det lagom. Ta fram ett glas och fyll INTE tills det faller över kanten (jaja, RINNER över kanten då om vi ska vara petiga men då föll det inte lika väl ihop med föregående chipsmening). Klart att servera, smaklig måltid!

Alltså hallå vad hände här? Från en deltagare i Angered till 43 i Kållered! Det högre antalet i gymmet avspeglade sig i stora salen också med bra gensvar och mycket svett. Snacka om nytändning! Galet jobbigt när man blir extra taggad men oj vad kul! Snacka om berg-och-dalbana senaste veckan!

Väldans vad folk det var på gymmet idag. Mycket i gymmet och extra många bokade på passen. Ser ut att bli en lovande avslutning på dagen som faktiskt varit riktigt bra! Det har gått i ett, bara pausat för en halvtimmes lunch efter ett kursblock och sedan full fart med allt annat. Det känns så jäkla bra när man faktiskt åstadkommer något. Även om det är små steg så leder dom ändå framåt.
Hoppas jag har bättre koll på koreografin idag!

Man är inte riktigt på banan precis vilket i och för sig inte är så ovanligt när det handlar om mig. Ola var först plats efter mig och undertecknad fick för sig att jobba på sina sociala skills och frågade HUR HELGEN VARIT. För det var ju måndag eller hur? Fiskmåsen i farten igen.

När det nu är till 99,9 procent klart kan jag ju skriva om senaste dagarnas händelser som blev grädden på det berömda stressmoset. I slutet på förra veckan blev jag erbjuden att åka till Shanghai! De nya inköparna på det kinesiska huvudkontoret är i desperat behov av utbildning, vill jag ta hand om det? Klart jag kan! Hur många dagar har jag? Tre ok, det kan bli tajt men överkomligt. Hur många är dom?
Drygt 130 blir svaret. Öh säger jag och undrar när detta ska ske?
Vecka 48, kan jag bestämma mig typ nu?
När veckan är slut och jag har chans att andas efter intensiv fredag börjar det sjunka in. Drygt 130 inköpare på tre dagar? Materialet jag nu har är anpassat för tiotalet med hands-on training. Nu snackar vi hörsal och ett helt annat upplägg! Veckan därpå ska jag utbilda ett antal hitresande kineser och ligger redan ohjälpligt efter med femtioelva lösa trådar varav en del jag står helt rådlös till.

Så ja, bägaren rann över där under helgen och "vabbandet" blev "vobbande" som bland annat resulterade i att det nu blir vecka 50 istället, det vill säga lite mer välbehövlig tid att förbereda och prioritera det som nu är mest akut. Det är ju dessutom mycket praktiskt inför resan som tar tid att ordna som jag måste börja rodda i redan nu.
Fick i alla fall grymt stöd av chefen vid dagens möte med verksamheten så jag där nu vet vad jag ska fokusera på. En början i trådhärvan och liten sten av mina axlar. Positivt också att jag troligtvis löst ett problem som sinkat leveransen av deras nya datorer. Man får ju lyfta fram de små ljuspunkterna också!

Kina är såklart en stor ljuspunkt ur personlig synvinkel men orosmolnen gäller den professionella. Jag MÅSTE prioritera och lägga annat åt sidan för att utbildningen ska bli så kvalitativ som möjligt. Det blir en gigantisk utmaning för mig som vill tillgodose alla med en gång! Bikupa på tv:n och bikupa i hjärnan.

iFån-skalet fick jag av syrran förresten som kommer med familjen och hälsar på första advent. Då blir det nästan två år sedan sist och den enda helgen som passade oss alla. Gäller alltså att fixa julklapparna denna månad!
Apropå pepp-skal tackar jag också för peppet efter inlägget om gårdagens combat. Visst kan säkert en del tillskrivas den sena tiden och målgruppen, men det är svårt att låta bli att undra över deltagarantalet om en annan instruktör tog över. Vårschemat ligger ute nu för att eventuellt anmäla intresse till lediga pass. Det finns knappt något men sedan ska det ju också funka med dagis och Johan. Söndagspasset i Lindholmen tas bort men Angered ligger av någon anledning kvar! Så säger jag ifrån mig den kan det bli bara ett pass i veckan till våren och det känns som minst ett för lite för att jag ska må bra. Men vi får väl se vad som händer.

Att man ligger på sidan hindrar inte Bror från att klättra upp. Han är en riktig knäkatt! Bakom mig sitter Lilltjejen och leker med "paddan", det vill säga iPaden. Ack.

Kolla vad som kom med posten idag! Passande pepp i form av skal till min iFån, fräckt va?
Fick ett för Body Pump också men då jag inte instruerar det får jag hitta någon värdig att ge det till.
Mitt livs andra VAB-dag lider mot sitt slut och det har gått rätt bra ändå, jag hemma själv hela dagarna med Lilltjejen. Johan är på sin månads-före-detta-kollegors-träff" på stan och blir hemma sent så jag har jobbat på för att göra henne riktigt trött, höhö! Tog en tur till Växthuset och deras öppna förskola eller vad man nu kallar det. Senast jag var där var jag mammaledig och Lilltjejen kröp omkring på golvet. Så fort vi kommer genom dörren utropar en ur personalen: "Nämen hej Ronja!" Jisses alltså.
Lite senare blir det lite småprat med en annan ur personalen (som också mindes Lilltjejens namn) och jag får frågan hur det nu går med mammarollen eftersom jag senast uttryckt mina svårigheter. Shit vilka minnen! Själv kommer jag ibland inte ihåg vare sig namn eller ansikte på någon jag träffade dagen innan vilket försatt mig i en del pinsamma situationer.

Vad är det, nästan fyra år vi bott i detta huset och nu först har jag (efter pik från Johan) fattat att spisen har halva grader också. Som att den där punktens betydelse var så himla självklar. IQ fiskmås.

Denna måndag blev den enda bokade till noll när kvällens combatpass närmade sig. Jag ställde dock inte in utan åkte dit utifall då åtminstone Andreas skulle dyka upp. Det blev inga fler så han körde lite box och annat från hans kampsportshistorik. Det behövde jag då jag var riktigt seg och anti.
Jag har inga större problem att instruera fåtalet deltagare men det börjar gnaga på självförtroendet. Vad gör jag för fel? Vad är det jag saknar för att behålla de som ändå varit med och testat?
Jag har länge haft funderingar på att delta på andras pass för att få inspiration och uppslag men inte funnit tiden. Det är ju lite begränsat av den varan i vårt aktivitetsschema. Nu måste jag dock göra något. Ta tag i problemet eller fortsätta i samma spår och få än sämre självförtroende tills jag tappar lusten att instruera helt.

Funderade lite på vägen hem om situationen jag nu befinner mig i - nästan igen. Är jag stress-klen? Hanterar inte motgångar? Rätt och slätt mindre tålig än alla andra? Jag tänker på mina kollegor som har större ansvar, större krav och mera press dag efter dag, vecka efter vecka. Varför står inte jag pall? Varför kan inte jag bita ihop och bara fortsätta göra mitt bästa jag också?
Handlar det om den där distansen igen? Att jag tar det så mycket personligt, VILL så mycket, FÖRSÖKER och sedan låter det påverka mig för mycket, på fel sätt när jag inte klarar att leverera? Låter självförtroendet gå ner i botten istället för att tänka på min faktiska insats, att jag gjort mitt bästa. Att inte se och ge sig själv cred för det man gjort utan bara det man INTE gjort. Typiskt mig när det kommer till arbete.

Jag hade ju en vagt formulerad plan som sagt. Nu blir de lite omformulerade på gott och ont i och med att jag tar min första VAB-dag imorgon. Lilltjejen verkar än en gång åkt på magviruset. Johan har ännu inte hört mitt beslut att ta den. Jag ska hålla i utbildning imorgon och har två viktiga möten, men nu gör jag helt tvärt emot vad jag annars brukar och låter Johan åka till jobbet. Han har också skitmycket att göra och JORDEN GÅR INTE UNDER för att jag får ställa in utbildningen och mötena! Visst blir det bök att boka om och jag förlorar än mer tid jag innerligt behöver. Men jag ska inte låta mig få panik över detta beslut, inte låta mig stressas, känna ångest eller dåligt samvete. Fuck it. Istället känns det på ett sätt skönt när jag nu bestämt mig. Just nu i varje fall. Men imorgon kommer jag koppla upp mig likt förbannat ändå.

Typ. Tillfredsställande sådan av en icke sexuell anledning. Dagen började dåligt med ett missförstånd som fick bägaren att rinna över bokstavligt talat. Bägaren som samlat på sig på jobbfronten och utlöstes av helt annan anledning. Jag har känt att det varit på gång men som vanligt kör man på och hoppas det ska lösa sig. När proppen nu gått ur finner jag mig själv så där jobbigt skör som jag bara upplevt en gång förut - när jag gick i väggen. Inte alls lika illa denna gången, långt därifrån men tecknen är där. Mobilen ringer i fickan där jag är på väg till träningen. Jag får inte ut den, sliter och drar och är nära att ta till lipen! Precis som när jag där för några år sedan började lipa för att vispgrädden stänkte eller armen fastnade i jackärmen.
Hinner inte svara, ringer upp Johan som frågar hur det är och jag sitter i tåreflöde till Marieholmsleden där jag drar upp combatmusiken för att överrösta tankarna och hitta perspektivet. "Skärpning för f-n!"

Försökte göra som Johan bad mig: Projicera frustrationen i vartenda slag, varje kick, knä och armbåge. Det fungerade och nu efteråt känns det - som vanligt mycket bättre. Innan passet stack hon i repan till mig en present från Annie då jag vikarierar för henne idag. Då var det nära jag tog till lipen igen - så himla gulligt!

Nu känner jag som sagt mig lite mer på banan igen. Imorgon är det måndag så då får vi se hur det går. Jag har en vagt formulerad plan.

FAD, Fumble After Dark 2012 är snart på gång! Sitter och väntar tills portarna öppnas och vi släpps ut i mörkret, jag Johan och Monica. Farfar är hemma tillsammans med Ida och tar hand om Lilltjejen. Ordentligt blött ute och regnet föll friskt när vi anlände till Hjällbovallen. Drygt sjuhundra anmälda så får se hur slutliga deltagarantalet blir.

Brasa tänd, katt i knä och Lilltjej i tv-soffan. Johan är ute i regnet och tränar fotbollstjejerna och jag har försett grannbarnen med godis. Har ju liksom för mig att det var onsdagen som gällde men jaja.
Användarna till en av mina applikationer har sagt ifrån: Nu är det nog, nog av alla problem med leverantörer, fakturering, buggar, test och fel. Mina ständiga brandsläckningar och prioriteringsdilemman har fått deras under lång tid prövade bägare att rinna över. Ända sedan jag tog över denna slitna stafettpinne har jag haft molnet hängande över huvudet att MÅSTA ta tag i den applikationen, gå till botten med problemen och reda ut allting. Men tiden har aldrig funnits. Och jag kan inte heller se hur det ska bli mer utav den.

Får samtidigt en förfrågan som knappt är en förfrågan men som man bara inte säger nej till trots att det innebär att mina applikationer och alla deras problem får stå åt sidan i TVÅ veckor. Det är en chans en sådan som jag inte kunnat förvänta mig men som nu kanske blir av, allt tack vare mina fantastiska kollegor. Så återstår att se hur det nu blir.