Söndagsnattning
Funderade lite på vägen hem om situationen jag nu befinner mig i - nästan igen. Är jag stress-klen? Hanterar inte motgångar? Rätt och slätt mindre tålig än alla andra? Jag tänker på mina kollegor som har större ansvar, större krav och mera press dag efter dag, vecka efter vecka. Varför står inte jag pall? Varför kan inte jag bita ihop och bara fortsätta göra mitt bästa jag också?
Handlar det om den där distansen igen? Att jag tar det så mycket personligt, VILL så mycket, FÖRSÖKER och sedan låter det påverka mig för mycket, på fel sätt när jag inte klarar att leverera? Låter självförtroendet gå ner i botten istället för att tänka på min faktiska insats, att jag gjort mitt bästa. Att inte se och ge sig själv cred för det man gjort utan bara det man INTE gjort. Typiskt mig när det kommer till arbete.
Jag hade ju en vagt formulerad plan som sagt. Nu blir de lite omformulerade på gott och ont i och med att jag tar min första VAB-dag imorgon. Lilltjejen verkar än en gång åkt på magviruset. Johan har ännu inte hört mitt beslut att ta den. Jag ska hålla i utbildning imorgon och har två viktiga möten, men nu gör jag helt tvärt emot vad jag annars brukar och låter Johan åka till jobbet. Han har också skitmycket att göra och JORDEN GÅR INTE UNDER för att jag får ställa in utbildningen och mötena! Visst blir det bök att boka om och jag förlorar än mer tid jag innerligt behöver. Men jag ska inte låta mig få panik över detta beslut, inte låta mig stressas, känna ångest eller dåligt samvete. Fuck it. Istället känns det på ett sätt skönt när jag nu bestämt mig. Just nu i varje fall. Men imorgon kommer jag koppla upp mig likt förbannat ändå.
Jag förstår precis hur du känner... jag är också sån. Tar åt mig och tar till mig och fokuserar alldeles för mycket på det som går fel och ältar efteråt. Har jättesvårt för att skaka av mig och gå vidare, även minsta småsak kan bli ett problem och tycker alla andra har så lätt för att misslyckas och gå vidare utan att det är end of the world... såklart har man ingen koll på hur folk mår när dom är hemma bakom sina stängda dörrar, tror inte folk vet eller förstår hur jag mår heller- jag håller nog masken. Jag tycker ju heller inte att det är hela världen när folk misslyckas, jag säger själv peppande ord till vänner och familj, att det inte gör något och att det går bättre nästa gång och att det inte är något att haka upp sig på... och det tycker jag också oftast. Men när det gäller en själv- då är det inte lika lätt. Jag önskar ofta att jag kunde leva som jag lär, men jag får väl ändå vara glad över att jag är medveten och att jag försöker tänka mig in i hur olika folk kan agera och reagera och att en sak inte är rätt, utan det finns många sätt att hantera en sak på... Mitt problem ligger mycket i mitt kontrollbehov och att jag alltid ställt stora krav på mig själv och det är svårt att släppa, även om man är medveten om det...
Jag tycker du gör helt rätt i att vara ledig i morgon och boka om mötena- jag hade säkert inte gjort det, jag hade känt ansvaret osv. Men som opartisk på andra sidan, vet jag att den som sitter på andra sidan inte tänker så alls... hon/han/dom tänker bara attans hon är hemma, eller jaha då får vi ta det en annan dag- och går vidare utan att tänka en sekund mer på det- så att du oroar dig eller känner ditt ansvar, det är bra, men du måste också känna att du gör rätt som prioriterar att vara hemma för en gång skull och ser att det löser sig ändå. Utbildningen och mötena kommer gå lika bra en annan dag :-)
Anna i Gbg....
Ta hand om dig Linda, och lyssna på kroppen!! Bra att du tar vabben imorrn och märker att det funkar ändå!
Kram
Tack för dina ord! Tror du inte att det är ganska vanligt för oss tjejer? Detta kontrollbehov och idoga behov att göra all nöjda på bekostnad av av oss själva. Fast vi vet bättre och som du säger har så svårt att leva som vi själva säger.
För jag håller med dig också i att de andra faktiskt inte bryr sig nämnvärt för ett inställt möte eller dylikt, vi själva bryr oss ju inte särskilt heller när det omvända sker. Thats life liksom. Men när det kommer till oss själva kretsar plötsligt hela världen kring oss - hur knäppt är inte det?
Så just detta du påpekar, att det inte är sådan big deal för de andra är det jag påminner mig om när samvetet smyger sig på. :o)
Tack, ja jag ska inte falla i samma grop igen. Kul att ses där igår! Hörde att du gillade min fåtölj? Fattar inte alls varför! ;o)
Ja, men det är nog otroligt "kvinnligt" att man ska vara till lags, ordna saker, klara av det liksom... men som du skrev ovan om någon annan ställer in möte el. liknande så bryr man sig inte men man har svårt att göra det själv!
Fotöljen ja... :) Den hade jag tackat ja till alla dagar i veckan :)
