Legat i feber halva natten och väckt Johan femtioelva gånger av mitt rastlösa vridande fram och tillbaka, det enda som lindrar när den där värken härjar i kroppen. Kändes som ryggen skulle gå av och frös som en hund trots svettvåt rygg. Bara tanken på att ta en dusch på morgonen kändes som en bergsbestigning.

Klappade ihop igår (börjar blir en vana nu) när Lilltjejen till slut somnat och jag skulle ta tag i allt som  behöver göras. Har ju alltid velat plocka upp datorn och jobba på den där stunden av egentid men istället bara gått och lagt mig när jag helt enkelt varit för trött. Oerhört frustrerande.

Trodde jag skulle börja lipa av otålighet när jag igår fick lägga över en timme på att hjälpa en från verksamheten med något hon egentligen borde klarat själv.

Jag tycker mig försöka sänka ambitionsnivån hela tiden, insett att jag nog får skippa de där pedagogiska extra idéerna jag hade för att göra korvstoppningskursen där borta så kvalitativ som möjligt, men ändå har jag inte ens hunnit påbörja det grundläggande materialet!

 

Johan tar på sig att fixa allting här hemmavid som måste göras innan jul för det är ju faktiskt inte lång tid kvar!

 

Jobbar alltså hemifrån idag. Kanske får jag lite mera gjort då. Paniken hindrar mig från att börja pilla med något annat.