Sitter och har lite egentid i fåtöljen innan Lilltjejen vaknar. Johan har åkt till sin innebandy och ryggen lät mig inte ligga kvar i sängen. Det märks att jag slarvat med övningarna när smärtan nu börjar bli värre igen. Fy skäms på mig.
Dagens plan är att make och barn åker iväg på någon egen aktivitet så jag kan jobba någon timme eller fler. Kändes inte alls bra att jag fick säga ifrån gällande ännu en jobbgrej, även om den kanske var av det mindre slaget. Jag får det helt enkelt inte att gå ihop innan det är dags att åka. Jag må ha varit supereffektiv denna vecka och faktiskt fått en massa bra grejer gjorda, men vad hjälper det när det INTE inkluderade Kinaförberedelser som planen och kalenderbokningarna avsåg.
Killen från en av leverantörerna som jag träffade igår berättade att han hade en deadline att hålla i veckan. Han hade bokstavligt talat stängt in sig och skurit av all kontakt med yttervärlden. Det är något liknande jag faktiskt funderat på och alltmer inser måste till snart.
Jag vet ännu inte om jag ska utbilda tio eller sextio men måste planera och förbereda för båda. Vecka 47 ska slutliga beslutet vara fattat hur det blir men det är för kort varsel för mig. Alltså måste jag förbereda för båda fallen.
Oavsett tar de praktiska förberedelserna dessutom en massa tid med bokningar, visum, resplaner hit och godkännanden dit. Och nu blev det väldigt mycket gnäll märker jag, hallå jag ska till Shanghai! Hur fräckt är inte det? Vad är det värsta som kan hända? Att jag står där borta utan material? Jag är lärare och fd ordningsvakt, då kan man fatta snabba beslut och framför allt improvisera!