Redan onsdag, vecka två och tiden uppenbarligen bara rusar fram. Blickar ut över den regnvåta vändplatsen framför huvudentrén där någon röd Volvo på parkeringen bortanför och några höstfärgade träd bryter mot studierna av grått.

 

Lunchat högt och lågt, betalat trehundra för ett fem-minuters utlåtande av läkaren om mina röntgenpåtar som såg bra ut och just därför en anledning till att han ville skicka mig på en magnetröntgen för säkerhets skull. Kapsulit syns inte på någondera röntgen och smärtformen yttrar sig inte på det sätt jag upplever, ytterligare en anledning till att han ville gå vidare. Så nu är det bara att invänta kallelsen.

I lördagens ottan lämnade jag min avkomma i tränarnas händer och anslöt till Jitex kansli invid Åbys arena med de övriga föräldrarna i nära nollgradigt hällregn. Värsta blåsten hade lagt sig i alla fall. Tio timmar senare var jag hemma igen och avverkade ett halvt badkar med så varmt duschvatten jag kunde uthärda. Sällan hade jag saknat att ha en bastu som idag och kände mig helt utmattad, dränerad. Konstigt det där, då det var rätt ok att stå och hjälpa folk till rätta, önska välkomna och sedan vid kiosktjänsten låta kunderna räkna ut vad de skulle betala, eller så fick kioskkompanjonen göra det då jag lämpligt nog hade fullt upp med att servera de en, nej två kaffemuggarna, fyra chipspåsar och så var det bra så, eller nej förresten en Kexchoklad och hembakad också.

 

Regnet lättade tack och lov efter tjejernas första match så de våta och kalla kunde återvända till hotellet, byta om och värma sig till nästa match. Tror de vann alla sina matcher.

Jag tror det var min introverta sida som gjorde mig så slut att jag helst bara ville krypa ned i sängen resten av kvällen, men när Christer anslöt och jag fått landa lite var det till och med ok att åka på däng i Carcassonne. Notera hur han, den rosa har byggt in min gula "knubbis" som vi kallar den extra stora gubben som är lika mycket värd som två små. Nöjd Christer.

Utkanten av stormen Babet dånar utanför fönstren och med temperaturen nära nollstrecket var det full vintermundering som gällde när det nitton noll noll var dags för träningsmatch mot Älvsjö AIK.

Vilken galen första vecka det blev! Det enda som är bekant är teamens Dailys som jag lyssnat in på men annars har det varit nya intryck och framför allt en jäkla massa ny information och så mycket att ta tag i som jag inte vet hur. Jag känner stressen och prestationsångesten men håller den i periferin, medveten att det är att vänta nu så här i början och påminner mig själv att det löser sig. Min OneNote fylls för att inte hålla saker i huvudet då jag är medveten om mina guldfisktendenser. 

Men vad har jag egentligen gjort den här veckan? Fått en helsickes massa Excelark, jag som går lika bra ihop med Excel som Ronja med broccoli, och stekt ägg, och kokta morötter, ärtsoppa och falukorv i ugn!

Snodde ihop Silviakaka till försäljningen imorgon. Det blir upp med tuppen och jobba som matchvärd, stå i grillen och kiosktjänst till middagstid. Kiosktjänst, tjoho!

I stormens efterdyningar förutspås regn imorgon. Regn och upp emot dryga tolv sekundmeter nere på Åby, blåshålet Åby. Åh vad jag önskar att jag hade en bastu nu!

Körde hemåt efter en dag som gått i ett utan att komma på vad jag egentligen gjort. Kändes som ingenting!

Högg en plats med utsikt över huvudentrén, Volvohallens välvda tak och fabriksområdet mot den uppåtgående solen. Föredrar att sitta vid fönster.

Antagning baseras på syskonförtur och kötid. Tjejer har viss fördel också då de är i övervägande minoritet idag. Syskonförtur är inget vi kan tillämpa och ansökan gjorde vi så sent som augusti så får se. Ronja behöver verkligen inse att det blir tufft med pendlingen!

Jag är duktigt trött, Lilltjejen läser sin läsläxa högt intill mig i sängen där vi redan är borstade och klara för natten. Hon vill kolla film efteråt där jag lär slockna direkt…

Jamen det blev ju en fulltecknad första dag på mitt nya jobb men det känns bara kul! Presenterade mig själv för ena teamet idag och andra planerad  imorgon, alltid spännande att lära känna nya då man ju vill ge ett bra första intryck. Det är mycket med praktikaliteter och processer att ta in, samt det nya språket som alla enheter har sina egna Volvoutgåvor av med förkortningar, namn och begrepp. Drygt två år hos Manufacturing räckte inte för mig att anamma deras så får se hur det går när jag praktiskt taget glömt allting sedan jag senast var på Inköp.

Frustrerande att jag hade vikariatet spikat sedan länge för det kändes inte bra att måsta lämna ett möte min första dag, så det tog en bit in i uppvärmningen för min hjärna att släppa och till fullo fokusera på koreografin och deltagarna framför mig. Förvånansvärt många för att vara den tiden men alla har förstås inte åtta-till-sjutton-jobb, det var nästan lika många som jag har på lördagarna. 

När jag igår kände mig sliten i framför allt axlarna efter mitt fjärde pass på raken gick det över förväntan idag. 

Fick skynda mig att duscha för att hämta upp Lilltjejen för hennes flöjtsammankomst som de har denna vecka, så ingen lektion på onsdag. Passade på att kompletteringshandla under tiden, gott!

Christer och hundis hade kommit strax innan vi kom hem så jag slapp bekymra mig om middagsstök, skönt! Nu kollar de på Croddarna 2, en animerad film som jag faktiskt inte gillar. Första filmen är också riktigt dålig medan de är oförklarligt förtjust i dom.

Det passade mig dock väldigt bra då jag kunde jobba undan det jag kände att jag behövde idag.

Chillar nu lite i köket där Liten kommit och håller mig sällskap. Med sig hade hon en fästing, en sådan där liten som knappt syns. Trevligt.

Det slog mig nu när jag känner av den igen, att huvudvärken hållit sig undan ett tag. Kanske terminalglasögonen faktiskt var det som behövdes?

Det blåser friska höstvindar med inslag av rejäla regn, hösten i sitt esse.
Jag vikarierade ett pass i Majorna igår, kört mitt eget nu på morgonen och åkte direkt till styrelsens budgetmöte efteråt. Strax ska jag in på en extrasession i kinesiska men ska bara göra ett skrytinlägg om min avkomma.
Hon är ju uppe i Kristinehamn och spelar en Lux-cup för specialinbjudnal lag. Fyra av totalt hela nio matcher är nu spelade och Lilltjejen har utsetts till matchens lirare två av dessa fyra! Den ges till en i varje match och utses av domarna. Galet stolt morsa!
Senaste matchen vann de mot Brommapojkarna då hon fick den andra.

 

Sista torsdagen med teamet, de som kämpade och enligt de själva körda i botten när jag gick med på att utöver mina två befintliga team gå in och stötta. Ett och ett halvt år senare har jag fått så mycket fina ord och bekräftelser på hur jag hjälpt dom vända skutan och det gör mig så glad eftersom jag vet att dessa gubbar bara säger vad de tycker utan att varken skönmåla eller insmickra. 

Bjöd på köpetårta då jag inte hunnit baka något själv och fick ett så lågmält avslut som jag ville. En av dem sade så mycket fint när vi i slutet av dagen var på tu man hand och berättade också något mycket personligt som han inte velat tynga mig med under denna tid. Förstår honom till viss del, arbetsplatsen kan vara ett andningshål och välmenande men oönskat medlidande och särbehandling bli en ytterligare belastning.

Åker in imorgon igen för avslut med Magnus som inte kunde vara med idag. 

Startade också upp lite med de nya genom att för första gången vara med på deras Dailys och säga hej. Blandade känslor idag med vemod och förväntan.

Lämnade kontoret med anförtroendet jag fått snurrande i huvudet och fann mig själv ur fas till mitt pass i Frölunda. Det gick inte alls bra, missade koreografi, gjorde fel, sen att pre-cua och var allmänt ur fokus, inte bra! Var inte alls lika slut som jag brukar efteråt, stackars deltagarna! 

Christer som kört spinning var klar före mig och värmde rester lagom till jag var hemma, lite småsega båda två så skönt avslappnat att plocka fram Carcassonne igen. Det var ett tag sedan och av någon anledning vann jag andra omgången, kors i taket! Misstänker att han lät mig vinna…

Denna gång blev jag så 47 på riktigt och inte som jag trodde förra året. Jisses, det är nära femtio nu! Konstigt att man inte alls känner sig som det - men hur ska man egentligen känna sig när man är nästan femtio? Klokare kanske? 

Lyckades avstyra sång och bökig frukost på sängen, finns det någon introvert som faktiskt uppskattar det?

Men kolla vilket gulligt skydd till pod-etuiet, och fick en oförskämt dyr stegräknare i form av en äppleklocka! 

Lilltjejen undrade när jag skulle vara hemma men då jag ombetts komma förbi Monica och Tomas blev det vältajmat att mötas upp vid Dahls då Johan hämtat henne från flöjtlektionen. Fick en chokladask av min underbara unge innan en trevlig fika hos hennes farföräldrar med nya böcker och en plånbok från Ulrika, en släkting till dom som designar väskor och sådant.

Grattishälsningar trillade in på fånen från väntade och oväntade håll vilket jag faktiskt uppskattar och det är precis lagom nivå för mig. Extra roligt att Mikael hörde av sig, han återvände ju till Empir och påminde att jag skulle höra av mig om jag ville lämna Volvobubblan.

Tillbringade dagen i TC och visst känns det tråkigt att lämna dom då det är sådan god stämning och prestigelöst men är glad och tacksam för åren det blev, Manufacturing är som sagt ett intressant område. 

Lite jobbigt att Glenn bjöd på lunch men det var bara att stuva undan stoltheten och knuffa fram uppskattningen.

Christer fixade ljuvlig oxfilépasta och desserten fick bli en av de delikata pralinerna jag också fick av honom följt av senaste avsnittet av Hela Sverige bakar i sängen. Mätt är jag fortfarande och Liten verkade också ganska nöjd!

Jag kände mig onekligen lite vilsen när jag kom upp till HC1S och fann många redan på plats och de lediga skrivborden med uppenbara tecken på äganderätt. Vi införde ju tidigt de platslösa kontoren, men folk vill inte leva i sina ryggsäckar eller kånka en korg från ett skåp för att leta något ledigt. Som den nya eleven i klassen gick jag runt och försökte se ut som jag hörde hemma där för att på andra varvet våga slå mig ned på en, faktiskt ren plats.

 

Mina POs visade sig sitta i utkanten av landskapet och mina blivande teammedlemmar sitter i princip i Indien allihopa och då dessa är mitt ansvarsområde ser det lovande ut gällande att arbeta hemifrån.

När det var dags för lunch var känslan tillbaka, men hittade ett tomt bord där jag kunde försjunka in i min ljudbok.

Kul är dock att två inköpare från min första tid på Volvo har kommit fram och hälsat mig vid namn, medan jag såklart inte hade en aning om deras! Men deras ansikten var i varje fall lite bekanta, även om jag aldrig kunnat placera dom som tidigare elever för inköpssystemet, ett system i stordatormiljö som fortfarande används och nu ingår i mitt ansvarsområde.

 

Lite svårt att veta vart man ska börja så får påminna mig att skynda långsamt, att först bilda mig en uppfattning om produkterna, teamen och nuvarande arbetssätt. Jag vill ju gärna hoppa in och börja göra saker direkt, men om man inte har någon aning om hur man flyger ett flygplan ska man kanske inte sätta sig bakom spakarna på ett fullbokat sådant till Thailand det första man gör. Den här rollen är helt ny och träder i kraft på måndag så vi alla kommer att prova oss fram, även om min nya organisation tjuvstartat sedan denna PI - hela tre veckor med andra ord...

 

Det var förresten ingen fördröjning i föreningen som orsakade kylan utan grannen Nisad som råkat stänga av värmen helt och hållet när han markerade till- och frånflödena i förrådet på lördagskvällen! Ren tur att vi hade styrelsemötet så jag kunde slänga en fråga till honom och han konfunderat kunde logga in och konstatera att det inte fanns något flöde till mig över huvudtaget. Annars hade jag ju fortsatt tro på fördröjning och härdat ut ännu en frostnatt!

 

Min bostadsrättsförenings centrala värmereglering hänger aldrig riktigt med i svängarna så höll på att frysa häcken av mig när jag kom hem efter träningen. När jag ålade mig ned under dubbla täcken och överkast var det minnesbilder från barndomens sommarstuga av iskalla lakan medan kaminen kämpade i de bristfälligt isolerade sovrummen. Fjorton grader visade innertemperaturen när jag klev upp denna morgon och snabbt som ögat in i en varm dusch. Omkring sexton ligger vi på nu och min ovana lekamen riktigt känner kylan i arbetsrummet.

 

När jag under eftermiddagen lämnade kontoret och rattade hemåt fick jag ett skrikande behov av att komma ut, ut i skogen. Hela kroppen skrek efter natur och luft att andas. Tyvärr krävs det bil för att ta sig till något större naturområde från mig, men egentligen duger ju vilken skog som helst så jag snörde på mig vandrarskorna och tog närmsta väg till vårt intilliggande skogsparti, ett ganska oländigt område med mycket sly och snårig undervegetation med en välanvänd stig som verkar som genväg över till Alveredsvägen.

Jag hann knappt lämna det intilliggande bostadsområdet förrän jag tog av solglasögonen och några tiotal meter senare stängde jag av ljudboken för att efter ytterligare några meter ta ur podsen helt och hållet. Lager för lager släppte jag in luften, träden, buskarna och mossan för att endast höra mina steg mot den mjuka skogsbottnen, vek av upp på en tunn djurstig och slog mig ned på en sten. Det tog en stund innan skogens alla ljud nådde igenom. Fåglars sång, vinden i färgskiftande löv och barriga grenar, motorvägens avlägsna brus som med en portion fantasi skulle kunnat vara ett vattendrags virvlande fors. En skog är inte tyst, den är full av ljud, rörelse och liv. Distinkta prassel av ett troligt rådjur som det finns så många av i området, jag ser en liten mus kila mellan de mossbeklädda grenarna på marken, solljusets spel i tunna spindelvävstrådar. 

 

Jag påminns och inser hur mycket jag behöver det här, har saknat det. Att komma ut och bara vara. 

 

Lugn eftermiddag och kväll kändes bra och så upp med tuppen denna söndag till höstens första frost. Innan göteborgarna gnuggat sömnen ur ögonen rullade vi norrut för några få timmar på Fågelcentralen, säsongens sista för oss. 

Vägen ut till anläggningen är en enslig återvändsväg så lät Lilltjejen ratta ända från avfarten. Hon längtar tills hon får börja övningsköra på riktigt.

På grund av den myckna blåsten över Atlanten senaste dagarna hade en skock Sillgrisslor tagits om hand, bokstavligt bortblåsta och utmattade. En vacker ung svan vilade också ut och fick flyta lite i hundpoolen. De är så stora!

Men nu är det matchstart och denna turnering är det nio mot nio på plan!

Nu ska allt vara klart och jag kan våga mig på att publicera här.

Organisationen som för drygt fyra år sedan beslöt och satsade på att införa agilt arbetssätt har nu beslutat att semi-skrota det genom att ta bort alla renodlat agila roller som Scrum Masters och RTE:er, de agila coacherna åkte ut så snart man tyckte att vi var igång. Jag stod med andra ord helt utan vettigt alternativ och BA-rollen fanns således lämplig, ett behov som PM också är i stort behov av. Så de renodlat agila rollerna togs bort men arbetssättet förväntas likväl vara agilt - i någon form. Teamen ska med andra ord att själva hitta det arbetssätt som passar dom bäst och organisationen kunde gå på tre olika spår för detta. Det spår som min nuvarande del av organisationen valde saknade naturliga roller för mig, så den BA roll jag erbjöds kändes i mångt och mycket som en nödlösning men också ett tecken på att de likväl ville ha mig kvar vilket jag uppskattade och var tacksam för, men eftersom jag saknar faktisk erferenhet och framför allt ambition för rollen kändes det inte hundra. Området i produkterna jag hamnade i, Plant Maintenance var och är väldigt intressant och arbetet som sådant hade jag absolut gjort efter bästa förmåga, gjort det bra och kanske till och med kunnat gilla. 

Men när jag fick tipset om en annan roll som tagits fram för den nya organisationen kände jag att den talade till mig mera, så jag sökte - och fick den! 

Den nya rollen har de döpt till Agile Team Manager där de största skillnaderna från min tidigare Scrum Master roll är personalansvar, jag kliver alltså in i en chefsposition och på grund av detta hade jag ett sista möte i rekryteringsprocessen med fackrepresentanter tidigare under dagen, Unionen och Akademikerna. Kort därefter ringer den rekryterande chefen och börjar samtalet med att utbrista: "Välkommen i gänget!

Det är således en annan del av organisationen som valt detta spår vilket innebär att jag lämnar Manufacturing och återvänder till inköp! Nu heter de Supply Chain and Procurement Digital, jag lämnar alltså inte IT men produkterna innefattar bland annat några av de jag arbetade med när jag började på Volvo Cars där i april 2007. Cirkeln är sluten!
Jag får ansvar för två team, Direct Material Sourcing och Direct Material Ordering med vad det verkar tjugotvå personer, de flesta konsulter vilket tacksamt nog innebär mjukstart för den för mig nya roll.

 

Där Manufacturings IT system handlade om tillverkningen av de faktiska bilarna, handlar Direct Material om att upphandla och orderlägga de faktiska delarna till bilarna så som kablage, säten, däck, instrumentpanel och så vidare - direktmaterial till skillnad från indirekt material som innefattar allt övrigt som verktyg, IT-system, testutrustning, maskiner och robotar, marknadsföring, logistik med mera. Apropå verktyg var det lite komiskt att det tog ett bra tag för mig där efter jag börjat som jag insåg att det inte var verktyg så som de var och i min begreppsvärld i form av hammare, skruvdragare och så vidare. Nej, det var de flera kubikmeter och flera ton tunga presshuvudena som stansar och formar karossens olika delar! Jag hade svårt att föreställa mig hur det kunde behövas så många ordrar för det och till mångmiljonbelopp, haha! Ett tydligt exempel på hur viktigt det är att faktiskt komma ut och förstå verksamheten man jobbar för.

 

Nåväl, många av systemen jag arbetade med då för nästan över fjorton år sedan var gamla redan då och försök har gjorts att ersätta dom med SAP vilket delvis lyckats. Så det är både nytt och gammalt som hamnar under mitt ansvarsområde och en förväntan i rollen är att utöka det tekniska kunnandet. I princip alla de andra ATM:arna har också varit Scrum Masters så de har varit öppna med att vi får sätta oss i skolbänken alllihopa, inklusive min nye chef vilkens rollbeskrivning uppdaterats efter omorganisationen. I framtiden ligger ett mål att denna roll ska utvecklas till en form av Engineering Manager som är enligt det spår som min nuvarande organisation valde.

Ja, det låter kanske flummigt och mycket är ännu oklart för alla så det passar bra på ett sätt att jag nu får vara del av denna resa att hitta just vår väg framåt. Det finns liksom ingen färdig mall som jag måste passa in i!

 

Sextonde oktober skulle den stora omorganisationen med nya och avslutade roller träda i kraft. Då går jag också officiellt över till min nya och då det inte var någon mening att fortsätta min onboarding hos Plant Maintenance har jag endast det underhållande och avtagande arbetet hos VCATS kvar - således kan jag starta upp det nya redan nästa vecka!

 

Så (ännu) en ny fas i mitt arbetsliv jag nu ser fram emot!

 

Det tråkiga med omorganisationen är att både Ola och Mikael fick exit-erbjudande och accepterade, och flera andra för mig kända namn har redan eller kommer efter den sextonde att lämna företaget. Många konsulter har och kommer också att lämna, däribland Jennie som blivit den enda och närmsta kollega och bollplank jag har sedan vi lärde känna varandra för nästan fyra år sedan. Hon kom in som ScM för grannprodukter när jag var på GCC. Vi bibehöll kontakten efter vi bytte produkter och organisationer, men nu lämnar hon alltså också bygget. Skittrist och en förlust för Volvo!

För vår egna turnering ombeds vi att göra allt vi kan för att säkra sponsorer och så vidare och jag försökte kolla med VCC för give-aways eller liknande att ha till lotterivinster, en keps, nyckelring eller vad som helst men det gick tydligen inte. Istället erbjöd de laget att åka Blå tåget och besöka Experience center som en teamaktivitet - och det är ju schysst men föga genomförbart eftersom det lär vara under arbets- tillika skoltid och alla tjejerna går i en mängd olika skolor. Schysst men genererar inga pengar till klubben som de så väl behöver för tränararvoden, banhyror, anmälningsavgifter och så vidare. 

Nästa helg åker de till Kristinehamn för Lux invite, en annan specialcup de bjudits in till med ytterligare några tusenlappar som tack och lov redan är avklarat. Jag kan inte lägga pengar på hotellövernattningar och bensin, gå miste om mina två combatpass och har istället tagit på mig att vikariera både fredagen och måndagen, fem pass på raken alltså- och så teater med C på lördagen, snacka om hyckleri! Jag är ingen fotbollsmorsa när det kommer till att sälja lotter, ta med fikabordet för att kämpa in minsta krona alla möjliga tillfällen eller skrika och gorma vid linjen, men jag tycker mycket om att titta på när min Lilltjej spelar och är så där galet löjligt mammastolt över henne. Så det känns i hjärtat att inte kunna följa med henne upp. Johan visste inte heller om han skulle upp men tror det var av annan anledning, men underbara farmor och farfar har bokat hotell och siktar på att vara där. Fantastiska Monica och Tomas vilkas engagemang och kärlek jag aldrig trodde kunde finnas till ett barnbarn. Ronja - och jag är så otroligt lyckligt lottade!

 

Jag är en riktig bullmamma som till denna kanelbullens egna dag naturligtvis tillsåg sådana! Fast sanningen att säga hade jag inte kunnat göra dom utan Lilltjejens hjälp då jag själv stekte ett och ett halv kilo köttbullar. Utöver detta blev det också två sorters kakor då det ska säljas vid Jitex publikmatch på lördag. A-laget och en hoper av tjej- och flicklag ska också spela, inklusive Ronjas. 

Så det ska säljas och arrangeras för att få in så mycket pengar som möjligt till klubben och jag hade tur som fick bakning och inte placerades i något lotteristånd eller liknande.

Efter vår köttbullemiddag åkte vi upp till Monica och Tomas med en laddning samt lite av det bakade. Skönt med en liten promenad i det tilltagande regnet efteråt.

Skolarbete för mor och dotter med regnvåta katter som sällskap men nu får det vara bra för idag. Är rätt trött i fötterna.

 

Är det åldern som börjar göra sig gällande när det värker i höft och knä, man har kliande små utslag över hela kroppen och känner sig allmänt ur form? Eller är det snarare att åldern yttrar sig i en allmän tendens att bli mera gnällig? 

I vilket fall får vi se vad läkaren har att säga om höften imorgon.

Det blev en skön söndag där vi kollade på de två seriematcher Ronja spelade mot Azaleas pojkar, en förlust och en lika innan mitt pass i Frölunda.

Nu är måndagen till sin ände, en höstdag med nästintill sommarvärme. Lilltjejen tränade med tiornas tjejer och jag rastade röjsågen förhoppningsvis för sista gången denna säsong. Christer var otrogen och körde Combat för en ny tjej i Backaplan men påstår som sig bör att jag är bäst. Vet jag väl, höhö!

Liten till vänster, Christer till höger. Båda sover. Akvariets ljus i hallen har precis tänts och jag har varit vaken en timme. Ryggen börjar tycka jag legat för länge.

Snubblade över Sofia Rutbäck Eriksson då de utspelar sig i fiktiva byar i Piteås, Luleås och Älvsbyns trakter. De kommer dock inte närmare än så men småmysiga deckare där uppläsaren Fredde Granberg med sin dialektala förmåga sveper in mig i den norrländska mysigheten med bonus av finlandssvenska när en av huvudkaraktärerna i "Midnatt råder…" härstammar från grannlandet och Fredde gör det så bra att man ofrånkomligen tror att han växte upp bland mumintroll och tusen sjöar.

Ibland kan jag utgå ifrån uppläsaren i jakt på nya böcker så kanske ska testa det med Fredde också!

Lördagen bjöd på gött pass i Majorna, lite jobb och Dibbe och en riktig köttbit till middag då C ville fira mera och gick loss på oxfilé. Med hemgjord potatisgratäng och bea är det svårslaget. Jag pulade till och med i mig någon centimeter rödvin som kändes av direkt. Senaste Ica Buffé inspirerade oss till en ny efterrätt, Päroncobbler som var jäkligt gott! Men vad kan egentligen bli fel med konserverade päron täckta av ett sockerkaksliknande fluff och serverade med glass? Ingenting!

En helg utan planer väntar vilket ska bli skönt. De sedvanliga passen och gissningsvis lite kinesiska. Diablo-febern har lagt sig och brädspelen också legat lågt på sistone. Får se vad man hittar på.

…det går verkligen bra när man kommer till jobbet och hela tiden har överraskningar som väntar på en!