Min bostadsrättsförenings centrala värmereglering hänger aldrig riktigt med i svängarna så höll på att frysa häcken av mig när jag kom hem efter träningen. När jag ålade mig ned under dubbla täcken och överkast var det minnesbilder från barndomens sommarstuga av iskalla lakan medan kaminen kämpade i de bristfälligt isolerade sovrummen. Fjorton grader visade innertemperaturen när jag klev upp denna morgon och snabbt som ögat in i en varm dusch. Omkring sexton ligger vi på nu och min ovana lekamen riktigt känner kylan i arbetsrummet.

 

När jag under eftermiddagen lämnade kontoret och rattade hemåt fick jag ett skrikande behov av att komma ut, ut i skogen. Hela kroppen skrek efter natur och luft att andas. Tyvärr krävs det bil för att ta sig till något större naturområde från mig, men egentligen duger ju vilken skog som helst så jag snörde på mig vandrarskorna och tog närmsta väg till vårt intilliggande skogsparti, ett ganska oländigt område med mycket sly och snårig undervegetation med en välanvänd stig som verkar som genväg över till Alveredsvägen.

Jag hann knappt lämna det intilliggande bostadsområdet förrän jag tog av solglasögonen och några tiotal meter senare stängde jag av ljudboken för att efter ytterligare några meter ta ur podsen helt och hållet. Lager för lager släppte jag in luften, träden, buskarna och mossan för att endast höra mina steg mot den mjuka skogsbottnen, vek av upp på en tunn djurstig och slog mig ned på en sten. Det tog en stund innan skogens alla ljud nådde igenom. Fåglars sång, vinden i färgskiftande löv och barriga grenar, motorvägens avlägsna brus som med en portion fantasi skulle kunnat vara ett vattendrags virvlande fors. En skog är inte tyst, den är full av ljud, rörelse och liv. Distinkta prassel av ett troligt rådjur som det finns så många av i området, jag ser en liten mus kila mellan de mossbeklädda grenarna på marken, solljusets spel i tunna spindelvävstrådar. 

 

Jag påminns och inser hur mycket jag behöver det här, har saknat det. Att komma ut och bara vara.