Vi har packat ihop allting på utsidan och siktar på att komma iväg söderut direkt imorgon. Vi vill ju komma helst halvvägs hem innan vi slår läger för sista gången. Jag hoppas vi kan svänga förbi Cloettas fabriksförsäljning utanför Linköping. De ska sluta producera Mums-Mums! Så jag kanske ska bunkra i frysen…!

Trots att det väl nu var nästan trettio år sedan jag lämnade Piteå är det likväl alltid att man säger att man kommer hem.

Det var högt vattenflöde i älven och Storforsen tröttnar jag aldrig på att uppleva!

Man har ju fått uppleva en hel del olika campingplatser under vår turné och Storforsens var en av de klart bättre med jättefräscha faciliteter. 

Från Storforsens dån till Selsborg och sommarstugan. Husbilen parkerade vi på färjeläget och gick bilspåren jag gått, cyklat, sprungit och kört så många gånger. 

Blöta om fötterna och uppvaktade av mygg återvände vi till husbilen och rattade mot Öjebyn och Paltzerian!

Jag körde en "Black and white" av buffén som kompletterades med lite stekt palt till efterrätt, nomnom! Tjejerna var inte imponerade…

En hamburgertallrik för det ena och… kokt potatis för den andra körde vi igenom ett förändrat men ändå på många sätt likadant Piteå via Strömbacka och Strömnässkolan - som var helt ersatt av nya byggnader. Blå kiosken var ett garage och överallt kändes det som växtligheten krupit närmare.

Min vana trogen ville jag gå in genom garageingången till Jenny men fann mig och tog "gästingången". Liksom förra gången svämmade ögonen över när jag omslöts av Cathrines mjuka famn. Fick en rundtur i huset där jag tillbringat så många timmar med lek, spel och senare tonårshäng.

Hon känns tidlös, oföränderlig och trygg där hon fortfarande huserar i det stora huset och pysslar i trädgården. Fina, fina Cathrine!

Med en lätt överväldigad men samtidigt lugn känsla i bröstet åkte vi vidare och checkade in på Pite havsbad. Jag är boende gäst där jag tillbringat mycket tid som barn och tonåring!

Faciliteterna är jättefina med imponerande tvättmöjligheter så fick mycket välbehövligt betat av vår välfyllda tvättpåse. Synd att vädret är som det är, tjejerna fick röja loss i arkadhallen men nu hänger vi alla här i vårt hem på hjul. 

Vi är nu tillbaka i Sverige efter milknarkande hela vägen till Storforsen via en natt utanför Åre. Vi gjorde ett stopp i Trondheim för att cykla till deras rekommenderade besöksmål Nidardosdomen men Ronja fick sådan magont att vi inte kom långt. Om det var ett utlopp av uppmärksamhetbehov eller faktisk smärta såpass att tårarna flödade och hon fick rulla ihop sig till en boll på parkbänken kunde jag inte göra något annat än att ge henne all fokus. Efter en bra stund tog vi oss till en Subway för att testa mat i magen och plötsligt var smärtan försvunnen. Vi hann inte till domkyrkan men humöret var uppe igen och magarna mätta i varje fall.

Jag har aldrig varit i Åre men imponerades inte av det jag såg när vi körde igenom. Det är ju inte ens fjäll utan skogsbeklädda berg utom möjligtvis den högsta lilla toppen på vad jag antar var Åreskutan. Trångt och med få nedfarter känner jag inte att jag har missat något.

Vi hittade Ristafallets camping och fixade grillmiddag innan vi kröp till kojs för att tidigt denna morgon tuffa vidare i nordostlig riktning. Det blev två spontana stopp på Trangias fabriksförsäljning och "Mus-Olles" museum, det sistnämnda en onekligen besynnerlig plats mitt ute i ingenstans om en synnerligen udda person, en dåtidens "horder". 

Provianterade, lunchade och sträckte på benen emellanåt och så var vi framme i Arvidsjaur där Sibylla fick stå för middagen. Senast jag var där var då mamma, eller kanske det var pappa som fyllde jämnt tror jag. Då åkte vi dit allihopa, jag hade med mig Thomas och Nina hade med sig sin dåvarande Anders om jag inte missminner mig. Av någon anledning var vi då och då i Arvidsjaur och bodde då på hotell Laponia. Nu i efterhand gissar jag att pappa var där i jobbet och vi följde med. 

De hade pool och pingisbord vilket gjorde vistelserna roligare, förutom då jag fick följa med själv och inte med Nina.

Jag hade hoppats vi skulle få se någon kvarvarande ren och blev inte besviken. Vi fick se en hel del faktiskt vid flera tillfällen med flera supersöta kalvar!

Drygt sextio mil har vi avverkat för att sent i den ändock ljusa kvällen parkera på vår anvisade plats på Hotell Storforsens camping. Det är mygg - överallt!

Men nu är jag äntligen här, i mina trakter för att visa min dotter och Christer. Lilltjejen har ju faktiskt varit här förut men var för liten för att minnas särskilt mycket. Det blir en sväng till sommarstugan och självklart Paltzerian på vägen till Pitholm och slutligen Pite Havsbad där målet är att ta det lugnt i två dagar innan vi behöver styra skeppet söderut och hem igen.

Lilltjejen mådde illa och var inte alls på humör, arg och ledsen ända tills hon fick andas lite för sig själv vid husbilen och sedan besöka souvenirbutiken.

Det blev lite fram och tillbaka då Atlantvägen var vår nästa anhalt. Visst var det vackert men inte så märkvärdigt, påminde mycket om västkusten.

Jag har börjat inse att vi inte kommer att hinna upp till Kiruna och Treriksröset. Nu har vi varit ute en vecka, flängt mycket på vägarna men är bara i höjd med Östersund. Vi tänker ta oss över till Åre via Trondheim och sikta på mina hemtrakter.

Jag hittade en camping i Tingvoll för oss att mellanlanda på och de hade Thaimat som vi alla tyckte var en utmärkt idé, tills Lilltjejen såg att inget på menyn dög. Humöret dök och då ville jag bara ge upp.

Min förkylning är tack och lov så gott som över men jag kände mig bara så ledsen och trött. Tjejerna har också varit sjuka men ändå gjort det så bra när vi gjort alla våra aktiviteter och jag har kämpat för att hålla hennes humör uppe. Men nu kände jag bara att inget dög vad jag än gjorde, allt var bara fel, jag var orättvis och brydde mig mer om Meja och inget alls om henne och jag ville bara bryta ihop, gråta och skrika "Vad fa-an vill du att jag ska göra!? Tror du inte att JAG är trött, också är sjuk, har vaknat med huvudvärk i fyra fucking dagar men lika förbannat servat med leende på läpparna, gör allt jag kan gör att allt ska bli så bra som möjligt för ALLA! Meja har inte sin mamma här som DU har så kanske det kan vara ok att jag försöker vara lite extra uppmärksam mot henne, välkommen till verkligheten att ha SYSKON!"

Jag lät känslorna komma ut i form av att jag helt sonika lade ned alla övertalningsförsök till menyalternativen och lät henne sitta där med sitt "bara ris" som val, torkade diskret ögonen och pratade sedan glatt med campingens värd och tillika ägare i Tingvoll när vi kort därefter anlände.

Då visade det sig att menyn var gammal och felaktig i både menyutbud och öppettider men restaurangägaren och kocken var ägarens fru så hon öppnade igen och fixade våra val, inklusive den kyckling som Lilltjejen föredrog. Och medan vi installerade oss på vår plats vid vattnet kom hon körande och levererade maten!

Humöret gick upp och glada tog de fiskespöna och ställde sig ute på bryggan som de tipsats om. Jag hann knappa sätta mig ned i aftonsolen förrän ett himla skrikande avslöjade att de fått napp.

 

Under tiden har Nina med familj installerat sig hemma hos mig och det känns himla mysigt! Tråkigt att vi inte kan ses men känns på ett konstigt sätt som vi nästan gör det nu ändå.

Det är en lättnad att känna förkylningen ge med sig, att Mejas hosta lättat och Lilltjejen är så gott som frisk. Ikväll fick Christer huvudvärk så vi får se om det är hans tur nu…

Via Ålesund och proviantering på vägen slog vi nytt läger i Molde som inte kunde konkurrera med en lika mysig camping men milkshakes som var farligt goda! Vädret var fortsatt grått och kyligare men siktet var inställt att denna dag ta oss till Trollkyrkja. Svettigt och bitvis bökig klättring med en relativt trång och mörk grotta fram till belöningen.

Tjejerna är rejält förkylda och Meja hostar illa men är ändå vid gott mod. Ronja har vältajmat fått din mens och hade huvudvärk så dippade rejält på vägen upp men lite varm choklad, brownies och pepp från sin vän fick henne att ta nya tag och till och med våga sig in i grottan vilket hon initialt vägrade. Att Meja så orädd gav sig in och klättrade omkring peppade nog. Som tur var hade vi köpt billiga pannlampor på Clas Olsson när vi provianterade. Utan hade det inte gått.

Ännu en fördel med tidig säsong, lite folk. Annars kan jag tänka mig trängsel och kö för att ta sig in och ut ur grottan.

Duktigt svettiga och smutsiga är det alltid extra skönt att checka in på campingen och ställa sig i duschen. Där vi nu är fanns jättebra tvättmöjligheter så har fått tvättat och tumlat våra grejer. 

Avslutar med fler bilder från Lovatnet. Det var som en fantasivärld! Tjejerna cyklade och hyrde SUP:ar och så måste jag ju visa bildbeviset på att de badade! Eller ja, Meja badade som en fisk medan Ronja efter mycket om och men till slut doppade sig. 

När jag vid midnatt med värkande knä inte kunde sova spann min hjärna iväg på sjuka tankar kring det läskiga faktum av hur nära vi faktiskt befann oss klippkanten som stupade över sexhundra meter rakt ned i havet. Tankar på om någon av alla, inklusive vi som köade för att ta de kända bilderna skulle snubbla på vägen ut och tumla över kanten. Tankar på någon sjuk människa som plötsligt skulle ta tag i mig, min dotter eller vem som helst och knuffa över kanten. Att bara föreställa sig känslan av att bevittna Lilltjejen kastas eller falla över kanten, eller hur jag själv snubblar och faller. Var kommer sådana tankar ifrån!?

Lilltjejen har blivit rejält förkyld sedan vi åkte och nu är Meja också snorig. Själv vaknade jag denna dag med halsont. Typiskt.

Regnet smattrar mysigt mot taket bara få decimeter över mitt huvud, Tvide fattenfall brusar och överröstar trafiken från den intilliggande vägen. Det är inte mycket trafik på vägarna och det är väl tur med tanke på hur snirkliga och ofta väldigt smala de är. Ibland stoppas trafiken upp när två större fordon möts och ska hitta ett sätt att trycka sig förbi varandra, så som husbilen och lastbilen nedan…

Fick förresten besked att Ola lämnar VCC och mitt hjärta sjunker. Han har nästan exakt samma kvalifikationer och erfarenheter som jag fast har dessutom varit gruppchef. Om han valde att lämna, vad blir det då för mig?

På onsdag får jag veta.

Jag fick en släng av sentimentalitet och högg ett paket Kalaspuffar. De var exakt så sötsliskiga och goda som jag minns!

Nu är vi på väg mot Stavanger och en vandring upp till Predikstolen som jag länge velat besöka.

I onsdags hälsade jag och Lilltjejen på Anita och Roland i Sandared. Roland börjar bli gammal men underbara Anita som vi uppvaktade på 70-årskalaset i våras är pigg och älskar också att vandra. Deras boxer Harry är också till åren och lufsade trött men oberörd genom regnet vid vår promenad. Att torkas med hårtork var tydligen en favorit.

Man fick lite semesterkänsla ändå resterande dagar av arbetsveckan då jag och Lilltjejen kunde göra lite som vi ville.

Midsommarafton kunde vi hämta husbilen och ägnade några timmar åt att ta ut de grejer vi inte ville ha och ersätta med vårt, ett himla kånkande blev det innan vi "flyttat in".

Lite chill, lite Dibbe och liten femkamp som Ronja vann innan enkel midsommarmiddag med egna favoriter till oss - och tortellini till Lilltjejen. 

Landskapet har förändrats allteftersom jag nu stund- och bitvis skrivit detta, förändrats till det dramatiska berglandskap man förknippar med Norge. Det är fantastiskt vackert! 

Det sista jag gjorde innan jag lämnade kontoret för att se Lilltjejens konsert var annonseringen av vår nya organisation. Först centrala Digital core och därefter hur den slår på oss i Global Manufacturing.

Jag kunde bara konstatera att i den av de tre "profiler" som GM valt så finns inga Scrum Masters. Inga produktägare eller RTE heller. De lämnar det agila arbetssättet helt och hållet i varje fall beträffande rollerna.

I en av de tre "profilerna" bibehålls en form av agilt arbetssätt med så kallade Agile Team managers. Det är den enda roll som jag såg som jag möjligtvis skulle kunna matchas till, men det innebär alltså att jag OM så blir fallet kommer att byta organisation. Det får jag alltså veta nästa vecka.

Så jag lämnade kontoret och gick på semester med en dålig känsla i magen. 

Känslomässiga omkast när jag tillsammans med Johan, Monica och Tomas slog mig ned uppe på Scandinaviums läktare och fick överblick av Side-by-sides alla deltagare. Mäktigt!

Dock drog de över tiden så jag blev tvungen att slinka ut vid sista finallåten. Som tur var kunde farmor och farfar vänta på Lilltjejen och skjutsa hem henne för att jag skulle hinna till mitt fullbokade pass i Sisjön. Naivt av mig att tro vi skulle hinna bli klara och ta oss ut ur stan i tid så en otrolig tur att de kunde hjälpa mig!

Sjukt svettigt pass men nu är det semester också på den fronten.

Omfattningen av det här orkesterlägret blev tydligare för mig när jag skjutsade in henne igår och senare också fick möjlighet att se det lilla framträdandet delar av orkestern gjorde på Götaplatsen. Jag hade ju aldrig hört talas om Side-by-Side innan men som ett av världens största orkesterläger har också Lilltjejen nu förstått och tycker det är häftigt att träffa och prata med andra spelare från till exempel Spanien och Tyskland.

 

Det är sista dagen för henne på hennes första, men kanske inte sista(?) Side-by-Side, och det är sista arbetsdagen för mig innan semester!

 

Hm, glömde visst att trycka på "Publicera" för detta inlägg som skrevs innan det föregående så helt apropå kommer konsertreflektionerna först nu...!

 

Klockan hade passerat fyra på morgonen när vi efter en snabbdusch däckade i sängen. När vi lämnade huvudstaden kom regnet och vi tog med oss det till västkusten där träd och gräsmattor hade gråtit av lycka om de haft någon vätska i sig kvar att avvara.

 

Inne i Tele2 arena var det inga regnmoln som dolde månen då vi fick en helt egen över änden av den förlängda scenen som klöv arenan i två. Eftersom vi tillhörde den grupp som fick släppas in först uppstod lite osäkerhet kring vart man skulle placera sig bäst, men vi valde mitten vilket visade sig vara perfekt.

Artisten var mycket generös och tillbringande minst lika mycket tid mitt ute i arenan som vid huvudscenen.

 

Två arbetsdagar kvar, sedan går jag på låång semester! När hade jag en sådan senast?

Om någon timme börjar insläpp och ytterligare någon timme senare kanske herr Weeknd behagar börja sin spelning om han håller sin tid.

 

Blev någon timme Dibbe efter middagen och ett avsnitt "Hela England bakar" innan vi slocknade för att vakna upp till ännu en varm och solig morgon. Idag kommer Lilltjejen hem efter sin resa med farmor och farfar. Tomas har messat varje dag med bilder och allt vad de gjort och det gör mig så glad att hon har så fantastiska farföräldrar som Lilltjejen älskar att vara med. Det är så signifikant främmande från min egna relation med morföräldrarna.

 

Imorgon bitti lämnar vi henne till Johan då vi ska blåsa upp till Stockholm och Weeknds konsert. Vi öörnar hem direkt efteråt och så hämtar vi Lilltjejen på söndag efter mitt sista söndagspass för sommaren. Hon börjar orkesterlägret "Side-by-Side" på lördagen så hon har dagarna fulla ända till tisdag då det hela avslutas med konsert i Skandinavium.

 

Denna sommar känns att bli så mycket lugnare än den föregående, både rent praktiskt men kanske framför allt känslomässigt. En semester där man förhoppningsvis bara kan vara!

 

 

Det är torsdag och dagen då VCATS gänget kommer in till kontoret. Manfall idag dock på grund av sjukdom och semestrar. En produktägare från ett annat team drog ihop ett gäng för gokart och gemensam lunch men jag hoppade för att spara pengar. Jag kan se vikten och värdet av sociala aktiviteter på jobbet, men i detta fall tyckte jag inte att det var värt det. Sedan fick jag reda på att företaget betalade men känner likväl att jag inte velat följa med. Jag har ju slutat att äta lunch med teamet för att spara pengar och också varit öppen för dom om varför. Det är synd ur teamsynpunkt men skönt för både min plånbok och mentala ork. Konstigt egentligen att mina medarbetare uttrycker sådan uppskattning för mig och tvivel på min uttalade introverta sida men kanske är det ett tecken på att jag kan lägga min energi på rätt saker.

Ibland undrar jag om jag inte hade mått bäst av att arbeta som arkiverare långt ned i någon bortglömd källare, eller kanske en programmerare som grottar med sin kod i hemmets trygga vrå.

Likväl har jag alltid hamnat i yrken där jag jobbar med människor: Lärare, ordningsvakt, instruktör och scrum master. Och vad vill jag egentligen jobba med? Närmar mig femtio och vet inte vad jag vill bli när jag blir stor.

 

Jag hade ju sessioner med en coach som företaget tillhandahöll men kan knappt erinra mig vad vi pratade om, övningarna jag fick göra eller viktigast av allt - vad jag kom fram till. Jag minns bara frustrationen och påminnelsen om det faktum som gäller oavsett vad det gäller: Att det inte är någon annan än jag själv som kan finna svaren. 

Jag har alltid trivits i de yrkesroller jag valt eller halkat in på, känt att jag bidragit och gjort något meningsfullt. Men nu när man står inför eventuellt faktum att bli arbetslös blir mitt vankelmod så ytterligt tydligt. Arbetena har alltid kommit till mig, aldrig tvärtom.

När jag lämnade CRM ombads jag skriva några ord i GapGeminis interna nyhetsbrev och liknade min tillvaro med bananskal, att jag alltid "halkat" mig in på de nya vägar som öppnats för mig och hur de trots min ovisshet blivit något bra. Därigenom aldrig stänga några dörrar, ha ett öppet sinne och att spela med korten man blivit tilldelade.

Om få veckor får jag veta vart mitt nästa bananskal kommer att leda mig. Tills dess känner jag motivationen svikta och jag lägger in ytterligare fler semesterdagar än jag tänkte mig igår, tacksam för den tidbank jag har tillgång till.

 

Stack ut och sprang imorse, en varm men av den bortgångna natten friska luften. En liten runda som kändes gott i kropp och knopp. Funderar på att efter jobbet testa ett CrossCage pass medan C kör spinning. Inte riktigt hundra på vad det innebär, någon form av cirkelpass som lär lämna mig som en pöl på golvet. Lika bra att förbereda sig på träningsvärk...

 

Det var några år sedan jag åt smörgåstårta så självklart måste jag prova tre av de fyra varianterna som erbjöds. Den veganska lät jag bli, lika bra det enligt en annan som testat.

Jag längtar efter semester! Med det väntande beskedet gällande jobbet känner jag hur all motivation försvunnit. Jag ska vara ledig nästa onsdag men funderar på att ta torsdagen också, tjuvstarta semester helt enkelt med två dagar. Funderar också på att ta ytterligare en vecka senare i augusti bara för att vara. Veckorna med Lilltjejen blir ju intensiva gissar jag med oss fyra inklämda i en husbil så en ledighet på egen hand kan vara klokt. 

Hämtade min cykel ur föreningens förråd där den hängt under många år nu. En till två gånger per sommar har den fått komma ut och rastas. Då vi ska ha med oss cyklarna fick jag se över samt pumpa upp däcken. Det är trångt och bökigt att krångla ned cyklarna från krokarna och jag lyckades få änden av ett styre inkört i vänsterögat. Jäklar vad ont det gjorde! Känns lite konstigt däri nu som att det är svullet. Aj.

Sitter i ett galet varmt PVÖ där de öppna fönstren ger ytterst bristfällig svalka. Min bostadsrättsförening har årsmöte ikväll så det blir en lång dag men smörgåstårta till middag!

 

Till och med Ronja blev mätt och ångrade den andra biten silviakaka hon minsann hävdat att hon skulle ha. 

Imorgon är det skolavslutning.