Det är torsdag och dagen då VCATS gänget kommer in till kontoret. Manfall idag dock på grund av sjukdom och semestrar. En produktägare från ett annat team drog ihop ett gäng för gokart och gemensam lunch men jag hoppade för att spara pengar. Jag kan se vikten och värdet av sociala aktiviteter på jobbet, men i detta fall tyckte jag inte att det var värt det. Sedan fick jag reda på att företaget betalade men känner likväl att jag inte velat följa med. Jag har ju slutat att äta lunch med teamet för att spara pengar och också varit öppen för dom om varför. Det är synd ur teamsynpunkt men skönt för både min plånbok och mentala ork. Konstigt egentligen att mina medarbetare uttrycker sådan uppskattning för mig och tvivel på min uttalade introverta sida men kanske är det ett tecken på att jag kan lägga min energi på rätt saker.

Ibland undrar jag om jag inte hade mått bäst av att arbeta som arkiverare långt ned i någon bortglömd källare, eller kanske en programmerare som grottar med sin kod i hemmets trygga vrå.

Likväl har jag alltid hamnat i yrken där jag jobbar med människor: Lärare, ordningsvakt, instruktör och scrum master. Och vad vill jag egentligen jobba med? Närmar mig femtio och vet inte vad jag vill bli när jag blir stor.

 

Jag hade ju sessioner med en coach som företaget tillhandahöll men kan knappt erinra mig vad vi pratade om, övningarna jag fick göra eller viktigast av allt - vad jag kom fram till. Jag minns bara frustrationen och påminnelsen om det faktum som gäller oavsett vad det gäller: Att det inte är någon annan än jag själv som kan finna svaren. 

Jag har alltid trivits i de yrkesroller jag valt eller halkat in på, känt att jag bidragit och gjort något meningsfullt. Men nu när man står inför eventuellt faktum att bli arbetslös blir mitt vankelmod så ytterligt tydligt. Arbetena har alltid kommit till mig, aldrig tvärtom.

När jag lämnade CRM ombads jag skriva några ord i GapGeminis interna nyhetsbrev och liknade min tillvaro med bananskal, att jag alltid "halkat" mig in på de nya vägar som öppnats för mig och hur de trots min ovisshet blivit något bra. Därigenom aldrig stänga några dörrar, ha ett öppet sinne och att spela med korten man blivit tilldelade.

Om få veckor får jag veta vart mitt nästa bananskal kommer att leda mig. Tills dess känner jag motivationen svikta och jag lägger in ytterligare fler semesterdagar än jag tänkte mig igår, tacksam för den tidbank jag har tillgång till.

 

Stack ut och sprang imorse, en varm men av den bortgångna natten friska luften. En liten runda som kändes gott i kropp och knopp. Funderar på att efter jobbet testa ett CrossCage pass medan C kör spinning. Inte riktigt hundra på vad det innebär, någon form av cirkelpass som lär lämna mig som en pöl på golvet. Lika bra att förbereda sig på träningsvärk...