Brus
Fullkomlig radioskugga vid Predikstolens camping vilket kanske bara var nyttigt för oss alla.
En knagglig start på vår resa när olika personligheter kommer inpå varandra dygnet runt. Christer har ju funnits länge i Ronjas liv men av kända anledningar aldrig riktigt fullt ut förrän i höstas. Det är tufft och gör riktigt ont när det skär sig
mellan dom, de är liksom för alla bonusfamiljer de facto nya och olika personligheter som plötsligt förväntas vara en form av familj tillsammans. Där emellan hamnar jag och känner mig klämd och vill att alla bara ska vara glada och komma
överens när verkligheten sällan fungerar så enkelt. Jag fick kliva in och påminna om det enda faktum som gäller - att prata.
C vill skapa en bra relation med Ronja, vilket de också har, men som det är i alla familjer behöver man lära känna och lära sig hur man hanterar och bemöter just de olika personligheterna när konflikter väl uppstår, vilket de oundvikligen gör
till slut.
Predikstolen var makalös och väl värd den svettiga och benutmanande fyrakilometersvandringen, men upplevelsen förtogs av just de olika förväntningar man bör vara klara med inför varandra innan man företar sig det hela.
Det var i varje fall bra att vi startade relativt sent på eftermiddagen, runt halv fyra och det faktum att det ännu är relativt tidigt på säsongen. Det var mycket folk och en försmak av hur hysteriskt det lär vara om några veckor.
Tjejerna var superduktiga och fixade vandringen utan problem. Vi gamlingar svettades som grisar, tacksamma för det lugnare tempo vi tvingades ta för lille Ådis skull. Han kämpade på jätteduktigt och var duktigt slut efteråt. Bitvis när sten"trapporna"
blev för höga och branta fick vi bära honom.
När jag vid midnatt med värkande knä inte kunde sova spann min hjärna iväg på sjuka tankar kring det läskiga faktum av hur nära vi faktiskt befann oss klippkanten som stupade över sexhundra meter rakt ned i havet. Tankar på om någon av alla, inklusive
vi som köade för att ta de kända bilderna skulle snubbla på vägen ut och tumla över kanten. Tankar på någon sjuk människa som plötsligt skulle ta tag i mig, min dotter eller vem som helst och knuffa över kanten. Att bara föreställa sig känslan
av att bevittna Lilltjejen kastas eller falla över kanten, eller hur jag själv snubblar och faller. Var kommer sådana tankar ifrån!?
Idag var målet Lovatnet men att manövrera en över sju meters husbuss på dessa snirkel-snorkel vägar är onekligen inte lika enkelt och snabbt som en personbil. Vi betade av många timmar genom regn och otroligt vackert berglandskap och beslöt att
slå läger i Tvinde camping med Tvinde vattenfall dånande alldeles intill. Ronja har konstaterat många gånger denna dag att Njupeskärs vattenfall visserligen också är imponerande men ganska ynkligt i jämförelse med de många fall vi passerat idag.
Det märks dock att det varit torrt också här med många torra fall och mindre flöden.
Lilltjejen har blivit rejält förkyld sedan vi åkte och nu är Meja också snorig. Själv vaknade jag denna dag med halsont. Typiskt.
Regnet smattrar mysigt mot taket bara få decimeter över mitt huvud, Tvide fattenfall brusar och överröstar trafiken från den intilliggande vägen. Det är inte mycket trafik på vägarna och det är väl tur med tanke på hur snirkliga och ofta väldigt smala
de är. Ibland stoppas trafiken upp när två större fordon möts och ska hitta ett sätt att trycka sig förbi varandra, så som husbilen och lastbilen nedan…
Fick förresten besked att Ola lämnar VCC och mitt hjärta sjunker. Han har nästan exakt samma kvalifikationer och erfarenheter som jag fast har dessutom varit gruppchef. Om han valde att lämna, vad blir det då för mig?
På onsdag får jag veta.
Kommentarer
Trackback
