Jag är på bäbisnivå, Javakurs för bäbisar som inte ens lärt sig stoppa tårna i munnen. Jag ligger där och dreglar med blick lika nollställd som en torsk och vevar verkningslöst med armarna. Frustrationen jag fick med mig från kontoret byggs på av den opedagogiska läraren i kinesiskan som tvingar mig att sitta ytterligare dryga två och en halv timme lyssnades på hans fonetiska dravel. Han skriver någon masteruppsats visar det sig, när han plockar fram den för att visualiera sina rön kring de fyra tonernas faktiska felaktigheter. 

När jag loggar in på Canvas appen som båda lärosätena använder ser jag en notis att jag missat att lämna in Javakursens första uppgift. Den är mest symbolisk, för att visa att vi förstått hur man ska lämna in då det är två olika verktyg som gäller. Redan där blev jag underkänd då jag trodde mig faktiskt lämnat in den, men en liten röd notisbubbla upplyste om motsatsen. Happ. Lika bra att försöka fixa det som Codegrade klagade på, verktyget som automatiskt ser över ens kod - som man skriver i ytterligare ett annat verktyg och laddar upp i det nyss nämnda, som sedan ska lämnas in i det tredje. Jag är så djävla lost.

Jag får felmeddelanden men fattar inte vad det betyder, så jag tar till det som jag förstått är alla utvecklares bästa vän, Google och försöker följa de olika råden som ges. Felmeddelandena blir fler! Den förbannade koden är kopierad från läromedlet, uppgiften handlar inte om att skriva koden utan om att kunna lämna in den, så varför i helvete klagar den för?

Christer har sin hemmadag idag vilket kanske är tur men jag blir ännu argare när han inte svarar då jag ringer men i nästa andetag lättad då jag antagligen börjat lipa om jag öppnat munnen.  

Några minuter senare messar han och försöker förklara något som antagligen är lika enkelt som att skita purébajs men vad jag än gör så är Code-fucking-grade inte nöjd. 

Jag känner mig så totalt förbannat värdelös, trög i hjärnan, puckad och på sin höjd kvalificerad att arbeta som skruvsorterare. Jag har sett klippen, de som sitter där med rundade ryggar, robotstela nackar och drar skruvar ned i olika hål med ögon lika tomma som mina när jag ser Javakod. Jag hade antagligen satt träskruvarna bland gipsskruvarna och gipsskruvarna bland expanderskruvarna. Jag är så djävla obildbar. Och hungrig. Fan.

 

Nämnde jag förresten att jag fick ett fett stenskott i vindrutan på vägen hem? Hela rutan måste bytas konstaterar verkstan. Vad bra, ännu en grej på att göra listan och en medlem i föreningen pingade mig för att klaga på Telia som inte fixat deras bredband och TV så jag som "jobbar med IT" och således IT-ansvarig fick skriva välformulerade mail om uteblivna avtalsenliga leveranser. Ordbajseri är jag bra på.

Nu ska jag gå och lägga mig, lyssna på en biografi av en cancerdöende författare, försöka få lite perspektiv och spela merge-spel på fånen. Hjärndött spel till en hjärndöd ska-hon-verkligen-vara-chef, chef.

 

Väcktes av skrik som visade sig vara från en Pilfink som Plutt dragit in genom kattluckan. Hur sjutton fick hon tag i den i mörka vargtimmen? När jag kom och störde i leken fick den chansen att flyga iväg för att snabbt upptäcka de otrevliga väggarna och jag enkelt kunde fånga den i mina händer och förnöjsamt se den flyga iväg utanför dörren. Plutt störtar efter och kommer banne mig tillbaka några minuter senare med fjäderklädd varelse i säkert munfullt grepp! Kan det ha varit samma fågel? Hur sjutton gick det till? Var pippin självmordsbenägen? 

 

Jag åker in till kontoret för att vara synlig för de fåtalet kollegor jag har på plats i Göteborg. De brukar generellt vara inne tisdagar till torsdagar. Idag drog jag hem vid lunch för att jag var så frustrerad och less på kontorsutrustningens strul!

När jag kommer tillbaka från ett möte fungerar det inte längre att docka in min laptop. Jag testar en annan plats och där fungerar det, testar att byta kabel men fungerar ändå inte. Jag avskyr att sitta och huka framför den lilla uppfällbara skärmen så jag packar ihop mina pinaler och lyckas hitta en ny plats där sedvanliga minuter gåt åt att ställa in stol, skärmar och svepa med desinficerande våtservetter. Alltid lika faschinerande att se hur brungrå de blir - och jag anser mig ändå inte vara särskilt finkänslig.

 

Sedan upptäcker jag att tangentbordet inte fungerar. Jag testar att koppla det till annat USB uttag, men nej, det fungerar endast när jag pluggar in det i min egen laptop. Det hade ju kunnat funka, om mina USB uttag inte redan varit nödvändiga för andra grejer så som hörlurarna. Så jag ägnar tid åt att försöka koppla dom via bluetooth vilket av någon förbenad anledning inte lyckas då jag inte har lust att chansa på någon av de andra, av företaget tillhandahållna och således identiska enheter som föreslås. Hade ju varit kul att kapa någons pågående möte! Senare inser jag att jag ju antagligen måste plugga in den där lilla mottagaren, men den kräver USB-C och det enda USB-C uttag min laptop har behövs för att docka till skrivbordets utrustning, tillika skärmar, mus och tangentbord.

 

Inte heller mina airpods kan datoreländet hitta så jag packar ihop mina pinaler ännu en gång och letar reda på ännu en ny plats och samma procedur upprepas, minus rengöringen som jag varken hinner eller ids. Jag blir sen till möte som jag får ta från mobilen eftersom jag inte hunnit docka in mig, men när jag väl är igång och vi försöka boka vår resa samtidigt är uppkopplingen så dålig att sidan misslyckas att ladda gång på gång. Min adepter till hörlurarna är försvunnen och gör också anspråk på det enda USB-C uttaget. Till slut ger jag upp, tar mina pinaler och försöker på en tredje plats. Lyckas slutföra bokningen men vill slänga ut dockningsstationer och hela platslösa landskapsidiotin genom fönstret. Hade det inte varit heltäckningsmatta i landskapen hade jag stampat som en tjurig barnunge när jag drog därifrån i förtid, hem för att ta resterande möten där jag inte behöver hörlurar eller justera skärminställningar.

 

Jag, min ATM kollega och hennes PO ska åka till Bagalore Indien där vi har en så kallad "Tech hub". Ett kontor helt enkelt för våra anställda där borta. De som jag håller på att anställa kommer inte att hinna börja tills vår resa i april, så för min del blir det mer rekognocering, förstå hur de arbetar där och förhoppningsvis träffa de konsulter som vi har i samma stad för olika företag. 

Senast jag var där besökte vi Capgemini i Mumbai och jag var mitt uppe i skilsmässan där jag minns hur jag budade på lägenhet mellan deras tillmötesgående programaktiviteter. Jag minns knappt något från resan, jag var ny som AM i produkten och hade ingenting att bidra med. Men jag skrev rätt mycket i bloggen så här har jag kvar det i varje fall.

 

Denna kväll var det dags att köra vår traditionella middag och bowling men Mikael satt fast i sjukstuga så jag och Ola körde enbart middag istället, båda nyfikna på senaste nytt sedan sist. Jag med min nya roll och han som valde att lämna och nu har nya spännande grejer så gott som spikade. Man blir ju onekligen sugen på att våga ta steget, testa något nytt, en annan arbetsgivare. Men det är den där vanliga visan, man vet vad man har men inte vad man får. Friskt vågat, hälften vunnet och så vidare låter bättre när man har det ekonomiska utrymmet att faktiskt våga så jag blir kvar ett tag till där jag är. Trivs ju faktiskt och då blir argumenten färre. 

Olas äldste är femton år och man påminns än en gång hur galet fort tiden går och hur gammal man själv börjar bli!

Det var i vilket fall kul att ses igen och uppdatera varandra över var sin vegetarisk grilltallrik och gelato i Mölndals galleria. Nu får vi jaga nytt datum där Mikael kan vara med.

 

Min hosta är mycket bättre skulle jag vilja påstå men stämbanden blir snabbt trötta, konstigt nog. Gårdagens pass i Frölunda gick dock inte alls lika bra som föregående vecka utan kändes tungt i kroppen med den konstanta känslan i halsen att behöva hosta eller harkla utan framgång. Var skakig i benen efteråt så behövde de där minuterna i bastun att återhämta mig något. Får se hur det går med Sisjöarna imorgon. När jag nu knappt hostar längre tänkte jag åka in till kontoret då det känns som det var ett tag sedan. 

 

Då jag hade mina middagsplaner fann vi det lika bra att Christer stannade hemma med sin äldsta denna kväll så jag gjorde något jag inte kan erinra mig hände senast: Jag bäddade inte sängen.
Låter säkert helidiotiskt, men det känns jättekonstigt! Varje gång jag går förbi sovrummet ser det så fel ut och dessutom stökigt. Brrr!

 

Nu borde jag sätta mig med Javakursen, men jag orkar bara inte. Jag vill bara vara och vill just nu bara vara Tashmira. Nya säsongen har släppts och vi har startat nya karaktärer. Jag påbörjade en sorcerer men då jag alltid kört en sådan eller rouge har jag nu istället för första gången testat en necromancer. Yes, Tashmira is back!

Jag sitter här och tycker synd om alla de som går miste om detta, tycker det är synd att detta nu som finns överallt omkring oss men så många inte ens vet om. Jag tycker det är synd att jag gått miste om det, och kommer att gå miste framgent. Så jag njuter nu, sluter ögonen och låter andetagen gå hela vägen ned i magen.

Mina trogna vandringsskor, äldre än min älskade fotbollsspelande dotter är våta av den vattendränkta mark som Almös naturreservat bjuder på i januari. Kanske unnar jag mig de där riktiga vattentäta kängorna en dag men den dagen jag låter dessa stå kvar i skohyllan för ett par andra kommer att kännas som ett svek.

Tvärt emot de dystra prognoserna blev det en strålande blå himmel och vindstilla början på denna dag och jag kan bara tacka och ta emot. Lämnade min C i den trånga och ljudfyllda spellokalen för att låta mina trotjänares hårda gummisulor splittra frostspröda fjolårslöv på den övergivna betesmarken. Svanar följde min väg längs hela västra sidan av denna långsmala ö som naturreservatet utgör, jag ler åt de för livet förenade paren och känner med de ensamma som samsas i de öppningar i isen som täcker viken. De stolt spikraka eller vackert välvda halsarna på dessa magnifika varelser.

Det omisskännliga ljudet av fordon på väg till och från Hasslö tar udden av fridfullheten men låter mig försjunka i stegens ojämna rytm över de vattenfyllda partierna. Stannar till emellanåt, lyfter blicken, tar in, andas. Som alltid när jag tillåter mig dessa ögonblick vill jag föreviga, säger mig själv att inte glömma, att ta med mig denna känsla. 

Det frusna havsskummets viskande mot stranden, de fyra svanarna som synkroniserat breder ut sina snövita vingar och tillsammans i bredd bryter den solblänkande ytan i en graciös landning.

Det fångade kalejdoskopet av de minsta luftbubblor i isen som får mig att önska att jag behärska fotograferandets konst, till den tunna skärvan i det vaggande vattnet, så skir som smälter bort framför min vilande blick. 

De nakna björnbärskvistarnas vassa törnen som girigt griper tag i mina ben och motvilligt tvingas släppa när jag passerar, till den bleka lavens förvridna lemmar över stenarnas skrovliga yta.

När vi anlände till konserten i torsdags och klev in i spellokalen igår slogs jag av ljudet och öronpropparna tillika brusreducerande airpods som åkte in direkt får mig att inse hur mycket det är detta som är min melodi. Tystnaden. Ensamheten.

Jag har nått öns yttersta spets och korsar vägen som fortsätter över till Hasslö, vänder ryggen mot solen för att hamna i den mer kuperade och skogsinklädda östra sidan. Karlskrona vilar i solen på andra sidan vattnet som är helt öppet på denna sida. Vid mina kartsvepningar efter vandringsleder vill jag minnas ett militärt övningsområde och emellanåt skär det omisskännliga smattret igenom, men fjärran till skillnad från tre skarpa smällar utifrån någon av de många öar denna kustremsa har. Vad är det för sorts övning?

Hur mycket jag än trivs här ute pockar förpliktelserna på uppmärksamhet. Datorväskan är tung av kursböcker men efter dessa timmar känner jag mig motiverad att hitta en plats att försjunka däri, tacksam för vädergudarna och omständigheter som möjliggjorde denna utflykt. Dags att gå tillbaka.

Det har regnat hela dagen och kvällen, från Göteborg till Karlskrona. När jag lämnade Lilltjejen för de utvalda att knö in sig och sina väskor, liggunderlag, kuddar och bananer i tränarnas fyra bilar med destination Danmark. När jag och C packade in våra pinaler i min bil och också styrde söderut. Regn, regn, översvämmade vattendrag, åkrar och mera regn. Jag ringde till Karlskronas turistbyrå för främst tips kring vandringsleder och hon skrattade gott och länge på mitt konstaterande att det knappast var högsäsongoch således Karlskrona från sin föga bästa sida just nu. 

Månadstävlingen som var ikväll och öppen för alla var fullbokad då vi var på tok för sent ute, så vi slog oss ned i hotellets surdegspizzeria och integrerade ölbryggeri, Arkipelag hotel  and brewery. 

Christers tävlande drar igång tidigt imorgon och jag avvaktar val av aktivitet utifrån vilket väder som erbjuds. Prognosen har varit som prognoser är så vi får se.

Affischen som Lilltjejen önskade har levererats och medan vi kollade på OMD igår fick hon upp den på väggen. Nöjd Lilltjej!

När Christers kompis ett, två och tre bangade fick jag ställa upp och följa med till Trädgårn där det gamla synthbandet OMD spelade. 

Publiken bestod av vita medelålders män, liksom de på scenen som för knappa två timmar fick känna sig som tonåringar igen. Deras största hits kände man ju igen och deras konsert var helt ok, inte trött och avdankad som några av de andra åttiotalsgubbarna vi bevittnat.

Lilltjejen har packat inför cup i Danmark där de åker imorgon förmiddag. Hade varit mysigt att följa med men blir Karlskrona istället där C ska spela Swedish challenge, en flippertävling för de 64 högst rankade. Jag packar grejer för vandring, plugg och miljöombyte vid Blekinges kust.

Vinterkräksjukan härjar tydligen på VGR så C har också hållit sig hemma. Mysigt att sitta här bredvid varandra och arbeta, värma lunchlådor och jobba vidare. Lilltjejen har sina aktiviteter och jag mina kurser, dagar och kvällar går i ett. I måndags bakade vi paltbröd och improviserade ihop en kycklingsoppa till en sen middag, mumma bådadera! 

Ikväll skulle Lilltjejen på damlagsmatch Häcken mot Paris tror jag med Jitextjejerna. C körde henne medan jag hade andra lektionen i kinesiska och bara kunde konstatera lärarens enligt mig tveksamma pedagogik.

I de tre tidigare kurserna har det varit mycket övningar, vi har tvingats prata, uttala och göra både skriftliga och muntliga inlämningsuppgifter. Andra lektionen vid denna kurs och vi har inte fått uttala ett ord. Upplägget är helt annorlunda med en grupp som är för stor för att möjliggöra dialog eller övningar och istället är det två och en halv timmes monolog av denne ostrukturerade lärare. 

Javakursens lärare är dock riktigt bra och ångar på. Väldigt omfattande material som är förberett i både text och videoklipp, inklusive olika sorters övningar och tydliga instruktioner. Där är ju problemet istället jag och min oförmåga att hänga med och förstå. 

Den stora elevgruppen verkar av det som skrivs i chatten vara väldigt unga, knappt så studentmössorna hunnit landa. Jag kan inte låta bli att himla mina mentala ögon åt alla frågor som så uppenbart avslöjar att de inte ens läst varken välkomstmail eller det tydligt strukturerade informationsmaterialet.

Eller så har jag bara blivit en cynisk gammal gnällkärring…

Har nån typ av halvförkylning i ett format jag inte brukar. Ingen halsont, inget snor utan enbart torrhosta. Konstigt. Om det var på grund av den tvistar de lärda men lördagspasset i Majorna var ingen vacker syn! Mina stammisar Eva och Patrik från Frölunda var med denna morgon och kommenterade bekymrat mitt mående efteråt. Hon messade till och med senare under dagen så då måste det ha sett riktigt bedrövligt ut...! Kände mig rätt bedrövlig faktiskt, helt utslagen resten av dagen med den känsla jag ibland fått efter Göteborgsvarvet eller tretimmarscombat. Fick ge upp Dibbe och lägga mig raklång i sängen istället. Vi plöjde lite Yellowstone med en oförskämt fräsch Kevin Costner och mot middagstid började jag känna mig som en människa igen för att till söndagen vara tillbaka där jag var innan gårdagsmorgonen, hostig men i övrigt ok så inga planer på att ställa in mitt kära söndagspass.

 

C bråkade med sista bossen i Dibbe, Lilith, medan jag bråkade med både honom och Javakursen, testade hans tålamod på alla fronter. Tandagnisslan och mera tårar, jag är verkligen hopplös, ser inte logiken, fattar inte terminologin och har svårt att acceptera att en del saker bara är, att man bara skriver på det sättet, så bara gör det och gå vidare, men jag fastnar. Och jag känner igen känslan från mitt ynkliga försök med C++ kursen på universitetet. Jag har inte det där tänket, har inte passerat den där tröskeln som jag antar att Christer åsyftar.

Den svenska boken som jag fick av honom är till viss del lättare att förstå men terminologin ska ju sedan matchas med den engelska och så blir det ytterligare en tandagnisslan. Bläh.

 

Att komma ifrån och köra pass var precis vad jag behövde och min oro för att lördagsmorgonen skulle upprepas var obefogad och till skillnad från torsdagen var det nu nästan trettio deltagare och vilket tryck det blev! Kände inget annat än den vanliga sköna tröttheten efteråt, eller ja, min hals och stämband var slut, kändes igensvullet och smärtade vid tal. 

 

Där väntade också en bok han beställt till mig, en på svenska som någon han känner författat och tyckte var bra som ett komplement till den andra engelska trekilosklumpen. Vem påstår att kunskap inte väger något?

Den här Javaprogrammeringskursen har inte ens pågått en vecka och jag har redan brutit ihop och velat ge upp. C försöker förklara och jag gormar och surar, ser inte logiken någonstans och terminologin är lika obegriplig som kinesiskans tecken.

Efter välbehövlig promenad i det avtagande dagsljuset, gemytlig tillverkning och njutningsfullt intagande av paltmiddag gjorde jag och även stackars C ett nytt försök tills jag snäste av honom och han fann det säkrast att återgå till de trygga katakomberna och slåss mot monster och demoner istället. Jag återgår till mitt monster i form av tegelstensboken, läser en mening på sju ord om och om igen för att inse att jag förstår ett och då kommer tårarna.

Jag har aldrig förstått mig på de där som blir så arga att de kastar porslin och slår på allt och alla omkring sig men denna kväll var det precis det jag ville göra. Ddt var en ny och så uppfyllande känsla som krävde ytterligare energi att hålla tillbaka med den vuxentråkiga insikten att uppstädningen knappast skulle vara värt det.

Men kan man inte bara få släppa allt förnuft och konsekvenstänk någon endaste gång?

Stackars C tröstar tills jag snorat färdigt, mantrar att det bara är en tröskel jag måste komma över. En tröskel hög som Marianergraven är djup och dessutom lika becksvart tänker jag tjurigt, slår igen bokeländet och öppnar de kinesiska istället tills jag känner att jag fått gjort något vettigt i varje fall. Sedan skedar vi glass med chokladknappar framför en film med Kevin Hart som snuvar en skurk och Interpol på tio ton guldtackor ur ett flygplan över Alperna. 

C fick en, förutom självömkande och otacksam andra hälft, relativt avslappnad fredagskväll med Dibbe medan jag efter en intensiv arbetsvecka satt med mina läroböcker. Vad är det jag håller på med egentligen?

Tycker inte att snöstormen blev så illa men vissa problem verkar det ha varit på sina håll i trafiken och vet inte om den var orsaken, men blev struligt med Teams när Telia fick problem med sin bredbandsleverans. Periodvis gick till och med mitt mobila Internet via Telenor ned och man fick känna på det utlämnande faktumet i sitt beroende av Internet. Man kunde inte kolla leverantörernas webbsidor för eventuella driftstörningar, inte kommunicera via Messenger. Endast 5G nätets telefoni fungerade så praktiskt taget slängdes man tillbaka till tidiga nittiotalet där telefon och sms var de sociala kanalerna som gällde.

 

Som tur var kom mobila bredbandet igång så jag kunde nå FB och se att hela området var påverkat samt fortsätta lyssna in på kurserna, och några timmar senare kom också fasta bredbandet tillbaka. Distansarbete, arbetstider, ledigheter, frånvaro och diskriminering stod på dagens agenda. 

 

Göteborgs universitets grundkurs i kinesiska verkar kvalitetsmässigt den sämsta hittills av de jag gått. Nu hann jag endast delta första dryga timmen innan jag fick hoppa till styrelsemötet men första intrycket var inte bra. Får se hur det utvecklas.

 

Galna mötesdagar väntar innan jag kan ta helg, nio möten imorgon så blir kvar hemma där jag slipper kontorslandskapets stök och ljud. 

 

Mörkret härskar på utsidan och känner mig seg men behöver komma ut en sväng. Promenad med ljudbok är vad jag behöver, förutom en rejäl middag.

 

Den sjätte och sista obligatoriska kursen för chefandet har haft sin första dag av två. Ännu mer korvstoppning av det slag som vanligtvis utmanat min vakenhet men ämnena var så intressanta att tiden förflöt förvånansvärt snabbt. Initialt hade jag svårt att relatera utifrån min nya position som arbetsgivare när det pratades rättigheter och skyldigheter.

En hel eftermiddag åt LAS med en gnutta GDPR på slutet. Orange varning för snöstorm har gått ut för morgondagen så de erbjuder Teams istället vilket blir perfekt då jag annars haft en halvtimme att hinna hem och koppla upp för första kursdagen i kinesiska som jag får byta till styrelsemöte en timme senare. 

Jag börjar undra om jag kanske tagit mig vatten över huvudet. Scheman för kinesiskan och programmeringen har publicerat och det är krockar både dag- och kvällstid. Kurserna prioriteras ned men vill ju försöka delta så mycket som möjligt så har redan kontaktat båda instanserna för att se vilka möjligheter de har för alternativa tider. Vid de tidigare kurserna i kinesiska hos både Lunds universitet och Högskolan i Dalarna hade kursen lektioner både dag- och kvällstid vilket möjliggjorde att man kunde ansluta till den andra om den passade bättre än ens ordinarie.

 

Det kommer att bli ett pusslande med jobbet, gruppträningen, styrelsemöten, Ronjas träningar, Gothiamöten och de två kurserna. Kursboken till Javaprogrammeringen anlände och det är väldigt många sidor för en 7,5 poängs kurs på kvartsfart, rena tegelstenen på dryga ettusentvåhundra sidor och lämpligt mordvapen att bruka på eventuella inbrottstjuvar!

 

Annars älskar jag känslan av nya kursböcker, stryka över dem och nästan andäktigt slå upp de första sidorna. All denna kunskap och färdigheter samlade där i mina händer, synd bara att jag har så jämrans svårt att tillägna mig den! Textboken i kinesiska var ju densamma som föregående kurs men den ena arbetsboken också har levererats, otroligt snabbt av Amazon medan den sista arbetsboken dröjer från Bokus.

 

Vi fick några vackra dagar med frostkristaller stora som popcorn men nu är det plusgrader och vi är tillbaka till västkustens tråkiga blask. Två kvällar med "Dragons and Taverns" och en omgång "Phase10" där jag förlorade varenda gång. Nu är ju Lilltjejen hos Johan så får se om vi testar ett nytt "tyngre" spel i helgen.

 

Vi får ofta höra hur lika vi är, jag och min Lilltjej och det blir så varmt inombords varje gång. Det har ju alltid faschinerat mig, den där yttre likheten som man kunnat se hos somliga föräldrar och barn. När jag var lärare och ofta fick möjlighet att träffa de två generationerna tillsammans och se många exempel på hur de ärvda yttre egenskaperna kunde vara väldigt utpräglade hos ungdomarna. Det var så häftigt!

Än så länge verkar min egna genetiska avkomma finna det ganska kul men vi får väl se hur länge det är skoj att få höra hur lik man är sin morsa...

 

Jag har ju aldrig känt något behov av att finna mina biologiska föräldrar, men att se dem hade varit intressant just av denna anledning. Var kommer min för asiater ovanliga längd ifrån? Mina svenska ögon tycker stereotypiskt att de flesta asiater ser mer eller mindre likadana ut, en anledning till att jag själv har svårt att se mitt egna koreanska yttre mer lik dessa än min vita hjärna vill få det till. Jag tycker ju inte alls att jag är ett dugg lik alla dom! Ett paradoxalt snubbelträsk hos mitt egna fysiska och mentala jag, är jag gul eller vit när jag är den där bananen, gul på utsidan men vit på insidan?

 

Lilltjejen har börjat visa intresse för den femtioprocentiga koreanska delen hon är och säger sig vilja resa till Korea, vilket jag själv också vill en dag. Efter besök i San Franciscos China town har jag upplevt hur det känns att vara bland de som ser ut som en själv, men inte känna sig som en del av dem. Det var skumt. Nu handlar det mera om att se och uppleva landet som hade kunnat vara mitt, och ge min dotter chansen att skingra dimman kring sin mammas bakgrund i motsats till pappa Johans sida som är reell och nära. Visst finns det en bakgrund hos mina adoptivföräldrar men då de dog innan hon ens var påtänkt har hon ingenting att relatera till, och har heller inte uttryckt någon större nyfikenhet för den sidan - just nu. Hon är troligtvis ganska nollställd av den anledningen som det ofta är när man inte har något att relatera till. 

 

Igår kväll var det första mötet inför planeringen av Gothia cup i sommar. Det är ett enormt maskineri beroende av frivilliga och engagerade och för de lokala klubbarna att både bidra samt tjäna pengar till den ständigt sinande lagkassan. Matcherna som kommer att hållas på Åby ska vårt lags föräldrar facilitera tillsammans med föräldrarna till F2010. De faciliterade tillsammans med F2009 föregående år och således är de nu drivande och "lär upp" oss inför nästa år då vi förväntas ta över stafettpinnen. Försäljning, värdskap, kommunkontakt och så vidare liknande Gate9 men nu under en hel vecka istället för helg. Alla föräldrar måste hoppa in och jobba och jag hamnade på något sätt dessutom i core-teamet som planerar och förbereder det hela. Om någon förälder inte kan är de skyldiga att tillse någon som kan hoppa in i deras ställe, under en hel vecka mitt i sommaren.

Vi är fem föräldrar från respektive årskull och vi fördelas på sex ansvarsområden där jag hamnade i domargruppen, som jag inte har en aning om vad det innebär. Det var något om att tillse att domarna registrerar resultat, att de de facto finns på plats, att vara kontaktpersoner mot Gothia med mera. Men eftersom mina parhästar gjorde detta förra året tar jag rygg och ska då lära och komma ihåg så mycket som möjligt för att kunna driva gruppen nästa år. Japp, jag är således i core-teamet också nästa år...

 

Snuddade vid tanken på att anmäla intresse till Volvo Tjänstemannaklubbs styrelse men måste påminna mig att jag knappt har tid att vara med i den föreningsstyrelse jag redan sitter i. Samma sak när Unionen skickar intresseförfrågningar rycker det i en del av mig medan förnuftet tack och lov rycker mig tillbaka. Vad är det som gör att jag vill vara med överallt? Ibland av en känsla av skyldighet - för att ingen annan kliver fram, men oftast för att jag faktiskt är intresserad och tycker det är lite kul. 

Vi diskuterade när vi skulle ha nästa möte och det är tydligt att de flesta har fullt upp med körningar av barn, laga middagar och annat. Det slutade med att det lades klockan nio på kvällen!

 

Innan mötet var jag och min mini-me på gymmets löpband igen där hon utan problem tuggade av tre kilometer. Tre och en halv var hennes kommentar till nästa gång och vid middagsbordet proklamerade hon att hon ville kunna springa en mil. Skynda långsamt tänker jag samtidigt som stoltheten och ett stänk av oro gnabbas i bröstet. Hon har redan lite problem med knäna, tänk om träningen blir ett beroende, en begynnande kroppshets? Tankarna spinner iväg och jag påminner mig att vi aldrig gjort något för att underbygga konstiga kroppsideal eller vikthets. Visst är hon påverkad av både min och Johans familj av träning och aktiviteter men på vad jag hoppas sunt och förnuftigt sätt. Självkritiska ord som att vara tjock eller bantning förekommer inte, jag kan beklaga mig över att mina kläder inte passar längre men sitter inte med tom tallrik och tittar på när de andra äter eller sörplar pulverdrycker. Som alla vet äter vi det vi tycker om, kanske både för ofta och mycket men aldrig i kombination med skuldbeläggande uttryck. "Åh nu måste jag träna ett extra pass!" Eller "Tänk vad många kilometer den här chokladkakan motsvarar!". Vi har pratat om vikten av att kroppen får det den behöver både i form av energi och rörelse, men oavsett prat är det handlingar som barnen tar efter mest.

 

Både jag och C kan visa oss utan kläder inför henne och när vi nu är på gymmet tillsammans är jag medvetet opryd och travar till duschen utan handduken hårt lindad runt kroppen. Inför vårt första besök i söndags ville hon inte duscha där och efter lite lirkande tyckte hon det kändes jobbigt för att "andra skulle titta".

Det var knappt något att diskutera, hon skulle duscha, gjorde det också och efteråt tyckte hon inte att det var så farligt och har nu gjort det utan kommentarer eller problem vid efterföljande besök. Visst lindar hon in sig i handduken och ålar av och på sig underkläderna men visst, jag begär inte att hon ska svassa med handduken viftande över huvudet, bara att hon med tiden förhoppningsvis ska känna sig så trygg och avslappnad med sin kropp att hon inte behöver känna behov av att skyla sig - i ett kvinnligt omklädningsrum! Tyvärr är det ju många som gör likadant, både vuxna och unga så vi är själva med och skapar problemet.

Det händer så mycket för henne nu både fysiskt och mentalt, pratade en bra stund med Johan om hur hon inför skolstarten beklagade sig, ville inte gå i skolan då den var tråkig, meningslös och hur hon hatade matte. Argumenten är få och ogripbara och hon tyckte det var jobbigt att prata om, blev ledsen men pratade i varje fall. När jag senare följde upp och hon kommenterade att vi ändå inte kommit fram till något var min poäng att det viktigaste är att prata, inte hålla inne. Både jag och Johan var överens om att vi, när hennes tonårshormoner nu kickar in för fullt behöver ägna extra tid och uppmärksamhet, utan att för den delen kväva eller hålla tillbaka henne. Han upplever ju att hon inte är lika "utåtagerande" och känslosam hos honom och orsakerna till det kan vara få och enkla eller flera och komplicerade. Känner hon sig "friare" hos mig att uttrycka sig eller är det tryggare och mer stabilt hos honom? Viktigast är oavsett att hon pratar med oss eller någon av oss, känner att hon kan och vill göra det. Hennes fysiska utveckling och de känslor hon haft och har inför den pratar hon med mig om eftersom "pappa ju är kille och fattar inte", men jag delar med honom så han förstår och i alla fall följer med i vad som sker.

 

Jag tror man kan spekulera, diskutera och fundera i det oändliga kring detta. Vi kan bara försöka vara så medvetna som möjligt och göra vårt bästa för vår Lilltjej, mycket genom att vara överens och ha samma inställning jämtemot henne.

 

Ikväll har hon sin efterlängtade fotbollsträning, det var ett tag sedan nu så jag har bokat mig på ett core-pass under tiden och C är såpass frisk nu efter segdragen förkylning att han hakar på en spinningklass. Och innan någon påstår att jag är duktig som, tack vare min Lilltjejs nyvunna entusiasm i löpbandet, gjort något fysiskt varje dag denna vecka så kan jag tillägga att vi avslutade gårdagskvällen med vår tredje semla på tre dagar - efter middagen Lilltjejen fixade i form av pannkakor som naturligtvis intogs med sylt och vispad grädde!

 

Galet stolt är jag också för att jag klarade muntan! Helt otroligt! Blev så jäkla lättad så firade med att ta med min Lilltjej till Steinbrenners sopplunch och tårtbuffe. Jättegod thailändsk linssoppa med kyckling som till och med min kräsna avkomma medgav var ok, om än något för stark. Kanske den främst gick ned för att det var kravet för den efterföljande buffén.

Minus femton kunde vi avläsa på våra termometrar gårdagens lördagsmorgon och efter en solig och krispig dag var vi nere i de trakterna igen.

I sann nyårsanda var det mycket folk i Majorna och jag var lika slut denna gång. Jag är tung och otränad!

Pluggade lite inför måndagens munta och sedan var det dags att fira min avkomma med överraskningsmiddag.

Ännu en klar och kall morgon denna januarisöndag och C har åkt till Möbelgatan flipperkulan för slutspel i Super Classic.

Vi spelade kval i fredags, Super Classic och Bally Classic. Jag gick såklart inte vidare men kom inte sist i varje fall, 92:a respektive 94:e plats av 102, hehe!

Nåväl, nu är Ronja på övervåningen och botaniserar medan jag ska förbereda mig för morgondagens sista prov. Att läsa kinesiska tecken är verkligen hopplöst svårt för en som har minne som en guldfisk!

Slutligen, jag klarade tentan! Med ynka sex poäng över gränsen för godkänt måste läraren ha varit generös vid rättningen. Såå skönt, helt galet! 

Norrlänningarnas utetemperatur kretsar kring minus trettiostrecket, fyrtio på sina håll så de tar på sig långärmat och fäller upp taket till sina cabbar. När vi här nere nu börjar närma oss tvåsiffrigt kommer skolorna att stänga.

Det är fascinerande hur fort tiden kan gå ibland. Tre timmar för den skriftliga tentan räckte inte alls för mig och jag är tveksam om jag kommer att klara gränsen för godkänt. Kändes riktigt deppigt efteråt så C tog mig på Steinbrenners sopp- och tårtbuffe till lunch. Jag kommer inte att fixa den muntliga.

Roligare var min fullbokade klass i Sisjön där koreografin nu börjar sätta sig men orken fortfarande är sådär. Duktig träningsvärk i benen också, som man förtjänar när man inte tränar.

Jobbat, beställt kurslitteraturen för Java- och kinesiskakursen som börjar nästa vecka så lite sent ute. Gott att det var samma lärobok i kinesiskan då de ytterligare två böckerna var tillräckligt dyra.  

Lite Dibbe fick avsluta kvällen medan isvindarna fortsätter att slita över landskapet och driva den lilla snö vi har.

Imorgon fyller Lilltjejen tretton år! Jag hinner dock inte åka över på morgonen så vi uppvaktar henne på lördag. Planen var ännu en cirkusföreställning på Stora teatern men fick idag besked att föreställningen ställts in, så vi kör presentöppning här och åker sedan och äter på Pinchos som hon gillar. Min Lilltjej fyller tonåring!

Femtio nyanser av grått när jag lämnade Hisingen och för första gången detta år återvände till fastlandet och mitt Balltorp. Matar katter, packar upp, klappar katter och pluggar lite innan jag åker ut till Hisingen igen för årets första pass på Backaplans anläggning. Tvekade länge om jag skulle köra med tanke på förkylningen men då vikariatet var på 45 minuter tänkte jag, äsch, det löser sig!

Mycket folk på gymmet så här dagen efter och kroppen kändes ok. Inte topp men över förväntan efter en dryg vecka med frosseri, noll fysisk aktivitet och förkylning. Ljudet strulade dock genom att komma och gå i de främre högtalarna vilket var rätt frustrerande för både mig och deltagarna.

Efteråt när adrenalinet lagt sig var jag skakig i benen så välsignat skönt att sträcka ut sig i den tomma bastun efteråt!

När jag lämnade gymmet möttes jag av en vägg av snö och flera centimeter på marken! Det vräkte ned och jag riktigt kände hur lyckan spolade bort tröttheten i kroppen. Inte en tillstymmelse till flinga när jag åkte hemifrån och nästan en halv decimeter när jag kom hem. Flinade fånigt när jag rullade genom kurvorna och kände hur det släppte. Lycka!

Kyla har utlovats så kanske har jag sådan tur att det får bli kvar en vecka, hoppas, hoppas!

Nyårsfirandet blev så lugnt och anspråkslöst som jag hoppats. Christian visade sig för mig vara en riktig pratkvarn, trevlig sådan. Jag har ju bara träffat honom i spellokalen och då är han alltid trevlig men som arrangör också stressad. Pia påminner mycket om mig, introvert och okomplicerad så det passade oss bra att mestadels sitta bredvid och lyssna till killarnas prat.

C lagade till en riktigt fin oxfilé med svampsås, baconlindad sparris och min potatisgratäng till det. Han fixade också en riktigt god sådan där ceviche till förrätt med räkor och lax.

Under varmrätten fick jag dock galet ont i magen och tillskrev skulden alla de där brända mandlarna jag inte kunnat låta bli innan middagen. Magen svällde upp som en ballong och det blev ytterst plågsamt med jeansens obefintliga stretchförmåga. Kanske bra på ett sätt då jag därmed endast kunde trycka i mig två bitar av min efterrätt… bara för att den är så god!

Magen blev gladare av sockerbomben och lagom tills vi var klara var det dags för tolvslaget. Det blåste rejält så vi höll oss på insidan, släckte ned hela huset och fick således fin vy från Christers uterum. 

Därefter blev det en omgång Wingspan där C såklart vann och jag blev upplyst om den markant mindre storlek som After Eight nu har. Jag hade helt glömt bort att de fyllde hela den där fickan förut, till och med stack upp över den där lilla fördjupningen i pappret. Så fult!

Konstigt nog var jag inte särskilt trött när vi väl kom till sängs, närmare halv tre eller tre blev jag liggandes med fånen tills jag fick tvinga mig att försöka sova. Då var det klubbad säl tills närmare halv elva, så sent har jag nog aldrig vaknat.

C är ledig också denna vecka på grund av det konsultstopp som många företag har både sommar och jul men jag ska upp och jobba imorgon. Hur gärna jag än velat ge mig ut och slira genom snölandskapet till Torslanda imorgon bitti har jag såpass mycket att göra att jag troligtvis jobbar hemifrån. Fortsätter det vräka ned under natten lär trafiken medföra ytterligare tid bakom ratten som jag istället kan tillbringa framför skärmen.

Nackdelen är bara att jag här hemma har alla frestelser vad gäller att småäta. Liksom så många andra tänker jag att nu, nytt år och nya tag! Men mitt garderobsutbud är nu så beklämmande magert att jag med min budget inte har mycket till val. Jag trivs inte heller, känner mig tung och otymplig och när jag nu var hos C kunde jag ställa mig på vågen och konstatera åttiotre kilo. 

Om jag nu har problem med knät och höften så blir de knappast bättre av onödig belastning. Till påsklovet åker vi till Tandådalen och då jag vägrar lägga pengar jag inte har på att köpa nya underställ för att glepan mellan över- och underdelen är omöjlig att täppa till hur mycket jag än drar och stoppar in, så måste jag helt sonika ta tag i saken. Synd bara att det är så lätt att säga och att jag är så glad i att äta…!