Vi får ofta höra hur lika vi är, jag och min Lilltjej och det blir så varmt inombords varje gång. Det har ju alltid faschinerat mig, den där yttre likheten som man kunnat se hos somliga föräldrar och barn. När jag var lärare och ofta fick möjlighet att träffa de två generationerna tillsammans och se många exempel på hur de ärvda yttre egenskaperna kunde vara väldigt utpräglade hos ungdomarna. Det var så häftigt!

Än så länge verkar min egna genetiska avkomma finna det ganska kul men vi får väl se hur länge det är skoj att få höra hur lik man är sin morsa...

 

Jag har ju aldrig känt något behov av att finna mina biologiska föräldrar, men att se dem hade varit intressant just av denna anledning. Var kommer min för asiater ovanliga längd ifrån? Mina svenska ögon tycker stereotypiskt att de flesta asiater ser mer eller mindre likadana ut, en anledning till att jag själv har svårt att se mitt egna koreanska yttre mer lik dessa än min vita hjärna vill få det till. Jag tycker ju inte alls att jag är ett dugg lik alla dom! Ett paradoxalt snubbelträsk hos mitt egna fysiska och mentala jag, är jag gul eller vit när jag är den där bananen, gul på utsidan men vit på insidan?

 

Lilltjejen har börjat visa intresse för den femtioprocentiga koreanska delen hon är och säger sig vilja resa till Korea, vilket jag själv också vill en dag. Efter besök i San Franciscos China town har jag upplevt hur det känns att vara bland de som ser ut som en själv, men inte känna sig som en del av dem. Det var skumt. Nu handlar det mera om att se och uppleva landet som hade kunnat vara mitt, och ge min dotter chansen att skingra dimman kring sin mammas bakgrund i motsats till pappa Johans sida som är reell och nära. Visst finns det en bakgrund hos mina adoptivföräldrar men då de dog innan hon ens var påtänkt har hon ingenting att relatera till, och har heller inte uttryckt någon större nyfikenhet för den sidan - just nu. Hon är troligtvis ganska nollställd av den anledningen som det ofta är när man inte har något att relatera till. 

 

Igår kväll var det första mötet inför planeringen av Gothia cup i sommar. Det är ett enormt maskineri beroende av frivilliga och engagerade och för de lokala klubbarna att både bidra samt tjäna pengar till den ständigt sinande lagkassan. Matcherna som kommer att hållas på Åby ska vårt lags föräldrar facilitera tillsammans med föräldrarna till F2010. De faciliterade tillsammans med F2009 föregående år och således är de nu drivande och "lär upp" oss inför nästa år då vi förväntas ta över stafettpinnen. Försäljning, värdskap, kommunkontakt och så vidare liknande Gate9 men nu under en hel vecka istället för helg. Alla föräldrar måste hoppa in och jobba och jag hamnade på något sätt dessutom i core-teamet som planerar och förbereder det hela. Om någon förälder inte kan är de skyldiga att tillse någon som kan hoppa in i deras ställe, under en hel vecka mitt i sommaren.

Vi är fem föräldrar från respektive årskull och vi fördelas på sex ansvarsområden där jag hamnade i domargruppen, som jag inte har en aning om vad det innebär. Det var något om att tillse att domarna registrerar resultat, att de de facto finns på plats, att vara kontaktpersoner mot Gothia med mera. Men eftersom mina parhästar gjorde detta förra året tar jag rygg och ska då lära och komma ihåg så mycket som möjligt för att kunna driva gruppen nästa år. Japp, jag är således i core-teamet också nästa år...

 

Snuddade vid tanken på att anmäla intresse till Volvo Tjänstemannaklubbs styrelse men måste påminna mig att jag knappt har tid att vara med i den föreningsstyrelse jag redan sitter i. Samma sak när Unionen skickar intresseförfrågningar rycker det i en del av mig medan förnuftet tack och lov rycker mig tillbaka. Vad är det som gör att jag vill vara med överallt? Ibland av en känsla av skyldighet - för att ingen annan kliver fram, men oftast för att jag faktiskt är intresserad och tycker det är lite kul. 

Vi diskuterade när vi skulle ha nästa möte och det är tydligt att de flesta har fullt upp med körningar av barn, laga middagar och annat. Det slutade med att det lades klockan nio på kvällen!

 

Innan mötet var jag och min mini-me på gymmets löpband igen där hon utan problem tuggade av tre kilometer. Tre och en halv var hennes kommentar till nästa gång och vid middagsbordet proklamerade hon att hon ville kunna springa en mil. Skynda långsamt tänker jag samtidigt som stoltheten och ett stänk av oro gnabbas i bröstet. Hon har redan lite problem med knäna, tänk om träningen blir ett beroende, en begynnande kroppshets? Tankarna spinner iväg och jag påminner mig att vi aldrig gjort något för att underbygga konstiga kroppsideal eller vikthets. Visst är hon påverkad av både min och Johans familj av träning och aktiviteter men på vad jag hoppas sunt och förnuftigt sätt. Självkritiska ord som att vara tjock eller bantning förekommer inte, jag kan beklaga mig över att mina kläder inte passar längre men sitter inte med tom tallrik och tittar på när de andra äter eller sörplar pulverdrycker. Som alla vet äter vi det vi tycker om, kanske både för ofta och mycket men aldrig i kombination med skuldbeläggande uttryck. "Åh nu måste jag träna ett extra pass!" Eller "Tänk vad många kilometer den här chokladkakan motsvarar!". Vi har pratat om vikten av att kroppen får det den behöver både i form av energi och rörelse, men oavsett prat är det handlingar som barnen tar efter mest.

 

Både jag och C kan visa oss utan kläder inför henne och när vi nu är på gymmet tillsammans är jag medvetet opryd och travar till duschen utan handduken hårt lindad runt kroppen. Inför vårt första besök i söndags ville hon inte duscha där och efter lite lirkande tyckte hon det kändes jobbigt för att "andra skulle titta".

Det var knappt något att diskutera, hon skulle duscha, gjorde det också och efteråt tyckte hon inte att det var så farligt och har nu gjort det utan kommentarer eller problem vid efterföljande besök. Visst lindar hon in sig i handduken och ålar av och på sig underkläderna men visst, jag begär inte att hon ska svassa med handduken viftande över huvudet, bara att hon med tiden förhoppningsvis ska känna sig så trygg och avslappnad med sin kropp att hon inte behöver känna behov av att skyla sig - i ett kvinnligt omklädningsrum! Tyvärr är det ju många som gör likadant, både vuxna och unga så vi är själva med och skapar problemet.

Det händer så mycket för henne nu både fysiskt och mentalt, pratade en bra stund med Johan om hur hon inför skolstarten beklagade sig, ville inte gå i skolan då den var tråkig, meningslös och hur hon hatade matte. Argumenten är få och ogripbara och hon tyckte det var jobbigt att prata om, blev ledsen men pratade i varje fall. När jag senare följde upp och hon kommenterade att vi ändå inte kommit fram till något var min poäng att det viktigaste är att prata, inte hålla inne. Både jag och Johan var överens om att vi, när hennes tonårshormoner nu kickar in för fullt behöver ägna extra tid och uppmärksamhet, utan att för den delen kväva eller hålla tillbaka henne. Han upplever ju att hon inte är lika "utåtagerande" och känslosam hos honom och orsakerna till det kan vara få och enkla eller flera och komplicerade. Känner hon sig "friare" hos mig att uttrycka sig eller är det tryggare och mer stabilt hos honom? Viktigast är oavsett att hon pratar med oss eller någon av oss, känner att hon kan och vill göra det. Hennes fysiska utveckling och de känslor hon haft och har inför den pratar hon med mig om eftersom "pappa ju är kille och fattar inte", men jag delar med honom så han förstår och i alla fall följer med i vad som sker.

 

Jag tror man kan spekulera, diskutera och fundera i det oändliga kring detta. Vi kan bara försöka vara så medvetna som möjligt och göra vårt bästa för vår Lilltjej, mycket genom att vara överens och ha samma inställning jämtemot henne.

 

Ikväll har hon sin efterlängtade fotbollsträning, det var ett tag sedan nu så jag har bokat mig på ett core-pass under tiden och C är såpass frisk nu efter segdragen förkylning att han hakar på en spinningklass. Och innan någon påstår att jag är duktig som, tack vare min Lilltjejs nyvunna entusiasm i löpbandet, gjort något fysiskt varje dag denna vecka så kan jag tillägga att vi avslutade gårdagskvällen med vår tredje semla på tre dagar - efter middagen Lilltjejen fixade i form av pannkakor som naturligtvis intogs med sylt och vispad grädde!