Krax!
Har nån typ av halvförkylning i ett format jag inte brukar. Ingen halsont, inget snor utan enbart torrhosta. Konstigt. Om det var på grund av den tvistar de lärda men lördagspasset i Majorna var ingen vacker syn! Mina stammisar Eva och Patrik från Frölunda var med denna morgon och kommenterade bekymrat mitt mående efteråt. Hon messade till och med senare under dagen så då måste det ha sett riktigt bedrövligt ut...! Kände mig rätt bedrövlig faktiskt, helt utslagen resten av dagen med den känsla jag ibland fått efter Göteborgsvarvet eller tretimmarscombat. Fick ge upp Dibbe och lägga mig raklång i sängen istället. Vi plöjde lite Yellowstone med en oförskämt fräsch Kevin Costner och mot middagstid började jag känna mig som en människa igen för att till söndagen vara tillbaka där jag var innan gårdagsmorgonen, hostig men i övrigt ok så inga planer på att ställa in mitt kära söndagspass.
C bråkade med sista bossen i Dibbe, Lilith, medan jag bråkade med både honom och Javakursen, testade hans tålamod på alla fronter. Tandagnisslan och mera tårar, jag är verkligen hopplös, ser inte logiken, fattar inte terminologin och har svårt att acceptera att en del saker bara är, att man bara skriver på det sättet, så bara gör det och gå vidare, men jag fastnar. Och jag känner igen känslan från mitt ynkliga försök med C++ kursen på universitetet. Jag har inte det där tänket, har inte passerat den där tröskeln som jag antar att Christer åsyftar.
Den svenska boken som jag fick av honom är till viss del lättare att förstå men terminologin ska ju sedan matchas med den engelska och så blir det ytterligare en tandagnisslan. Bläh.
Att komma ifrån och köra pass var precis vad jag behövde och min oro för att lördagsmorgonen skulle upprepas var obefogad och till skillnad från torsdagen var det nu nästan trettio deltagare och vilket tryck det blev! Kände inget annat än den vanliga sköna tröttheten efteråt, eller ja, min hals och stämband var slut, kändes igensvullet och smärtade vid tal.
Hemma väntade Lilltjejen som lämnats av efter sin träning och mina trötta stämband fick utmanas ytterligare många timmar då vi pratade konstant ändå tills vi till slut slocknade i sängen för natten. Hennes tankar och funderingar, jag försöker utmana henne att sätta ord på hur hon känner där hon säger "jag vet inte". Roller i familjekonstellationer, ansvar och förväntningar inom familj, bland vänner och samhälle, hennes reflektion och ifrågasättande kring att alla tjejer såg likadana ut när hon gick genom gallerian på väg till tvärflöjtslektionen. Varför försöker så många passa in? Varför känner inte hon varken intresse eller krav? Varför blir en del mobbade? Vad är ADHD? Varför tappar jag nästan alltid fokus i slutet av lektionerna? Min klasskompis som älskar matte säger att hon också måste hata matte eftersom vi, hennes vänner gör det, varför gör hon det när vi säger att hon inte ska tänka så? Kommer vi att flytta när jag nu börjar Änglagårdsskolan? Varför skolkar en del?
Vi pratade medan vi åt lite kvällsmellis, medan vi spelade ett parti Stuglandet, gjorde oss klara för sängen och till slut kurade under täckena intill varandra.
När vi pratar om utanförskap, varför en del som verkar göra allt "rätt" ändå utesluts och en del som inte bryr sig alls inkluderas, om kraven som ofta blir så mer viktiga och påtagliga när man kommer i tonåren och om hon känner något av detta när hon ser alla dessa "likadana" tjejer i gallerian eller bästa vännerna som shoppar hudvårdsserum och krämer. Hon skakar på huvudet, fattar inte varför de håller på eller orkar och nämner ofta mina kattröjor.
Jag hoppas hon bibehåller denna trygghet att välja sin egen väg och stå fast vid sina egna övertygelser, min kloka och insiktsfulla Lilltjej!
Jag älskar när hon ställer frågor och hoppas att jag besvarar och bemöter på sådant sätt att hon fortsätter och aldrig känner tvekan oavsett vad det handlar om. Jag försöker vara så öppen från min egen sida som möjligt gällande erfarenheter, hur jag tänkte och kände när jag var i samma ålder, mina egna upplevelser under uppväxten med min familj och min omgivning, försöker få henne att förstå att man aldrig är ensam, även om man kan tycka och tro det, att alla har sina problem och utmaningar men sällan pratar om det vilket vi borde.
Min strupe värkte och varje ord smärtade men åh vad det var värt det!
Kommentarer
Trackback
