Där väntade också en bok han beställt till mig, en på svenska som någon han känner författat och tyckte var bra som ett komplement till den andra engelska trekilosklumpen. Vem påstår att kunskap inte väger något?

Den här Javaprogrammeringskursen har inte ens pågått en vecka och jag har redan brutit ihop och velat ge upp. C försöker förklara och jag gormar och surar, ser inte logiken någonstans och terminologin är lika obegriplig som kinesiskans tecken.

Efter välbehövlig promenad i det avtagande dagsljuset, gemytlig tillverkning och njutningsfullt intagande av paltmiddag gjorde jag och även stackars C ett nytt försök tills jag snäste av honom och han fann det säkrast att återgå till de trygga katakomberna och slåss mot monster och demoner istället. Jag återgår till mitt monster i form av tegelstensboken, läser en mening på sju ord om och om igen för att inse att jag förstår ett och då kommer tårarna.

Jag har aldrig förstått mig på de där som blir så arga att de kastar porslin och slår på allt och alla omkring sig men denna kväll var det precis det jag ville göra. Ddt var en ny och så uppfyllande känsla som krävde ytterligare energi att hålla tillbaka med den vuxentråkiga insikten att uppstädningen knappast skulle vara värt det.

Men kan man inte bara få släppa allt förnuft och konsekvenstänk någon endaste gång?

Stackars C tröstar tills jag snorat färdigt, mantrar att det bara är en tröskel jag måste komma över. En tröskel hög som Marianergraven är djup och dessutom lika becksvart tänker jag tjurigt, slår igen bokeländet och öppnar de kinesiska istället tills jag känner att jag fått gjort något vettigt i varje fall. Sedan skedar vi glass med chokladknappar framför en film med Kevin Hart som snuvar en skurk och Interpol på tio ton guldtackor ur ett flygplan över Alperna. 

C fick en, förutom självömkande och otacksam andra hälft, relativt avslappnad fredagskväll med Dibbe medan jag efter en intensiv arbetsvecka satt med mina läroböcker. Vad är det jag håller på med egentligen?