Jag sitter här och tycker synd om alla de som går miste om detta, tycker det är synd att detta nu som finns överallt omkring oss men så många inte ens vet om. Jag tycker det är synd att jag gått miste om det, och kommer att gå miste framgent. Så jag njuter nu, sluter ögonen och låter andetagen gå hela vägen ned i magen.

Mina trogna vandringsskor, äldre än min älskade fotbollsspelande dotter är våta av den vattendränkta mark som Almös naturreservat bjuder på i januari. Kanske unnar jag mig de där riktiga vattentäta kängorna en dag men den dagen jag låter dessa stå kvar i skohyllan för ett par andra kommer att kännas som ett svek.

Tvärt emot de dystra prognoserna blev det en strålande blå himmel och vindstilla början på denna dag och jag kan bara tacka och ta emot. Lämnade min C i den trånga och ljudfyllda spellokalen för att låta mina trotjänares hårda gummisulor splittra frostspröda fjolårslöv på den övergivna betesmarken. Svanar följde min väg längs hela västra sidan av denna långsmala ö som naturreservatet utgör, jag ler åt de för livet förenade paren och känner med de ensamma som samsas i de öppningar i isen som täcker viken. De stolt spikraka eller vackert välvda halsarna på dessa magnifika varelser.

Det omisskännliga ljudet av fordon på väg till och från Hasslö tar udden av fridfullheten men låter mig försjunka i stegens ojämna rytm över de vattenfyllda partierna. Stannar till emellanåt, lyfter blicken, tar in, andas. Som alltid när jag tillåter mig dessa ögonblick vill jag föreviga, säger mig själv att inte glömma, att ta med mig denna känsla. 

Det frusna havsskummets viskande mot stranden, de fyra svanarna som synkroniserat breder ut sina snövita vingar och tillsammans i bredd bryter den solblänkande ytan i en graciös landning.

Det fångade kalejdoskopet av de minsta luftbubblor i isen som får mig att önska att jag behärska fotograferandets konst, till den tunna skärvan i det vaggande vattnet, så skir som smälter bort framför min vilande blick. 

De nakna björnbärskvistarnas vassa törnen som girigt griper tag i mina ben och motvilligt tvingas släppa när jag passerar, till den bleka lavens förvridna lemmar över stenarnas skrovliga yta.

När vi anlände till konserten i torsdags och klev in i spellokalen igår slogs jag av ljudet och öronpropparna tillika brusreducerande airpods som åkte in direkt får mig att inse hur mycket det är detta som är min melodi. Tystnaden. Ensamheten.

Jag har nått öns yttersta spets och korsar vägen som fortsätter över till Hasslö, vänder ryggen mot solen för att hamna i den mer kuperade och skogsinklädda östra sidan. Karlskrona vilar i solen på andra sidan vattnet som är helt öppet på denna sida. Vid mina kartsvepningar efter vandringsleder vill jag minnas ett militärt övningsområde och emellanåt skär det omisskännliga smattret igenom, men fjärran till skillnad från tre skarpa smällar utifrån någon av de många öar denna kustremsa har. Vad är det för sorts övning?

Hur mycket jag än trivs här ute pockar förpliktelserna på uppmärksamhet. Datorväskan är tung av kursböcker men efter dessa timmar känner jag mig motiverad att hitta en plats att försjunka däri, tacksam för vädergudarna och omständigheter som möjliggjorde denna utflykt. Dags att gå tillbaka.