Inte alltid så genomtänkt
Nej det kan man sannerligen inte påstå att min nya header är. Men det är ju nytt år på gång så då tyckte jag verkligen jag kunde få tummen ur och fixa ny, vilket resulterade i denna obefintliga istället. Tråkig kanske men mitt försök att fixa nya bilder igår dog tråkdöden. Hade först en tanke på att inför 2013 byta bloggportal, men det var ju bara ännu jobbigare.
Johan är duktigt förkyld idag vilket ju passade väl med våra nyårsplaner: Beställa hämtmat och spela bingolotto! Haha! Senast jag köpte bingolotter var på Lokets tid och då har jag för mig de kostade 30-40 spänn. Nu gick de på hundra! Kanske för att det var något nyårsspecial? Känns riktigt skönt att inte ha något mer märkvärdigt än så faktiskt. Tog Lilltjejen och handlade tillsammans med halva Lerum som jagade oxfilé och sparrisknoppar. Av någon outgrundlig anledning var potatiskroketterna slutsålda. Jag lyckades tappa plånboken mellan vagnförrådet, bilen och butiken och snurrade några varv innan upphittarna ringde: Ett ungt par som jag inte kan tacka nog! Orka förlora plånbok med allt vad det innebär av att spärra kort och skaffa nya, körkort och allt! Nej ibland har man mer tur än man förtjänar. Där och då var jag så snurrig av tacksamhet att jag inte kom mig för att ge dom något som tack. Tror ju att jag för ovanlighetens skull har kontanter! Men jag har ju deras nummer så funderar på att skicka något.
Snön förlorar kampen mot det oupphörliga regnet på utsidan. Rackarns tråkväder. Men om en vecka besöker vi snön istället när vi åker till Sälen. Förra året stod jag ju över då jag helt omöjligt kunde tänka mig att åka på gemytlig familjevistelse när familjen i fråga slagits i spillror. Jag vet kanppt ens vad jag gjorde istället. Jo jag jobbade istället va? Satt och lipade bakom skärmen och tränade som en galning. Förhoppningsvis ska ingenting hindra mig från att åka i år, eller snarare nästa år, och jag ser fram emot det. Tänka sig, JAG ser fram emot en veckas familjegemytligheter. Bara ännu ett exempel på vad tiden kan göra. Inte bara läka utan också förändra. Vad blir det nu? Sjätte året? Det kanske inte går fort men det går i alla fall.
Kommer på att jag ännu inte lagt in bilderna från kameran från julafton. Det får bli en annan gång, nu har nog Lilltjejen (och Johan) sovit nog!
En man som heter Ove
Jag följer Fredrik Backmans blogg lite sporadiskt (kan inte länka via denna milt sagt begränsade blogg-app). Hans förmåga att använda orden har gett mig många skratt men också tankeställare i de fåtal artiklar jag mött där han också visar ett djup och kanske än bättre förmåga som skribent.
Jag såg att han skulle vara på bokmässan, men tiden funkade inte med vår så när jag ändå inte kunde köpa ett signerat ex lät jag bli. Tänkte att boken liksom skulle vara som hans blogg med ett trehundraförtioåtta-sidors inlägg. Och då kunde jag ju liksom lika väl bara fortsätta läsa bloggen. Typ. Det blev i alla fall så att jag gick förbi den där traven med blå omslag med ett litet "ska jag, ska jag inte". Och så blev det inte.
Jag fick den istället av Johan i julklapp och tur var väl det för annars hade jag nog missat denna blåa pärla!
Sträckläst den sedan Johan påbörjade nattningen och grät floder vid de sista sidorna. Visst är det Backman men också en trehundra sidor lång kärleksförklaring till hans fru. Jag kan inte sammanfatta den på annat sätt än: Vacker!
Ny ska jag ta mina svullna kaninögon och försöka sova lite. God Natt.
Regn och plusgrader
Tråkblött ute. Johan hade ingen innebandy så jag passade på att än en gång söka lite inspiration genom att delta på annans combatpass! Det blev anläggningen i Majorna där jag inte varit sedan jag gick instruktörsutbildningen där 2006 eller när det nu var.
Knökafull sal och en instruktör som var synnerligen fåordig vilket var ny erfarenhet för mig. Jag framstår verkligen som värsta tjötröven i jämförelse! Här gällde det att ha ögonen med sig istället vilket blev lite svårt när man stod med många framför sig. Dock var det nyttigt att få erfara den instruktörsstilen då jag behöver lära mig hålla igen truten ibland, låta deltagarna få chansen att bara gå in i musiken, sig själva och hitta känslan. Har fått fyra-sekunderstipset, att räkna till fyra innan jag öppnar munnen igen. Det kanske säger en del om vilken mundiarre jag har...!
Ljuset för fotot var inte det bästa men ville bara visa nya shortsen jag fick av Johan i julklapp! Det är ju synnerligen poppis med denna typen av shorts, ofta med mer tryck och färger. Dessa var dock helt i min smak och satt perfekt. Me like! När Dan och Rachael (skaparna av koreografierna vi har på våra dvd:s) bytte handlindorna mot handskar hängde instruktörerna med. Själv föredrar jag lindorna då de är svettvänligare och skönare. Antar att jag också där är rätt ointresserad av att följa modet.
Angående andra bilden så har största delen av Sportlife nu blivit Nordic Wellness. All omskyltning och sådant är dock inte gjort ännu. Vet inte om jag är så förtjust i namnet men vet och förstår varför det var nödvändigt. Men som allt annat så vänjer man sig.
Kvällsmys med barnen i sängen
Bäbis svans skymtar framför Brorsan så alla tre intill/på mig alltså.
What doesnt kill you makes you stronger
Tyckte det var lämplig titel när jag dessutom har den i öronen - Body Combat 53:s uppvärmningslåt nummer ett, "What doesnt kill you makes you stronger". Nästan precis ett år har gått sedan den där kvällen tillvaron ställdes på sin spets, vändes upp och ner, slogs i spillror eller annan valfri liknelse. Jag har bara läst igenom det jag skrev då en enda gång och det gjorde ont. Apropå liknelser så var det som att pilla på den berömda sårskorpan. I läkeprocessen skulle jag ändå vilja byta ut skorpan mot ny hud, men den är tunn och fortfarande ganska skör. Men såret känns inte när jag drar på mig kläderna på morgonen, trilskas med Lilltjejen eller funderar över dagens middag. När jag nu funderar på det kanske en liknelse med amputerad kroppsdel är mer träffande, där plötsliga fantomsmärtor kan dyka upp. Lägger in en klyscha också att smärtan dyker upp från den del av hjärtat som visserligen inte amputerades men nog så när dog den där kvällen.
För det är nog det närmaste jag kan beskriva vardagen just nu. Jag har gått vidare, vardagen rullar på och fungerar får jag säga bra mellan oss. Men oanmält kan smärtan dyka upp, ibland av ett sms han får eller besvarar, all denna tid vi tillbringar vid våra iFåns som öppnar så många möjligheter för den som vill.
Vi pratade lite om det igår, där på Biljardpalatset där vi träffades för första gången för sex år sedan.
Men säger ju gärna att motgångar gör en starkare och visst håller jag med. Jag vet bara inte om jag är riktigt där ännu. Liksom träning där man bryter ner kroppen för att den ska återhämta sig till ett starkare skick än innan har jag en bit kvar innan jag uppnått utgångspunkten och passerat. För jag känner mig både sårbar och likgiltig. Vad händer om det skulle ske igen? Om det visar sig att han faktiskt inte förändrats utan fortsatt som ingenting?
Jag vet faktiskt inte.
Vad säger det om mig, om vår relation om jag helt enkelt inte brydde mig? Vad innebär det för mig och vår relation om jag inte klarar att resa mig igen?
Men det är meningslöst att försöka spekulera om ett framtidsscenario som bara är mer smärta och oro. Istället kan man se bakåt och reflektera - inte gräma eller älta.
Varför är en del av mig likgiltig? Just för att, klyschan igen, hjärtat ännu inte läkt ordentligt. Jag behöver honom helt enkelt inte lika mycket längre.
Det kan mycket väl vara ren försvarsmekanism, rädsla i kombination med ovilja att riva ner något som nog bara tiden kan nöta ned.
Men handlar det om försvarsmurar betyder det att det finns någonting kvar där innanför att skydda. Det andra scenariot är nästan värre - att det inte finns något kvar, inget att plocka fram, att "rädda" eller återuppliva. Att det inte handlar om murar utan bara ett - ingenting.
Kramar jag för att jag vill eller för att jag bör? För att jag försöker nöta ner muren eller väcka något till liv? Eller än värre, för att han vill?
En del sammanfattar det år som gått och jag får väl sammanfatta detta som ett av det värsta i mitt trettiosexåriga liv. Låter melodramatiskt när jag ändå har några riktigt kassa att jämföra med, men kan inte komma fram till annan slutsats. Ett år som bara handlat om att upprätthålla vardagen, hitta ljuspunkterna och pysventiler som till största delen varit träningen. Att komma bort till Varbergs spa var också behövligt, liksom den oväntade resan till Kina. Men handlar det om flykt eller andningshål? Oavsett har det fått mig att må bättre och då är anledningen sekundär. Jag fortsätter att spara mina Sportlife-pengar, eller Nordic Wellness som de nu heter och ser till att boka in fler av dessa egenstunder under 2013.
Där allting en gång började
Glassen fanns inte på menyn men fixades ändå. Sånt gillar vi!
Se och lär - och tralla med!
Just det.
Fördel att vara ensam på kontoret:
- Hela gottebordet för mig själv
- Maillådan fylls inte på
- Lugn och ro att arbeta ikapp
- Kan lägga upp fötterna på skrivbordet (fast har sett chefen göra det vilket jag tolkar som ett allmänt godkännande. Fast det kanske bara är förunnat just chefer? Nu blev jag osäker, skit också.)
- Typ tystnaden. "Mamma. Mamma. Mamma, ee du? (var är du?) Mamma, ee du? Mamma!" I fem fricki'n dagar och jag tycker mig höra henne genom korridorerna!
Nackdel att vara ensam på kontoret:
- Hela gottebordet för mig själv
- Konsekvens av punkerna två och tre ovan vilket resulterat i punkterna tre till sex nedan: Svajande disciplin!
- Har inte en käft att fråga (störa) när jag kör fast (se sista bilden nedan) i de saker jag ändå (med tanke på föregående punkt) tar tag i.
- Tid att skriva meningslösa blogginlägg (kommer bli fler, tro mig)
- Klickar på de där "artiklarna" på aftonbladet.se man annars aldrig haft tid för och nu inser ändå är total bortkastad tid: "Åt 28 ägg - dog" (idiot nr 1), "Rasar mot årets rea" (idiot nr 2, var glad att du lever när du kunde ha ätit 28 ägg! Fortfarande en idiot dock men död sådan så lite perspektiv om man får be!)
- Klickar på de där artiklarna på aftonbladet.se man annars aldrig haft tid för och vämjes för att man nu gjorde: "Våldtagen vårdas för svåra skador" (idiot nr 3 = jag som läser detta elände!)
Vad kan man dra för slutsatser av detta?
- Arbetar bäst under press
- Behöver mina kollegor! (Bara så jag kan störa med min frågor, inte för att vara social för det är ju inte jag. Nej säger jag!)
- Borde bojkotta aftonbladet.se. Nya förslag mottages tacksamt.
(Tjohoer i påsen. Okej, behöver kollegorna för att tillse förråden också.)
(Google-translate svek mig, fy sjutton.)
God natt!
God natt hojtar Lilltjejen intill mig utan större tillstymmelse att somna. En Lilltjej med nästan astmatisk andhämtning och rinnande näsa. Det KAN vara feberrosor på hennes kinder.
Vi har ju varit grymt förskonade från allt som kallas bebiskräk och magsjuka under de snart två år hon nu levat. Vete tusan om hon ens kommit upp i en handfull kräkningar varav en igår, antagligen på grund av hostan.
Förutom kvällens spagettidisaster över täcken och kuddar hade vi under dagen fått en liten nypa luft i samband med geocaching. En nysläppt cache renderade ett närmare minievent då ägaren var på plats för hugade FTF-jagare samt sengångare (undertecknad). Tre cacher blev det samt lite lek innan vi packade oss hemåt för att... löka.
Idag har det inte blivit många fler knop, men rätt imponerande insats av Johan vid Bäckebols mellandagsrea. Inte SÅ illa enligt mig då vi höll oss undan elektronikkedjorna som verkade locka åttio procent av Göteborgarna. Vi köpte två plastbackar på ingen rea alls och åkte hem igen.
Imorgon bitti lämnar vi sjuklingen hos farmor och farfar där hon blir kvar till på fredag. Hur snällt som helst då vi jobbar dessa dagar. Det lär låta "de-oh" på kontoret vilket innebär lugn och ro och chans att jobba undan.
God Jul
Är så där jobbigt mätt trots att det känns som man knappt ätit. Kanske det blir så när man knappt ätit på hela dagen.
Lugn och skön julafton med familjen och Lilltjejen på strålande humör trots dålig matlust. Antar att det var så mycket annat som hände hela tiden.
Första bilden har Ronja tagit själv medan morsan fixade frisyren. Att leka med "mammas fån", är hon knappast den enda ungen att tycka är kul. Men det kanske bara är jag som är dum nog att låta henne pula med den. Nåväl, det har blivit en del intressanta bilder!
Liten paus i förberedelserna
Johan försöker få Lilltjejen att sova en stund och jag passar på att vila fötterna. Började dagen med att röja undan nattens snö som nu tyvärr blivit tyngre på grund av nästan-plus på utsidan.
Röjer inne och förbereder allmänt inför eftermiddagen då Johans föräldrar samt Nicke med familj kommer. Plockar fram julskinkan för att griljera för kanske andra gången i mitt liv, läser på den uppenbarligen mer noggrant än i butiken och inser att den är rå!
Så nu kokar jag mitt livs första julskinka och bara hoppas den blir klar i tid och dessutom ätbar! Vill minnas att mamma kokade den över natten medan denna enligt beräkningar ska klara sig under tre timmar. Vete tusan hur detta blir!
Brorsan passar också på att vila lite...
Jo...
... Det blev några sådana här också under eftermiddagen.
Snöö!
Se där så trevligt det kan bli så här dan före doppare dan! Tillbringat dryga timmen ute i en mindre snöstorm, skottat både veranda och infart. Otroligt mysigt och uppfriskande!
Stuvade undan grillen och utemöblerna också - tyckte det var dags.
Alltså...
Vad är det som är så förbenat svårt?! Det må vara en sak om behållarna är fulla som de rätt ofta är, men det var de inte här. Och nätkorg? Träpall? Skämmes ta mig sjutton!
Bra initiativ dock med specialkontainern för allt julklappspapper som komma skall.
Granen påklädd
Shanghai
Får ju börja med att tacka Magnus för ypperligt resesällskap! Också för den roll han spelade för att jag nu fick dessa upplevelser och erfarenheter. Men inte bara han utan också Stoffe och Eva-Karin möjliggjorde detta.
Det var en intensiv vecka, men som jag påpekat tidigare kan man inte klaga när man har allting serverat och bara kan fokusera på just arbetet och inget annat.
Allt var upplevelser, från hotellet till tunnelbanan och det faktum att jag smälte in och Magnus stack ut. Ett otaliga gånger tilltalades jag som en infödd kines och lika många gånger fattade jag inte ens att det var mig de talade till!
Självklart - Ikea! Notera de gigantiska kraftledningarna. Och inget tjafs om säkerhetsmarginaler till bostäder, ett hus hade sin lilla trädgård innanför/under en av dessa gigantiska konstruktioner där diverse grödor spirade måhända stimulerade av den elektromagnetiska strålningen.
Jag gillade badkarets placering i badrummet. När jag första kvällen sjönk ner i det varma vattnet drog jag ner (tryckte på knappen) rullgardinen men ångrade mig sedan och lät den gå upp igen. Det var ganska trevligt att ligga där och ha den mörka stadsbilden nedanför.
Mitt fönster var ju bara ett i en oändlighet så varför bry sig om att dra ner?
Hotellet var som sagt ett av de klart bästa jag erfarit både beträffar service och de små detaljerna som gör så mycket för helhetsintrycket. Bara en sådan sak som att städpersonalen syntes överallt med en liten korg över armen där de hade trasor och diverse som behövdes för snabb rengöring. En liten korg som gjorde rätt mycket för intrycket än en klassisk skurhink. Middags- och frukostbuffén med sitt östra och västerländska utbud i alla dess former lämnade inte mycket till övers att önska. Och ja, det var créme brulee i efterrättsbuffén, hohoho!
Något jag kommer att sakna är kocken som stod redo varje morgon redo att göra allt från stekta ägg till omeletter med de tiotalet innehållsalternativ man bara behövde peka på. Mmmums!
Då vi anlände på söndag förmiddag drog vi direkt till en fejkmarknad Magnus sett ut. Vi tog tunnelbanan där biljettautomaterna som tur var erbjöd engelska också. Marknaden låg på samma underjordiska nivå som tunnelbanan och som väntat kastade sig försäljarna över en så fort man klev in på området.
Men som jag tidigare berättat så vågade jag till slut och fick dessutom blodad tand! Att man sedan fick varorna i svarta sopsäckar hörde liksom till där bland alla falska Michael Kors, D&G och allt vad de nu hette. Bara för att det var så jämrans kallt och jag faktiskt behövde ny, högg jag mig en "Canada Goose"-jacka. Mycket tjock och mycket go.
Hotellet har uppenbarligen avtal med Volvo då en speciell minibuss transporterade oss flertalet svenskar till och från kontoret som låg dryga timslånga färden därifrån.
Japp, det är nya jackan och inte alls så varmt ute som det kanske ser ut! Kontoret låg i ett relativt nytt industriområde med urdåliga vägar. Matalternativ fanns inte utan det var företagets matsal som gällde, där det också var nära att viss del av utbildningen fick äga rum. Maten var ett spänannde inslag varje dag, medan matsalen och de övriga lokalerna var det desto mindre. Kala, blanka ytor och framför allt väldigt kalla! Biblioteket där vi nu körde alla kurser hade dock effektiva värmefläktar i taket.
Eftersom det var så pass nytt område hade infrastrukturen inte hunnit utvidgas, så företaget bussade de anställda till och från närmaste tunnelbanestation. Det var ganska många bussar!
Den innerligt röda solen kan man antagligen tacka smogen för...Men den är onekligen läcker!
Vägarna var som sagt bedrövliga, vi varje fall om man inte höll sig till motorvägarna. Inte blev det heller mycket bättre av att alla körde som galningar! Vid ett tillfälle svär jag på att vi lättade från marken!
Vi lärde oss hyfsat snabbt de kinesiska trafikrekommendationerna och förstod varför många uttryckte oro när vi sade oss åka taxi ("many of the taxis done have seat-belt!"). Vägrenen är inte till för eventuella förare i behov av att stanna, nej vägrenen är en fil som alla andra.
Blinkers är överskattat, knö dig bara in där du vill. När det blir tillräckligt trångt kommer du eller de andra att måsta stanna och ge plats. Signalhornet är inte till som för oss svenskar att irriterat påpeka våghalsiga omkörningar eller filbyten. Här används det i all välmening för att varsko medtrafikanterna om att "här kommer jag - bara så du vet". Till exempel när man är på väg in i en korsning eller passerar ett övergångsställ.
Mopedisterna var inte mycket bättre - snarare värre eftersom de kunde snirkla sig runt överallt plus det faktum att många var eldrivna, dvs de hördes inte!
Man hade ju av detta kunnat vänta sig bilar med rejäla repor, bucklor och knockade ytterspeglar samt seriekrockar, skytteltrafik av ambulanser och blåljus men nej. Inte en endaste liten krock eller utsmetad snedöga under hela veckan.
Det blev ju som sagt en cache loggad - det var man ju bara tvungen att fixa! Och så hade vi ju sådan tur att en cache fanns precis där vi hoppade ur taxin vid den kända skylinen.
Det var hypermoderna på ena sidan och gammelhistoriskt på andra, bland annat med ett lutande hus. Antar att man kan bli lite trött med tiden.
Rejält kallt var det så då var det skönt att gå in i värmen på ett mysigt lokalt... Starbucks.
Onsdagskvällen tillbringades på riktig lokal restaurang där enskilda rum fanns att tillgå. Ett antal servitörer sprang sedan enligt min uppfattning non-stop genom dörren, ständigt med nya rätter! Jag hade ingen aning om vad som beställts, men det skulle vara både "snällt" och väldigt kinesiskt. Det vill säga inga kycklingfötter som jag faktiskt såg på tallrikar både här och där under veckan.
Men vilka mängder! Och traven med "doggy-bags" blev pinsamt hög. Men det mesta var helt ok att äta även om jag själv inte riktigt förstod grejen med superkladdigt ris med gul gegga uppepå som man skulle sockra(!). Men yogurten med honung var både supergod och skönt lindrande efter kryddstarka myskorätter.
(Inte riktigt alla förrätter har kommit in här...)
Och inte ens här har allting kommit på plats, bland annat återstod lammspjäll! Jag drog för övrigt i mig TVÅ söta små krukor med yogurt. Just det, restauangens profil var visst att ha råvaror från nordvästra Kina. Tror jag det var. Minns dock inte namnet, på restauangen alltså.
(Efterrätt)
Till torsdagens middag fick jag och Magnus klara oss själva, utan vare sig Hannah eller Poh Ling som ju kunde språket. Vi tog grannen till onsdagens ställe där det var rena bussterminalsväntan för att komma in. Väl på plats flackade servitören nervöst med blicken vid vår fråga "English please?". Vi var i desperat behov av en tolk till menyn!
Nej, vi var inte så modiga att vi våga kryssa på måfå! Men en annan servitör letades fram som "kunde" engelska, så pass att han hämtade en halvengelsk meny med bilder, wohoo! Vi pekade ut diverse till synes harmlösa grejer men han envisades med att peka på en sådan gryta som alla andra hade på sina bord. Vi som inte tyckte någon av dessa såg särskilt mumsig ut fattade inte utan pekade på våra flertalet valda alternativ. Han pekade igen, vi pekade tillbaka och så resignerade vi. Okej då!
Den ångande grytan placerades i bordets hål och värmeplattan däruti slogs på. Vi sneglade lite försiktigt på borden omkring oss. "Rätterna" vi pekat ut kom in, synnerligen råa och poletten började trilla ner. Men skulle vi eller skulle servitören? Tafatt började vi lägga ner våra valda alternativ i värmen tills en servitör förbarmade sig och visade hur det skulle gå till. Under hela middagen kom ett antal olika servitörer och servade, synligen roade av de tafatta turisterna.
Dock var det rätt gott, väldigt fint kött men den vänstra grythalvan var så stark att det brände i mina läppar! Kunde inte äta därifrån medan den andra sidan som tur var fungerade ok. Vad det mörka i tillbringaren till höger var för något listade vi aldrig ut.
Även om det inte kostade särskilt mycket att åka taxi (inte ens 200 spänn för timmesfärd från jobbet) så föredrog nog både Magnus och jag att åka tunnelbana. Det blev mycket mer upplevelse på något sätt, även om man kanske inte såg lika mycket av omgivningarna. Man såg ju desto mera människor! Och även här tillhörde jag definitivt de längre snedögonen vilket var rätt kul.
Sista kvällen letade vi oss fram till en annan marknad som Hannah och Poh ling kände till. Den var mer kommersiell och "turist-ig" med helt annat utbud än fejkmarknaden. Smakade och köpte te, okynnesprutade TVÅ handväskor av okänt märke, hittade min HELT EGNA butik och käkade på kinesiskt snabbmatsställe som hade allt från hela friterade fåglar (vågade inte fota) till ris formade som möss (de ansåg jag visst vara helt ok att fota).
(Nej, inte särskilt enkelt!)
(Jättesöta tekoppar!)
(Varför inte göra något gulligt av riset när man kan?)
(Lyckades fånga ett gäng som utövade vad jag gissar var tai-chi när morgonbussen passerade)
(Smog eller dimma?)
Det byggdes överallt! Gigantiska byggen, från hotell till företagskomplex och bostäder. Hyreskomplexen var mest imponerande, men vad gjorde de av alla bilar? Under hela veckan såg vi ETT parkeringshus, och där stod det mest bussar. Alla dessa människor, bilar och bostäder, vad gjorde de av dom? Tänk vilken ström- och vattenförbrukning! Källsortering och miljötänk kändes väldigt fjärran här där man fick känslan av att prioriteringen främst låg på att få plats och få den grundläggande infrastrukturen att fungera. Kontrasterna var stora. Från låga rena kåkstäder där soporna brändes i en hög till hypermoderna skinande blanka byggnader. Att medelåldern bland de anställda på kontoret inte verkade vara mer än 25 säger också en del.
Något jag också tyckte var anmärkningsvärt var att majoriteten av de stora reklamkampanjerna visade västerländska personer. Vill man inte fokusera på målgruppen? Jobba på identifieringen? Jag tyckte ju det var jätteroligt att få se mode- och marknadsföring överlag med asiatiska personer, för det är ju så jag ser ut! Men här verkade det västerändska vara idealet. Hur knäppt är inte det? Inte konstigt det förekommer "skönhetsoperationer" där asiater skär bort de typiska överhängande ögonlocken i försök att förstora och "västifiera" ögonen.
Ett annat exempel, som jag dock var ganska tacksam över, var de dubbla utbuden av toaletter!
(Öst möter väst, varsågod och välj!)
Kan ju säga att jag studsade till ganska rejält när jag första gången öppnade vänstra toabåset på kontoret! Senast jag såg liknande var också vid mitt enda tidigare besök österut, som barn i Turkiet.
Det blev en väldigt hattig skildring detta känner jag, då det blivit några bitar här och där under en dryg vecka! Nu står julen inför dörren - inte klokt. Har ungefär lika mycket julkänsla som alla avhuggna granstubbar ute i skogarna. Men det blir väl vad man gör det till antar jag. När man inte lägger tid på kolakokande, pepparkaksbak och julklappsinköp utan har största fokus på jobbet så är det inte annat att vänta.
Nu ska jag dock klä granen. Det kanske kan väcka upp något.
Första BC54
Min första lediga torsdagskväll utnyttjade jag till att ... träna combat. Har ju inte kört nya eller hunnit plugga nämnvärt så tänkte passa på att vara med som deltagare när nu farmor och farfar barnvaktar som vanligt ändå. Planerade in Frölunda direkt efter jobbet. Stoffe åkte tidigare och meddelade att en olycka på Älvsborgsbron medfört att han kommit typ en spottlängd på en kvart.
Jag beslöt att ta Norrleden och E6:an runt stan istället. Sjuk omväg men lämnade jag tidigare skulle det nog gå. H-A!!
Olycka i Götatunneln, stillastående bilar och hysterisk sista-minuten-för-julklappar-trafik och jag insåg någonstans vid gasklockan att det var helkört. Då hade jag varit på väg en timme.
Johan i örat klickade runt och såg att anläggningen vid domkyrkan hade combat en timme senare. Från att ha varit rejält sur och besviken blev det solsken igen och fick stanna till på Johans jobb och frossa av deras överblivna jullunch innan jag promenerade den kort-korta biten till anläggningen.
Goa Hillevi skulle köra, och med henne skulle Torbjörn teama. Dessutom var Malin där så fyra instruktörer bara sådär.
Nya passet kändes inte lika tungt konditionsmässigt utan utmanar axlarna mera. Gillar dock inte musiken särskilt.
Grymt skönt att få köra igenom passet samt kroppen igen. Kommer bergis att ha träningsvärk imorgon!
Just det, Lilltjejen har ju varit hemma från dagis då hon inte är kry, så idag har hon varit hos farmor och farfar. Och så bara sådär hade Tomas messat Johan och tyckt att hon väl lika bra kunde bli kvar där till imorgon då hon ju ändå inte borde återvända till dagis!
Tja, det är bara att tacka och - sova! Haha, hade henne i sängen inatt och hon bökar nåt otroligt!
Alla deltagare stod där med sina vattenflaskor och energidrycker. Själv pimplade jag julmust! Kall och avslagen, shit vad gott!
Får vi? Får vi? Vavava?
Biffen och Bananen hade kanske passat Gråbröderna bättre då den ene är tjock och cool och den andre mer normal i kroppen men yvigare i sinnet. Tog flera bilder där innanför dörren och Brorsan bara satt och SÅG med de där stora ögonen. Bror trampade runt, snurrade än hit och dit med både blick och huvud och ser således ut som ett mongo bredvid sin bedårande tjocksmock till brorsa. Älska katter!
Miniblast from the past
Fick en julhälsning från goa Britt i Luleå med ännu några foton. Jag hade faktiskt glömt att jag hade page när jag var såpass liten! Minns att jag hade det i gymnasiet och trodde det var första gången. Bergis mammas ide då hon också bestämde att jag skulle ha den där hysteriska permanenten.
Men ååh vad jag älskade Ghostbuster-tröjan! Är nästan förvånad att hon lät mig ha den på nyårsafton då allt skulle vara så fint. Det är väl därför jag tvingades ha den där spetskragen till den blå collage tröjan ett annat årsskifte. Vi stöper alltså tenn, en nyårstradition lika solid som firandet med just Britt och hennes familj.
Jag minns faktiskt inte något förutom två detaljer: Den lilla speldosan de hade som man vevade och lät bäst när man lät resonansen gå ut i det bord man ställde den på. Det andra minnet är någon speciell nyårsraket som vid explosionen släppte ut små fallskärmshoppare! Som soldaterna i framtida Toy Story kom de singlande ner från den svarta himlen med lätt svedda skärmar. Det tyckte jag var så coolt och har aldrig sett mer sedan dess.
Bilden högst upp är Doris, min första katt (som visade sig vara hane). Minns också tydligt dagen han fick avlivas pga infekterat bett på bröstet. Fina Doris!
Pluggar. Eller nåt.
Efter att tre kvällar i rad slocknat innan klockan åtta verkar sömnkontot påfyllt igen såpass att jag nu ligger här med nya combaten på tv:n.
Johan har somnat inne hos Lilltjejen, annars hade det varit sporten på tv:n nu...
Från fåtöljen
Hade inga större problem att ställa om mig till Kinatiden men hemma igen blev det lite jobbigare. Var så trött igår att jag stundtals mådde illa. Visst kunde det också bero på hamburgefrosseriet, men halv sju gav jag upp och lade mig. Lilltjejen som knappt sovit något under dagen gjorde mig sällskap och det tog inte många minuter förrän vi slocknat båda två.
Så idag har jag känt mig som en människa igen vilket väl var tur då arbetsveckan började med att en av applikationerna låg nere.
Nu medan Lilltjejen plaskar i badet under faderns översyn känner jag tröttheten dunsa ner i huvudet igen. Blir en tidig kväll igen känner jag.
Lite deprimerande det där hur den gångna veckan så snart kan kännas så fjärran. Som alltid när man varit borta är det som det aldrig hänt när man väl är hemma igen, som om det hänt i ett annat liv.
Hur som helst, medan mor och dotter låg utslagna i sängen hade far desto mer energi och gick lös på kartongerna med julpynt!
Mycket trevligt att tassa upp på morgonen och höra timern knäppa till för snöstjärnorna och ge en smula julkänsla. Medan jag var borta hade han också fixat förstoringarna till två av de tre tavlorna som vi länge planerat. En nyinköpt takarmatur fixade sedan välbehövligt extra ljus i tv-hörnan.
Stegen står kvar i väntan på julgranen som med sina dryga 360 centimeter behöver den för att få en stjärna i toppen. Om en vecka är det alltså julafton. Inte klokt. Och ute regnar snön bort medan övriga landet har klass-1 varningar och trafikkaos. Så orättvist.
Ska försöka få till det där inlägget med mera Kinaresa. Inte ikväll dock.
Oves gatukök
Herreminje vad gott!!
Helsinki
Inte samma lounge som när vi reste ut. Haft en mycket behaglig tillbakaflygning med både Shutter Island (motsvarade förväntningarna efter boken), Total Recall (Colin definitivt snyggare än Arnold) och sista halvan av Patrik Sjöbergs biografi (helt ok). Har med andra ord hållit oss vakna hela resan och tänker försöka så förbli.
Hann dokumentera att hotellet inte hade vare sig våning 4, 13 eller 14 då 4 är synnerligen inrotat tal för otur i Kina och 13 tja, öh antagligen borttaget för skrockfulla västerlänningars skull. Så omtänksamt.
Är lite besviken att den andra marknaden vi besökte igår inte alls var på samma fejknivå som den i söndags. Så tyvärr chefen, det bidde ingen handväska... Men Magnus är mitt vittne på att jag ändå försökte!
Lucia!
Inköpsavdelningen i Sverige har en tradition: Att alla nyanställda under det gångna året ska gå luciatåg. I år var det dags att implementera denna tradition hos den kinesiska inköpsavdelningen! Svensk lussesång (fonetiskt översatt), glögg och pepparkakor och en hel hop entusiastiska inköpare! Otroligt gulliga sjöng de ut de obegripliga orden med mer entusiasm än många svenska lussetåg jag sett.
Bilden ovan är jag och "Daniel". Många av de kinesiska kollegorna har valt västerländska namn för att underlätta för oss. Spontant kan man ju tycka att vi borde göra det omvända - det hade varit både snyggt och kul!
Några sextio plus blev det inte i antalet vilket lämnade utrymme för mig att improvisera och ge dom som var där faktisk hands-on training. Otroligt välbehövligt och därför väldigt uppskattat.
Eftersom den tredje medresenären inte kunde komma fick schemat bantas något vilket innebär att jag nu är klar med utbildningen! Imorgon är det on-site support samt möjlighet för hands-on training för de som vill. Jag är riktigt nöjd med min insats och duktigt trött nu. Sena kvällar med jobb och aktiviteter samt tidiga mornar. Men det är ändå enkelt att arbeta hårt när man bor på hotell och inte behöver tänka på något annat än sig själv och det man är där för att göra.
Jag hoppas de deltagare som nu var med är nöjda med min insats, det lilla vi hört har varit positivt i alla fall. Mer ingående inlägg om resan i övrigt kommer senare. Eller ja, det är i alla fall min ambition. Det blir ju inte riktigt att komma hem på lördag kväll och sedan slappna av. Allt arbete som blivit lidande samt samlats på hög under denna vecka väntar på att tas itu med!
Cache!!
En kall promenad längs populär vy. Startar gps:en och självklart finns en geocache i närheten! Hittat och loggat, wohoo!
Drake till frukost?
Provar lite nytt till frukosten.
Mer död än levande när larmet gick men har en dryg timmes (guppig) väg till kontoret att försöka sova på.
Bara för att
Hade lätt kunnat gå och lägga mig, men bara för att jag nu har möjlighet så gick jag ner och tog några längder i poolen samt kokade mig mör i jacuzzin. nej, jag klagar inte alls!
Notera handdukavärmaren, hahahaha!
Bildbomb
Är för trött för att skriva, försöker bara få in några bilder. Det är utsikt från mitt rum, utsikt från badet, efterrättsbuffen på hotellet, välkommen till Volvos kontor och mitt badrum där toaletten av någon anledning har eget bås. Fönsterutsikten är från badrummet där badkaret är rakt inunder. Icke nödvändigtvis i den ordningen.
Kan tillägga att frukostbuffen är något alldeles extra! Och utbildningens första dag gått bra. Det tar dock en och en halv timme enkel väg så det blir inte mycket tid över på kvällarna. Orkar inte mycket mer för den delen men hade gärna shoppat lite mer. Jag visade mig ha oväntade talanger när det gällde att pruta! Vem kunde tro det? Inte jag!
Nedräkning
Tror jag har så jag klarar mig nu. Att packa lätt är inte det minsta lätt!
Inväntar nu taxin som ska ta mig till Landvetter. Jag bad de försöka tillse att den som hämtar har dubbdäck...
Lilltjejen är hos farmor och farfar medan Johan spelar innebandy som han sedan skyndar sig ifrån för att hinna säga hej då på flygplatsen.
Det blev en föga förvånande hysterisk dag igår där jag såklart fick ägna förmiddagen åt andra paniska grejer gällande mina applikationer. Fick dock en god lunch på Arken men utdraget möte efteråt där jag mer eller mindre satt och hoppade på stolen. Fick sista timmarna av dagen åt Kinamaterialet innan det blev plattan i mattan direkt upp till Jörlanda och årets traditionella julbord med familjen på Panget. Mycket gott och skönt att kunna försöka slappna av något genom att slippa tänka på att fixa middag eller stöka nämnvärt med Lilltjej hemmavid.
Otroligt vad mycket smidigare det är att blogga via datorn!
Hur som helst fick man också besked under gårdagen att en i resesällskapet som skulle ta processerna i utbildningen, låg hemma med trolig vinterkräksjuka. Perfa.
Kanske kommer hon ner under veckan men nu blir det alltså bara jag och Magnus som åker över. Lite kul är dock att Hannah från Malaysia också ska till Shanghai för att delta vid utbildningen samt presentera Malaysiakontoret tillsammans med Poh Ling som är assistent. Hannah har ju liksom blivit min förlängda support-arm i Malaysia vilket underlättat en del för oss alla tror jag.
Får se hur det blir med uppdatering under veckan där borta. Jag är ju livrädd för att råka missa någon inställning eller något i iFånen så jag får en tusenmiljonersräkning när jag kommer hem. Som konsult har jag ju ingen företagstelefon och vill ju gärna kunna kommunicera lite med hemmafronten annat än via mail.
Hotellet lär ju ha Internet och så har vi laddat ner Skype, detta förunderliga som jag vägrat anamma hittills. Får se nu då om det är så användbart som många hävdar.
Phu, som vanligt känns det som man glömt tusen saker men till syende och sist är det väl egentligen bara ngåra få grundläggande saker man behöver för att klara sig: Pass, betalningsmedel och i detta fall arbetsdatorn! Ja, jag har backup på usb också som jag så lägligt fick i tidig julklapp av Monica och Tomas!
Vi kikade på karta häromdagen och insåg hur nära jag faktiskt kommer att vara Sydkorea och min födelsestad! Lite småkul och ett resmål jag hoppas kunna uppnå en vacker dag.
Tror minsann att lite resnerver börjar göra sig påminda nu. Kanske kommer jag faktiskt fatta vart jag är på väg när jag väl sitter på planet!
Skönt trött
Det hände igen, kände att jag var kall om benen under sista powerlåten! Men jag hade grym energi och känsla i kroppen hela passet igenom. Najs!
Placerade trötta kroppen i fåtöljen och jobbade lite innan värmedynan i sängen fullföljer denna dag. God natt!
En snabbis
Det har inte blivit mycket skrivet på sistone men så har dagarna också flutit i ett. Talat mig trött för de fyra besökande kineserna under veckans gång. Fyra stycken med hands-on training och deras totala intryck är förvirring och insikt i systemets komplexitet. En blev så frustrerad att han fattade pennan och skissade upp det "enda" som systemet borde handla om. Bara det att det just var de grejerna jag just gått igenom!
Så antingen bör jag ifrågasätta mina pedagogiska färdigheter eller påtala förlusten av förståelse som åhörare när man har båda ögonen på maillådan istället.
Fått råd från olika håll om de kulturella skillnaderna mellan oss och kineserna när det kommer till utbildning. De får inte ha sina laptops med, närvaro måste redovisas, lokal anställd, helst chef bör närvara för att tillse att de lyssnar ordentligt, gärna test utföras efteråt och diplom på genomförd kurs utdelas. Upprätta gärna en relation först och ta emot visitkort med största respekt. Gåvor får gärna ges men inte om de inte har någon i gengäld då de då förlorar ansiktet.
Det är en arbetsdag kvar innan avresa, tack och lov att vi flyger business class så man kan sitta och arbeta under tiden för jag är inte alls färdig med materialet!
Nu blir det snart att rensa skallen litegrann i alla fall för årets sista combat! Missar ju releaseveckan som är medan jag är i Kina vilket är lika bra då jag fick kitet först i tisdags. Inte en chans att jag hunnit plugga in den på en vecka! Sedan har mina pass juluppehåll och så får vi se hur det blir till våren.
Sista?
Varken kropp eller knopp var riktigt med idag. Är det få och nya deltagare kan man inte köra som en galning, och inte heller blir man lika boostad som vid en välfylld sal. Svettades ändå mest av alla men inser under sista powerlåten att jag FRYSER. Hur går det till?
Ser inget vidare ut gällande vikarie för nästa vecka så juluppehållet ser ut att tidigareläggas. Får se hur det blir med Partille nästa termin då det visst blev nåt missförstånd. I vilket fall tror jag inte jag fortsätter i Angered den sena tiden.
I-landsproblem
Sitter och försöker låta bli att drabbas av den imploderande stressbomben. Vad är det med sörlänningarna och lite snö? En halvtimme sedan jag lämnade jobbet och har inte ens kommit en halvmil! Dagishämtningen blir så sen att det är bortom skämsgränsen. Meningslöst att stressa upp sig för och avkomman överlever, personalen förstår och så vidare femton gånger men ändå!
Det börjar slå mig att jag verkligen åker på lördag. Nästa måndag finns inga ursäkter längre. Utbildar några besökande kineser denna vecka som ger lite uppslag till vad jag har att vänta. Skillnaden blir bara att det då inte kommer att finnas tid för några frågor, bara ren korvstoppning!
