Tyckte det var lämplig titel när jag dessutom har den i öronen - Body Combat 53:s uppvärmningslåt nummer ett, "What doesnt kill you makes you stronger". Nästan precis ett år har gått sedan den där kvällen tillvaron ställdes på sin spets, vändes upp och ner, slogs i spillror eller annan valfri liknelse. Jag har bara läst igenom det jag skrev då en enda gång och det gjorde ont. Apropå liknelser så var det som att pilla på den berömda sårskorpan. I läkeprocessen skulle jag ändå vilja byta ut skorpan mot ny hud, men den är tunn och fortfarande ganska skör. Men såret känns inte när jag drar på mig kläderna på morgonen, trilskas med Lilltjejen eller funderar över dagens middag. När jag nu funderar på det kanske en liknelse med amputerad kroppsdel är mer träffande, där plötsliga fantomsmärtor kan dyka upp. Lägger in en klyscha också att smärtan dyker upp från den del av hjärtat som visserligen inte amputerades men nog så när dog den där kvällen.

För det är nog det närmaste jag kan beskriva vardagen just nu. Jag har gått vidare, vardagen rullar på och fungerar får jag säga bra mellan oss. Men oanmält kan smärtan dyka upp, ibland av ett sms han får eller besvarar, all denna tid vi tillbringar vid våra iFåns som öppnar så många möjligheter för den som vill.

Vi pratade lite om det igår, där på Biljardpalatset där vi träffades för första gången för sex år sedan.

 

Men säger ju gärna att motgångar gör en starkare och visst håller jag med. Jag vet bara inte om jag är riktigt där ännu. Liksom träning där man bryter ner kroppen för att den ska återhämta sig till ett starkare skick än innan har jag en bit kvar innan jag uppnått utgångspunkten och passerat. För jag känner mig både sårbar och likgiltig. Vad händer om det skulle ske igen? Om det visar sig att han faktiskt inte förändrats utan fortsatt som ingenting?

Jag vet faktiskt inte.

Vad säger det om mig, om vår relation om jag helt enkelt inte brydde mig? Vad innebär det för mig och vår relation om jag inte klarar att resa mig igen?

Men det är meningslöst att försöka spekulera om ett framtidsscenario som bara är mer smärta och oro. Istället kan man se bakåt och reflektera - inte gräma eller älta.

Varför är en del av mig likgiltig? Just för att, klyschan igen, hjärtat ännu inte läkt ordentligt. Jag behöver honom helt enkelt inte lika mycket längre.

Det kan mycket väl vara ren försvarsmekanism, rädsla i kombination med ovilja att riva ner något som nog bara tiden kan nöta ned.

Men handlar det om försvarsmurar betyder det att det finns någonting kvar där innanför att skydda. Det andra scenariot är nästan värre - att det inte finns något kvar, inget att plocka fram, att "rädda" eller återuppliva. Att det inte handlar om murar utan bara ett - ingenting.

Kramar jag för att jag vill eller för att jag bör? För att jag försöker nöta ner muren eller väcka något till liv? Eller än värre, för att han vill?

 

En del sammanfattar det år som gått och jag får väl sammanfatta detta som ett av det värsta i mitt trettiosexåriga liv. Låter melodramatiskt när jag ändå har några riktigt kassa att jämföra med, men kan inte komma fram till annan slutsats. Ett år som bara handlat om att upprätthålla vardagen, hitta ljuspunkterna och pysventiler som till största delen varit träningen. Att komma bort till Varbergs spa var också behövligt, liksom den oväntade resan till Kina. Men handlar det om flykt eller andningshål? Oavsett har det fått mig att må bättre och då är anledningen sekundär. Jag fortsätter att spara mina Sportlife-pengar, eller Nordic Wellness som de nu heter och ser till att boka in fler av dessa egenstunder under 2013.