Shanghai

Får ju börja med att tacka Magnus för ypperligt resesällskap! Också för den roll han spelade för att jag nu fick dessa upplevelser och erfarenheter. Men inte bara han utan också Stoffe och Eva-Karin möjliggjorde detta.

Det var en intensiv vecka, men som jag påpekat tidigare kan man inte klaga när man har allting serverat och bara kan fokusera på just arbetet och inget annat.

Allt var upplevelser, från hotellet till tunnelbanan och det faktum att jag smälte in och Magnus stack ut. Ett otaliga gånger tilltalades jag som en infödd kines och lika många gånger fattade jag inte ens att det var mig de talade till!

Självklart - Ikea! Notera de gigantiska kraftledningarna. Och inget tjafs om säkerhetsmarginaler till bostäder, ett hus hade sin lilla trädgård innanför/under en av dessa gigantiska konstruktioner där diverse grödor spirade måhända stimulerade av den elektromagnetiska strålningen.

Jag gillade badkarets placering i badrummet. När jag första kvällen sjönk ner i det varma vattnet drog jag ner (tryckte på knappen) rullgardinen men ångrade mig sedan och lät den gå upp igen. Det var ganska trevligt att ligga där och ha den mörka stadsbilden nedanför.

Mitt fönster var ju bara ett i en oändlighet så varför bry sig om att dra ner?

Hotellet var som sagt ett av de klart bästa jag erfarit både beträffar service och de små detaljerna som gör så mycket för helhetsintrycket. Bara en sådan sak som att städpersonalen syntes överallt med en liten korg över armen där de hade trasor och diverse som behövdes för snabb rengöring. En liten korg som gjorde rätt mycket för intrycket än en klassisk skurhink. Middags- och frukostbuffén med sitt östra och västerländska utbud i alla dess former lämnade inte mycket till övers att önska. Och ja, det var créme brulee i efterrättsbuffén, hohoho!

Något jag kommer att sakna är kocken som stod redo varje morgon redo att göra allt från stekta ägg till omeletter med de tiotalet innehållsalternativ man bara behövde peka på. Mmmums!

Då vi anlände på söndag förmiddag drog vi direkt till en fejkmarknad Magnus sett ut. Vi tog tunnelbanan där biljettautomaterna som tur var erbjöd engelska också. Marknaden låg på samma underjordiska nivå som tunnelbanan och som väntat kastade sig försäljarna över en så fort man klev in på området.

Men som jag tidigare berättat så vågade jag till slut och fick dessutom blodad tand! Att man sedan fick varorna i svarta sopsäckar hörde liksom till där bland alla falska Michael Kors, D&G och allt vad de nu hette. Bara för att det var så jämrans kallt och jag faktiskt behövde ny, högg jag mig en "Canada Goose"-jacka. Mycket tjock och mycket go.

 

Hotellet har uppenbarligen avtal med Volvo då en speciell minibuss transporterade oss flertalet svenskar till och från kontoret som låg dryga timslånga färden därifrån.

Japp, det är nya jackan och inte alls så varmt ute som det kanske ser ut! Kontoret låg i ett relativt nytt industriområde med urdåliga vägar. Matalternativ fanns inte utan det var företagets matsal som gällde, där det också var nära att viss del av utbildningen fick äga rum. Maten var ett spänannde inslag varje dag, medan matsalen och de övriga lokalerna var det desto mindre. Kala, blanka ytor och framför allt väldigt kalla! Biblioteket där vi nu körde alla kurser hade dock effektiva värmefläktar i taket.

Eftersom det var så pass nytt område hade infrastrukturen inte hunnit utvidgas, så företaget bussade de anställda till och från närmaste tunnelbanestation. Det var ganska många bussar!

Den innerligt röda solen kan man antagligen tacka smogen för...Men den är onekligen läcker!

Vägarna var som sagt bedrövliga, vi varje fall om man inte höll sig till motorvägarna. Inte blev det heller mycket bättre av att alla körde som galningar! Vid ett tillfälle svär jag på att vi lättade från marken!

Vi lärde oss hyfsat snabbt de kinesiska trafikrekommendationerna och förstod varför många uttryckte oro när vi sade oss åka taxi ("many of the taxis done have seat-belt!"). Vägrenen är inte till för eventuella förare i behov av att stanna, nej vägrenen är en fil som alla andra.

Blinkers är överskattat, knö dig bara in där du vill. När det blir tillräckligt trångt kommer du eller de andra att måsta stanna och ge plats. Signalhornet är inte till som för oss svenskar att irriterat påpeka våghalsiga omkörningar eller filbyten. Här används det i all välmening för att varsko medtrafikanterna om att "här kommer jag - bara så du vet". Till exempel när man är på väg in i en korsning eller passerar ett övergångsställ.

Mopedisterna var inte mycket bättre - snarare värre eftersom de kunde snirkla sig runt överallt plus det faktum att många var eldrivna, dvs de hördes inte!

Man hade ju av detta kunnat vänta sig bilar med rejäla repor, bucklor och knockade ytterspeglar samt seriekrockar, skytteltrafik av ambulanser och blåljus men nej. Inte en endaste liten krock eller utsmetad snedöga under hela veckan.

Det blev ju som sagt en cache loggad - det var man ju bara tvungen att fixa! Och så hade vi ju sådan tur att en cache fanns precis där vi hoppade ur taxin vid den kända skylinen.

Det var hypermoderna på ena sidan och gammelhistoriskt på andra, bland annat med ett lutande hus. Antar att man kan bli lite trött med tiden.

 

Rejält kallt var det så då var det skönt att gå in i värmen på ett mysigt lokalt... Starbucks.

 

Onsdagskvällen tillbringades på riktig lokal restaurang där enskilda rum fanns att tillgå. Ett antal servitörer sprang sedan enligt min uppfattning non-stop genom dörren, ständigt med nya rätter! Jag hade ingen aning om vad som beställts, men det skulle vara både "snällt" och väldigt kinesiskt. Det vill säga inga kycklingfötter som jag faktiskt såg på tallrikar både här och där under veckan.

Men vilka mängder! Och traven med "doggy-bags" blev pinsamt hög. Men det mesta var helt ok att äta även om jag själv inte riktigt förstod grejen med superkladdigt ris med gul gegga uppepå som man skulle sockra(!). Men yogurten med honung var både supergod och skönt lindrande efter kryddstarka myskorätter.

(Inte riktigt alla förrätter har kommit in här...)

 

Och inte ens här har allting kommit på plats, bland annat återstod lammspjäll! Jag drog för övrigt i mig TVÅ söta små krukor med yogurt. Just det, restauangens profil var visst att ha råvaror från nordvästra Kina. Tror jag det var. Minns dock inte namnet, på restauangen alltså.

 

(Efterrätt)

 

 

Till torsdagens middag fick jag och Magnus klara oss själva, utan vare sig Hannah eller Poh Ling som ju kunde språket. Vi tog grannen till onsdagens ställe där det var rena bussterminalsväntan för att komma in. Väl på plats flackade servitören nervöst med blicken vid vår fråga "English please?". Vi var i desperat behov av en tolk till menyn!

 

Nej, vi var inte så modiga att vi våga kryssa på måfå! Men en annan servitör letades fram som "kunde" engelska, så pass att han hämtade en halvengelsk meny med bilder, wohoo! Vi pekade ut diverse till synes harmlösa grejer men han envisades med att peka på en sådan gryta som alla andra hade på sina bord. Vi som inte tyckte någon av dessa såg särskilt mumsig ut fattade inte utan pekade på våra flertalet valda alternativ. Han pekade igen, vi pekade tillbaka och så resignerade vi. Okej då!

Den ångande grytan placerades i bordets hål och värmeplattan däruti slogs på. Vi sneglade lite försiktigt på borden omkring oss. "Rätterna" vi pekat ut kom in, synnerligen råa och poletten började trilla ner. Men skulle vi eller skulle servitören? Tafatt började vi lägga ner våra valda alternativ i värmen tills en servitör förbarmade sig och visade hur det skulle gå till. Under hela middagen kom ett antal olika servitörer och servade, synligen roade av de tafatta turisterna.

Dock var det rätt gott, väldigt fint kött men den vänstra grythalvan var så stark att det brände i mina läppar! Kunde inte äta därifrån medan den andra sidan som tur var fungerade ok. Vad det mörka i tillbringaren till höger var för något listade vi aldrig ut.

Även om det inte kostade särskilt mycket att åka taxi (inte ens 200 spänn för timmesfärd från jobbet) så föredrog nog både Magnus och jag att åka tunnelbana. Det blev mycket mer upplevelse på något sätt, även om man kanske inte såg lika mycket av omgivningarna. Man såg ju desto mera människor! Och även här tillhörde jag definitivt de längre snedögonen vilket var rätt kul.

 

Sista kvällen letade vi oss fram till en annan marknad som Hannah och Poh ling kände till. Den var mer kommersiell och "turist-ig" med helt annat utbud än fejkmarknaden. Smakade och köpte te, okynnesprutade TVÅ handväskor av okänt märke, hittade min HELT EGNA butik och käkade på kinesiskt snabbmatsställe som hade allt från hela friterade fåglar (vågade inte fota) till ris formade som möss (de ansåg jag visst vara helt ok att fota).

(Nej, inte särskilt enkelt!)

 

(Jättesöta tekoppar!)

 

(Varför inte göra något gulligt av riset när man kan?)

 

 

(Lyckades fånga ett gäng som utövade vad jag gissar var tai-chi när morgonbussen passerade)

 

(Smog eller dimma?)

 

Det byggdes överallt! Gigantiska byggen, från hotell till företagskomplex och bostäder. Hyreskomplexen var mest imponerande, men vad gjorde de av alla bilar? Under hela veckan såg vi ETT parkeringshus, och där stod det mest bussar. Alla dessa människor, bilar och bostäder, vad gjorde de av dom? Tänk vilken ström- och vattenförbrukning! Källsortering och miljötänk kändes väldigt fjärran här där man fick känslan av att prioriteringen främst låg på att få plats och få den grundläggande infrastrukturen att fungera. Kontrasterna var stora. Från låga rena kåkstäder där soporna brändes i en hög till hypermoderna skinande blanka byggnader. Att medelåldern bland de anställda på kontoret inte verkade vara mer än 25 säger också en del.

Något jag också tyckte var anmärkningsvärt var att majoriteten av de stora reklamkampanjerna visade västerländska personer. Vill man inte fokusera på målgruppen? Jobba på identifieringen? Jag tyckte ju det var jätteroligt att få se mode- och marknadsföring överlag med asiatiska personer, för det är ju så jag ser ut! Men här verkade det västerändska vara idealet. Hur knäppt är inte det? Inte konstigt det förekommer "skönhetsoperationer" där asiater skär bort de typiska överhängande ögonlocken i försök att förstora och "västifiera" ögonen.

Ett annat exempel, som jag dock var ganska tacksam över, var de dubbla utbuden av toaletter!

(Öst möter väst, varsågod och välj!)

 

Kan ju säga att jag studsade till ganska rejält när jag första gången öppnade vänstra toabåset på kontoret! Senast jag såg liknande var också vid mitt enda tidigare besök österut, som barn i Turkiet.

 

Det blev en väldigt hattig skildring detta känner jag, då det blivit några bitar här och där under en dryg vecka! Nu står julen inför dörren - inte klokt. Har ungefär lika mycket julkänsla som alla avhuggna granstubbar ute i skogarna. Men det blir väl vad man gör det till antar jag. När man inte lägger tid på kolakokande, pepparkaksbak och julklappsinköp utan har största fokus på jobbet så är det inte annat att vänta.

Nu ska jag dock klä granen. Det kanske kan väcka upp något.

 

 

Wow vilken häftig resa du verkar ha haft ändå, det blir ju nåt helt annat när man åker nånstans i jobbet och inte bara är turist. Man kan få en helt annan inblick i det vardagliga. Vad roligt att få se alla bilder- du är så duktig på att få till det med text och bild, roligt att ha som fotoalbum och minne :-)

Anna i gbg...

Vilken häftig resa! Helt klart annorlunda mot vad vi är vana vid här! Kul med restaurangbesök där man inte vet vad man beställer :)

Tack, ja jag önskar att jag haft tid och ork att skriva under veckan jag var där för att få med mer detaljer och sådant. Det glöms så lätt! Men visst får man lite annan syn när man inte bara turistar vilket utökar upplevelsen :)

Haha, ja man hade ju kunnat vara modig och bara kryssat på måfå men så modiga var inte vi! Xo)