Trollkyrkja med mera
Vi hade turen som fick en dag med strålande vackert väder i Lovatnet så det kunde visa sig från sin bästa sida. Sedan kom regnet så efter två nätter i "paradiset" som tjejerna kom att kalla det, packade vi ihop och åkte vidare norrut.
Via Ålesund och proviantering på vägen slog vi nytt läger i Molde som inte kunde konkurrera med en lika mysig camping men milkshakes som var farligt goda! Vädret var fortsatt grått och kyligare men siktet var inställt att denna dag ta oss till Trollkyrkja.
Svettigt och bitvis bökig klättring med en relativt trång och mörk grotta fram till belöningen.
Tjejerna är rejält förkylda och Meja hostar illa men är ändå vid gott mod. Ronja har vältajmat fått din mens och hade huvudvärk så dippade rejält på vägen upp men lite varm choklad, brownies och pepp från sin vän fick henne att ta nya tag
och till och med våga sig in i grottan vilket hon initialt vägrade. Att Meja så orädd gav sig in och klättrade omkring peppade nog. Som tur var hade vi köpt billiga pannlampor på Clas Olsson när vi provianterade. Utan hade det inte gått.
Ännu en fördel med tidig säsong, lite folk. Annars kan jag tänka mig trängsel och kö för att ta sig in och ut ur grottan.Duktigt svettiga och smutsiga är det alltid extra skönt att checka in på campingen och ställa sig i duschen. Där vi nu är fanns jättebra tvättmöjligheter så har fått tvättat och tumlat våra grejer.
Avslutar med fler bilder från Lovatnet. Det var som en fantasivärld! Tjejerna cyklade och hyrde SUP:ar och så måste jag ju visa bildbeviset på att de badade! Eller ja, Meja badade som en fisk medan Ronja efter mycket om och men till slut doppade sig.
No words needed - Lovatnet
Brus
Fullkomlig radioskugga vid Predikstolens camping vilket kanske bara var nyttigt för oss alla.
En knagglig start på vår resa när olika personligheter kommer inpå varandra dygnet runt. Christer har ju funnits länge i Ronjas liv men av kända anledningar aldrig riktigt fullt ut förrän i höstas. Det är tufft och gör riktigt ont när det skär sig
mellan dom, de är liksom för alla bonusfamiljer de facto nya och olika personligheter som plötsligt förväntas vara en form av familj tillsammans. Där emellan hamnar jag och känner mig klämd och vill att alla bara ska vara glada och komma
överens när verkligheten sällan fungerar så enkelt. Jag fick kliva in och påminna om det enda faktum som gäller - att prata.
C vill skapa en bra relation med Ronja, vilket de också har, men som det är i alla familjer behöver man lära känna och lära sig hur man hanterar och bemöter just de olika personligheterna när konflikter väl uppstår, vilket de oundvikligen gör
till slut.
Predikstolen var makalös och väl värd den svettiga och benutmanande fyrakilometersvandringen, men upplevelsen förtogs av just de olika förväntningar man bör vara klara med inför varandra innan man företar sig det hela.
Det var i varje fall bra att vi startade relativt sent på eftermiddagen, runt halv fyra och det faktum att det ännu är relativt tidigt på säsongen. Det var mycket folk och en försmak av hur hysteriskt det lär vara om några veckor.
Tjejerna var superduktiga och fixade vandringen utan problem. Vi gamlingar svettades som grisar, tacksamma för det lugnare tempo vi tvingades ta för lille Ådis skull. Han kämpade på jätteduktigt och var duktigt slut efteråt. Bitvis när sten"trapporna"
blev för höga och branta fick vi bära honom.
När jag vid midnatt med värkande knä inte kunde sova spann min hjärna iväg på sjuka tankar kring det läskiga faktum av hur nära vi faktiskt befann oss klippkanten som stupade över sexhundra meter rakt ned i havet. Tankar på om någon av alla, inklusive
vi som köade för att ta de kända bilderna skulle snubbla på vägen ut och tumla över kanten. Tankar på någon sjuk människa som plötsligt skulle ta tag i mig, min dotter eller vem som helst och knuffa över kanten. Att bara föreställa sig känslan
av att bevittna Lilltjejen kastas eller falla över kanten, eller hur jag själv snubblar och faller. Var kommer sådana tankar ifrån!?
Idag var målet Lovatnet men att manövrera en över sju meters husbuss på dessa snirkel-snorkel vägar är onekligen inte lika enkelt och snabbt som en personbil. Vi betade av många timmar genom regn och otroligt vackert berglandskap och beslöt att
slå läger i Tvinde camping med Tvinde vattenfall dånande alldeles intill. Ronja har konstaterat många gånger denna dag att Njupeskärs vattenfall visserligen också är imponerande men ganska ynkligt i jämförelse med de många fall vi passerat idag.
Det märks dock att det varit torrt också här med många torra fall och mindre flöden.
Lilltjejen har blivit rejält förkyld sedan vi åkte och nu är Meja också snorig. Själv vaknade jag denna dag med halsont. Typiskt.
Regnet smattrar mysigt mot taket bara få decimeter över mitt huvud, Tvide fattenfall brusar och överröstar trafiken från den intilliggande vägen. Det är inte mycket trafik på vägarna och det är väl tur med tanke på hur snirkliga och ofta väldigt smala
de är. Ibland stoppas trafiken upp när två större fordon möts och ska hitta ett sätt att trycka sig förbi varandra, så som husbilen och lastbilen nedan…
Fick förresten besked att Ola lämnar VCC och mitt hjärta sjunker. Han har nästan exakt samma kvalifikationer och erfarenheter som jag fast har dessutom varit gruppchef. Om han valde att lämna, vad blir det då för mig?
På onsdag får jag veta.
Bobil!
Husbil är lika med bobil hos vår norske granne! Vi har haft vår första natt i Kristiansands camping med det ödmjuka namnet "Roligheden". Vi kom iväg vid tiotiden och tuffade på med bara ett litet stopp vid en skeppsring jag inte minns
namnet på men var en mindre version av Ales stenar.
Jag fick en släng av sentimentalitet och högg ett paket Kalaspuffar. De var exakt så sötsliskiga och goda som jag minns!
Nu är vi på väg mot Stavanger och en vandring upp till Predikstolen som jag länge velat besöka.
I onsdags hälsade jag och Lilltjejen på Anita och Roland i Sandared. Roland börjar bli gammal men underbara Anita som vi uppvaktade på 70-årskalaset i våras är pigg och älskar också att vandra. Deras boxer Harry är också till åren och lufsade trött
men oberörd genom regnet vid vår promenad. Att torkas med hårtork var tydligen en favorit.
Man fick lite semesterkänsla ändå resterande dagar av arbetsveckan då jag och Lilltjejen kunde göra lite som vi ville.
Midsommarafton kunde vi hämta husbilen och ägnade några timmar åt att ta ut de grejer vi inte ville ha och ersätta med vårt, ett himla kånkande blev det innan vi "flyttat in".
Lite chill, lite Dibbe och liten femkamp som Ronja vann innan enkel midsommarmiddag med egna favoriter till oss - och tortellini till Lilltjejen.
Jag testade också att göra en Pinocchio tårta för första gången. Mums!
Landskapet har förändrats allteftersom jag nu stund- och bitvis skrivit detta, förändrats till det dramatiska berglandskap man förknippar med Norge. Det är fantastiskt vackert!
Upp och ner
Det sista jag gjorde innan jag lämnade kontoret för att se Lilltjejens konsert var annonseringen av vår nya organisation. Först centrala Digital core och därefter hur den slår på oss i Global Manufacturing.
Jag kunde bara konstatera att i den av de tre "profiler" som GM valt så finns inga Scrum Masters. Inga produktägare eller RTE heller. De lämnar det agila arbetssättet helt och hållet i varje fall beträffande rollerna.
I en av de tre "profilerna" bibehålls en form av agilt arbetssätt med så kallade Agile Team managers. Det är den enda roll som jag såg som jag möjligtvis skulle kunna matchas till, men det innebär alltså att jag OM så blir fallet kommer att
byta organisation. Det får jag alltså veta nästa vecka.
Så jag lämnade kontoret och gick på semester med en dålig känsla i magen.
Känslomässiga omkast när jag tillsammans med Johan, Monica och Tomas slog mig ned uppe på Scandinaviums läktare och fick överblick av Side-by-sides alla deltagare. Mäktigt!
Alla fick inte plats, två tusen ungdomar som bjöd på en maffig konsert turades om att inta scenen.
Dock drog de över tiden så jag blev tvungen att slinka ut vid sista finallåten. Som tur var kunde farmor och farfar vänta på Lilltjejen och skjutsa hem henne för att jag skulle hinna till mitt fullbokade pass i Sisjön. Naivt av mig att tro vi skulle hinna
bli klara och ta oss ut ur stan i tid så en otrolig tur att de kunde hjälpa mig!
Sjukt svettigt pass men nu är det semester också på den fronten.
Sista dagen
Omfattningen av det här orkesterlägret blev tydligare för mig när jag skjutsade in henne igår och senare också fick möjlighet att se det lilla framträdandet delar av orkestern gjorde på Götaplatsen. Jag hade ju aldrig hört talas om Side-by-Side innan men som ett av världens största orkesterläger har också Lilltjejen nu förstått och tycker det är häftigt att träffa och prata med andra spelare från till exempel Spanien och Tyskland.
Idag avslutas det hela med konsert i Skandinavium tillsammans med Göteborgs Symfoniker som är huvudarrangör. Det kommer att bli mäktigt!
Det är sista dagen för henne på hennes första, men kanske inte sista(?) Side-by-Side, och det är sista arbetsdagen för mig innan semester!
The Weeknd
Hm, glömde visst att trycka på "Publicera" för detta inlägg som skrevs innan det föregående så helt apropå kommer konsertreflektionerna först nu...!
Klockan hade passerat fyra på morgonen när vi efter en snabbdusch däckade i sängen. När vi lämnade huvudstaden kom regnet och vi tog med oss det till västkusten där träd och gräsmattor hade gråtit av lycka om de haft någon vätska i sig kvar att avvara.
Inne i Tele2 arena var det inga regnmoln som dolde månen då vi fick en helt egen över änden av den förlängda scenen som klöv arenan i två. Eftersom vi tillhörde den grupp som fick släppas in först uppstod lite osäkerhet kring vart man skulle placera sig bäst, men vi valde mitten vilket visade sig vara perfekt.
Artisten var mycket generös och tillbringande minst lika mycket tid mitt ute i arenan som vid huvudscenen.
Det blev galet trångt och vansinnigt varmt och många timmar på fötterna där värken till slut löpte hela vägen upp till knäna redan innan de helskumma och dystopiska förbanden var klara. Den unga publiken skötte sig bättre än vad jag tror en äldre och överförfiskad med ålderns veta-bäst-mentalitet hade gjort. Ett tag stod jag och ryggskedade killen framför mig och inte ens en tårtspade hade kunnat kilas in emellan!
Visst var det en magnifik och snygg show med bombastisk rekvisita i form av en raserad stad som integrerad scenkuliss som blev ytterligare effektfull när pyrotekniken släpptes lös. Antar att det bara var de fåtalet i publiken som var över fyrtio som möjligtvis ägnade en orolig tanke åt de meterhöga lågorna inne i en stängd arena. Undertecknad var i varje fall en av dem.
Lika effektfullt som laserljusen och de synkroniserade fjärrstyrda armband vi alla utrustats med var alla mobiltelefoner som konstant var i luften. Gulligt att se hur en del körde FaceTime med vänner och familj!
När spellistan nått sitt slut började vi röra oss mot utgången och kunde ta in hela atmosfären till "Blinding lights". Då var det lite häftigt att inse att man efter alla svettiga och trånga timmar med smärtande fötter och rygg och avundsjukt sneglat upp mot sittplatserna faktiskt hade stått där inne, mitt i smeten, mitt i showen. VIP-biljetterna var snordyra, men av goda skäl. Tack C!
Lilltjejen är på orkesterlägret hela dagen så jag hämtar henne efter mitt sista söndagspass innan jag går på semester. Sedan är hon hos mig i tre veckor varav två är vi ute på vägarna. Det ska bli så spännande! En av dessa kommer Nina med familj att bo här vilket känns jättemysigt och är jättebra för katterna. Granntjejerna älskar att ta hand om dom och är ofta över men det är ju inte lika bra som att någon faktiskt är på plats. Lilla Liten har inte visat minsta antydning till besvär efter sin operation, busar med Mini och en tvivelaktigt uppskattande Plutt och klättrar upp och lägger sig på ens bröst när man ligger i sängen. Hon är verkligen supermysig och ett roligt komplement till de två andras personligheter.
Nu ska jag upp och röja lite på övervåningen så det blir hyfsat beboeligt för Nina och familjen.
Nära nu!
Så är Lilltjej min för tre veckor! Hon är nöjd med Side-by-Side lägret och tycker det är kul men en del väntan medan de olika grupperna övar. Idag repade de i Skandinavium där slutkonserten ska äga rum, mäktigt när alla kommer vara på plats!
Två arbetsdagar kvar, sedan går jag på låång semester! När hade jag en sådan senast?
Tele2 Arena
Så var vi i huvudstaden. Sveriges vackraste vägsträckning bjöd på strålande klart väder. Tjugoåtta grader och mulet när vi kom fram till Tele2 Arena och inte Friends som jag trodde, förvirrande med en hoper arenor med helt orelaterade namn i samma
område. C köpte VIP- biljetter vilket innebär en t-shirt, nån nyckelbandsgrej, nåt jag inte kollat och separat kö där vi slagit läger ackompanjerade av motortrafikleden. Det är väl platserna där inne som är grejen. Lite kul att upptäcka att det är vi,
och resten är typ trettio år yngre. Inte sett en enda i vår ålder förutom vakterna, haha!
Måste erkänna att mina erfarenheter av The Weeknd endast sträcker sig till de utmärkta "Blinding lights" och "In your eyes" men som Christer som finner hans musik ganska sådär är det själva konsertupplevelsen han är ute efter.
Om någon timme börjar insläpp och ytterligare någon timme senare kanske herr Weeknd behagar börja sin spelning om han håller sin tid.
Testat
Jadå, jag överlevde men det blir ju vad man gör det till. Svettades som en gris gjorde jag i vilket fall även om jag säkert kunnat ta ut mig ännu mera - det kan man nästan alltid. Robert var bra, ingen gaphals som står och skriker i örat på en utan endast ropade ut tiderna för våra intervaller. Det var inte superkul utan tja, en ordentlig genomkörare för kroppen med det sköna upplägget att någon annan säger vad man ska göra och så gör man det och får det gjort. Tiden gick rätt snabbt också, ännu bättre.
Blev någon timme Dibbe efter middagen och ett avsnitt "Hela England bakar" innan vi slocknade för att vakna upp till ännu en varm och solig morgon. Idag kommer Lilltjejen hem efter sin resa med farmor och farfar. Tomas har messat varje dag med bilder och allt vad de gjort och det gör mig så glad att hon har så fantastiska farföräldrar som Lilltjejen älskar att vara med. Det är så signifikant främmande från min egna relation med morföräldrarna.
Imorgon bitti lämnar vi henne till Johan då vi ska blåsa upp till Stockholm och Weeknds konsert. Vi öörnar hem direkt efteråt och så hämtar vi Lilltjejen på söndag efter mitt sista söndagspass för sommaren. Hon börjar orkesterlägret "Side-by-Side" på lördagen så hon har dagarna fulla ända till tisdag då det hela avslutas med konsert i Skandinavium.
Denna sommar känns att bli så mycket lugnare än den föregående, både rent praktiskt men kanske framför allt känslomässigt. En semester där man förhoppningsvis bara kan vara!
Tio år
Jag trodde det var imorgon men det var visst idag - jag fyller tio år som anställd på Volvo Cars! Började våren 2009 som konsult så nästan femton år på detta bygge. Tänk så det kan bli!
Min mentor Sven hade illustrerat sin karriär på VCC som ett stapeldiagram med sina olika positioner och roller under åren vilket jag tyckte var en kul och illustrativ idé. Dock får jag aldrig tummen ur att göra det, jag som har världens sämsta minne och har fusklapp på en post-it lapp hemma för att komma ihåg dessa hållpunkter inför alla olika "runt-bordet" presentationer man kan ramla in i.
Utbildare och support på inköp. Application manager på Public Affairs, Intellecutal Property,Treasury, CRM, OtD, Commercial Communication och instanser jag inte minns namnet på som upplösts och nu heter något annat. Service manager, change agent, scrum master. Åren har rullat på, som de har en förmåga att obönhörligen göra.
Tråkig medarbetare
Det är torsdag och dagen då VCATS gänget kommer in till kontoret. Manfall idag dock på grund av sjukdom och semestrar. En produktägare från ett annat team drog ihop ett gäng för gokart och gemensam lunch men jag hoppade för att spara pengar. Jag kan se vikten och värdet av sociala aktiviteter på jobbet, men i detta fall tyckte jag inte att det var värt det. Sedan fick jag reda på att företaget betalade men känner likväl att jag inte velat följa med. Jag har ju slutat att äta lunch med teamet för att spara pengar och också varit öppen för dom om varför. Det är synd ur teamsynpunkt men skönt för både min plånbok och mentala ork. Konstigt egentligen att mina medarbetare uttrycker sådan uppskattning för mig och tvivel på min uttalade introverta sida men kanske är det ett tecken på att jag kan lägga min energi på rätt saker.
Ibland undrar jag om jag inte hade mått bäst av att arbeta som arkiverare långt ned i någon bortglömd källare, eller kanske en programmerare som grottar med sin kod i hemmets trygga vrå.
Likväl har jag alltid hamnat i yrken där jag jobbar med människor: Lärare, ordningsvakt, instruktör och scrum master. Och vad vill jag egentligen jobba med? Närmar mig femtio och vet inte vad jag vill bli när jag blir stor.
Jag hade ju sessioner med en coach som företaget tillhandahöll men kan knappt erinra mig vad vi pratade om, övningarna jag fick göra eller viktigast av allt - vad jag kom fram till. Jag minns bara frustrationen och påminnelsen om det faktum som gäller oavsett vad det gäller: Att det inte är någon annan än jag själv som kan finna svaren.
Jag har alltid trivits i de yrkesroller jag valt eller halkat in på, känt att jag bidragit och gjort något meningsfullt. Men nu när man står inför eventuellt faktum att bli arbetslös blir mitt vankelmod så ytterligt tydligt. Arbetena har alltid kommit till mig, aldrig tvärtom.
När jag lämnade CRM ombads jag skriva några ord i GapGeminis interna nyhetsbrev och liknade min tillvaro med bananskal, att jag alltid "halkat" mig in på de nya vägar som öppnats för mig och hur de trots min ovisshet blivit något bra. Därigenom aldrig stänga några dörrar, ha ett öppet sinne och att spela med korten man blivit tilldelade.
Om få veckor får jag veta vart mitt nästa bananskal kommer att leda mig. Tills dess känner jag motivationen svikta och jag lägger in ytterligare fler semesterdagar än jag tänkte mig igår, tacksam för den tidbank jag har tillgång till.
Stack ut och sprang imorse, en varm men av den bortgångna natten friska luften. En liten runda som kändes gott i kropp och knopp. Funderar på att efter jobbet testa ett CrossCage pass medan C kör spinning. Inte riktigt hundra på vad det innebär, någon form av cirkelpass som lär lämna mig som en pöl på golvet. Lika bra att förbereda sig på träningsvärk...
Phu!
Velade mellan att spela Dibbe eller ta en promenad efter årsstämman och insåg att det sistnämnda vore bäst efter en heldag framför skärmen. Över tjugo grader, en riktig sommarkväll!
Det var några år sedan jag åt smörgåstårta så självklart måste jag prova tre av de fyra varianterna som erbjöds. Den veganska lät jag bli, lika bra det enligt en annan som testat.
Jag längtar efter semester! Med det väntande beskedet gällande jobbet känner jag hur all motivation försvunnit. Jag ska vara ledig nästa onsdag men funderar på att ta torsdagen också, tjuvstarta semester helt enkelt med två dagar. Funderar också på att
ta ytterligare en vecka senare i augusti bara för att vara. Veckorna med Lilltjejen blir ju intensiva gissar jag med oss fyra inklämda i en husbil så en ledighet på egen hand kan vara klokt.
Hämtade min cykel ur föreningens förråd där den hängt under många år nu. En till två gånger per sommar har den fått komma ut och rastas. Då vi ska ha med oss cyklarna fick jag se över samt pumpa upp däcken. Det är trångt och bökigt att krångla ned
cyklarna från krokarna och jag lyckades få änden av ett styre inkört i vänsterögat. Jäklar vad ont det gjorde! Känns lite konstigt däri nu som att det är svullet. Aj.
Varmare
Min vackra Lilltjej nu klar med årskurs fem, kolla hon är lika lång och längre än sina lärare! På en stekande het skolgård med svetten rinnande längs ryggraden betraktade nära och kära sina telningar genomföra sina sånger, de flesta med uppsynen av att helst av allt befinna sig någon annanstans. Trots de knappt hörbara rösterna lyckades ingen heller uppfatta Lilltjejens ackompanjemang till Idas sommarvisa men det var inte det viktigaste ändå. Hon gjorde det, den enda eleven som framförde något på egen hand!
Det var först när förskolebarnen framförde sin avslutande dans som volymen gick upp och stämningen lyfte, samma nummer som Lilltjejen gjorde när hon gick i den gruppen och hon med flera kompisar spontan-anslöt på flanken. Hon och jag brukar fortfarande då och då spela låten, Sasha Lopez "Koukou Move" och göra rörelserna i bilen.
Vi promenerade hem och fikade innan hon hoppade in i bilen med farmor och farfar för några dagar i Löderup. Hon har en fulltecknad vecka framför sig innan lite lugnare hemmavid fram till midsommar.
Det kändes konstigt att ha Ronjavecka men ingen Ronja så jag tog ett vikariepass i Sisjön för ett gäng där det var välsignat skönt att komma in i den luftkonditionerade salen från värmen på utsidan. Min hjärna var dock inte riktigt med men de verkade nöjda ändå. Notera mitt fjus som jag aldrig verkar bli av med, uppenbarligen tappar jag hår så frekvent att det är på konstant utväxt.
Christer undrade om jag inte skulle ha lite mer glass till jordgubbarna. Ok, det kanske blev lite för mycket, men de svenska jag nu fann ok att testa var ok. Vi har plöjt Netflixs serie om "Tour de France" och jag som haft noll intresse av cykling fann den väldigt intressant. Jag hade ingen aning att loppet var på det sättet och framför allt inte så tufft. Visst, det är deras jobb, men att kunna pressa sig så som dessa och alla andra toppatleter gör kommer alltid att fashinera och imponera på mig.
Sitter i ett galet varmt PVÖ där de öppna fönstren ger ytterst bristfällig svalka. Min bostadsrättsförening har årsmöte ikväll så det blir en lång dag men smörgåstårta till middag!
Inte sju
C hann ta en tugga… det blev inte sju sorters kakor men närapå. Eller de flesta kanske inte uppfyller kriterier för just kaka då det är småkakor som det ska vara för de magiska sju.
Till och med Ronja blev mätt och ångrade den andra biten silviakaka hon minsann hävdat att hon skulle ha.
Imorgon är det skolavslutning.
Värme
Vilken värme vi har! Jag öser på mig solskyddskräm faktor femtio och så slappar vi, svettas och badar. Efter ett litet gött gäng i Majorna hängde vi hos C innan vi åkte hem till mig, naturligtvis via Triumf glassbar i Järnbrott där de gör obscent stora kulor och C köpte en "Amerikanare" som verkligen gör skäl för sitt namn! En kula brukar vara lagom för mig, och med tanke på att det är jag så kanske man kan föreställa sig hur stora de är...
Denna morgon var vi tidigt uppe och velade över salt- eller sötvatten. Det blev det söta och åkte till Barnsjön innan alla andra kommit ur sina söndagssängar. Som förväntat var den tomma parkeringen närmast full och stranden täckt av kladdiga barn och soltörstiga föräldrar när vi många timmar senare åkte hem och lät huden vila en stund innan deltagarna i Frölunda skulle ha sin dos av svett och enforfiner. Kollegan Mikael som dök upp och skuggade i Majorna teamade idag och trots vädret blev det rätt bra med folk. Jag glömde att ta releasefoto, det brukar jag ju alltid!
På tisdag slutar Lilltjejen femman! Därefter åker hon med farmor och farfar till Skåne men först via avslutningsfika här, så efter jag hämtat henne drog jag ihop kanelbullesockerkaka och syltkakor. Lilltjejen som var riktigt grinig när jag hämtade henne, arg, allmänt otrevlig och sedan ledsen i bilen såpass att man hade kunnat tillskriva pms eller hej tonår, tills hon hemmavid nedslaget bad om ursäkt och trodde sig veta orsaken - hunger. Grillmiddagen hos pappa föll visst inte på läppen... Nu var hon sig själv igen och efter hon gjort sig en kastrullportion nudlar gjorde hon en sats chokladbollar. Att tillägga fick hon inte slicka i sig allt resterande pärlsocker!
I väntan på sömnen
Releasen i Frölunda gick betydligt bättre. När jag parkerade fick jag en Tesla framför mig och kunde inte låta bli att undra vem sjutton som vill ha kritvita säten? Även om man inte har barn måste det väl vara den mest opraktiska färg man kan ha?
Särskilt snyggt är det definitivt inte heller för den delen - enligt min mening.
C överraskade med en rejäl påfyllning av bokstäver! En del tjejer vill ha blommor och juveler. Jag vill ha godis, haha! När fick jag den första laddningen? Den var i vilket fall slut…
Grillmiddag och rabarberpaj innan lite Diablo IV fick avsluta denna arbetsvecka som bjudit på lite av varje. En scrum master ska tillse att teamet fungerar ihop vilket innebär att hantera konflikter. Det har jag ägnat en del tid åt på sistone. Har också
fått en indikation på mitt möjliga öde på företaget i och med deras varsel. Ett beslut lär komma att behöva fattas.
Jag brukar sällan ha svårt att somna men C har den fascinerande egenskapen att kunna somna ännu snabbare! Det kan lätt räcka med femton sekunder efter han sagt sista ordet så sover han. Otroligt.
Drygt åtta
Luftkonditioneringen är ingen höjdare i varken PVÖ eller TC vilket märks varma dagar som denna. SF teamet säger att det är outhärdligt under sommaren då de helt sonika stänger av ventilationen under industrisemestern. TC är likadant få jag minns försöket
jag gjorde att åka in förra året.
Terminsavslutning för tvärflöjten med litet uppspel för alla Brunos elever. På grund av den lilla salen var det en anhörig per barn och då jag missade hennes spel på Gunnebo slott och Mölndals stadspark fick jag denna. De är så duktiga!
När jag skjutsat hem henne till Johan bjöds jag på middag och gjorde Lilltjejen sällskap då de andra redan ätit. Perfekt så jag kunde följa mitt infall och sticka ut och springa direkt jag kommit hem.
I jämförelse med min första korta runda efter varvet så gick detta avsevärt bättre. Tror jag hjälptes av musiken som jag inte lyssnat på på flera år. Ljudböcker har varit mitt ständiga sällskap men det var peppande att känna mina fötter till musikens
taktfasta och tunga rytmer. Drygt åtta kilometer på knappa timmen är jag riktigt nöjd med.
Lite styrelsearbete innan jag nu äntligen fått krypa i säng. På med Combat videon och jag somnar direkt…!
Nationaldag
Det blev riktigt sommarfint denna Sveriges nationaldag. Göteborg firar också 400 år med arrangemang och grejer men vi föredrog att bara ta det lugnt på hemmaplan större delen av tiden. Jag åkte upp till Fågelcentralen och lämnade lite gåvor som Birgit och hennes pojkvän skänkt, tvättmedel, handdukar och engångshandskar. Hon är så himla snäll och hon och hennes nye pojkvän är så himla gulliga och kära!
Låg platt i solen men hjärnan körde Combat om och om igen tills hungern tog över och vi åkte in till Wine mechanics som anordnade öppet hus för sina fatägare. C köpte in oss i ett sådant med Nebiolodruvor som ska vara klart till hösten. Nu fick vi provsmaka och det var i min smak, väldigt snällt.
Provsmakade också jättegoda ostar som det intilliggande Cityysteriet erbjöd. Alltid lika imponerande med människor som brinner så för något, vin, ost eller vadhelst.
Vi åt var sin "pinsa" som en googling avslöjar sig vara ett mellanting av pizza och focaccia - så har man lärt sig något också denna dag. Därefter blev det fler timmar i solen innan det var dags att släppa lös release nummer nittiofem i Sisjön. Det gick inte bra. Eller ja, det kan alltid bli värre men att bli stående som ett fån medan musiken fortsätter är inte kul!
Gjorde min runda med röjsågen igår. Det är så torrt i markerna nu att gräsmattorna är mer gula än gröna, men ogräsen verkar inte vara lika känsliga.
Hur som helst tog jag några tag på min gräsplätt men då grannen var ute och påtade kunde jag inte med att vara noggrann då den för ett fasligt liv.
Jag rev ju bort mitt staket medan hon rev och lät bygga nytt. Jag tror hon - och alla andra i längan anser att min plätt är en skamfläck. Skåda hennes - och min! Min ser faktiskt värre ut än kameran lyckas återspegla. Att pyssla i det gröna är ganska uppenbart inget jag prioriterar.
Klämdagsfunderingar
Det gamla mackjärnet jag fick med mig från barndomshemmet funkar inte på induktionshällar, men med en dyr mellangrej från Cervera så går det bra! Lilltjejen har till slut fått upp ögonen, eller snarare smaklökarna för hur mycket godare de blir från gjutjärnet än de elektriska.
Det är väl ganska precis ett år sedan nu som jag följde min föraning och kollade i Christers mobil och hela hans patetiska historia fläktes upp framför mina ögon. Vad tiden går. Våra avstämningar är mera sporadiska nu, kollar av med lite mer eftertryck för att verkligen tillse den där extra eftertanken att inget ligger och gror. Jag får flashbacks eller vad man nu kan kalla det någon gång ibland, men det får jag liksom många andra som gått igenom något tufft.
Det kan vara mamma på sjukhussängen där hon sitter i sin röda morgonrock med ryggen mot mig, så liten och förvirrad när jag lämnar rummet för sista gången.
Natten jag väcks av hur hon ruskar mig och skriker så det skvätter alkoholindränkt saliv i mitt ansikte för att jag glömt att spela in något program medan de var på middag.
Jag i foten av trappan och i ännu ett fåfängt försök försöker få henne att förstå hur hennes drickande förstör och hon sittande vid trappans topp väser med ofokuserad blick: "Jag har i alla fall inte gjort abort!".
Känslan när jag sitter i lärarrummet en helt vanlig dag och hur hela innandömet liksom kollapsar när jag läser mailet som berättar om den andra som Johan har ett förhållande med.
Pappa som väcker mig i tron att jag är hans fru med orden "Nu ska vi knulla!"
Mina skakande händer under ett års första natt när jag skrollar igenom Johans mobil och ser alla kontakter han haft, profilbilder som jag har tagit vid gemensamma semestrar.
Brodern till en klubbkompis i längdåkningsklubben som håller mig fast och gräver ned sin hand innanför mina byxor och trosor.
Min mans reaktion när jag klivit över stupet och bekräftat hans fråga med att det var för sent, att jag ville separera, skiljas.
Alla har vi vårt svarta pärlband vi inte förmår glömma eller förtränga. Hur vi hanterar dom är upp till oss, men de läggs i våra ryggsäckar. Jag får en bild av Pixars "Inside out" och det de kallar kärnminnen. Där var de lyckliga som "besudlades" av Vemod tills Glädje insåg att glädje och ständigt positiv inställning inte var den ständiga medicinen.
Kanske helt fel koppling då det är långt ifrån någon form av glädje jag förknippar med ovan, men de har likväl blivit någon form av kärnminnen som inte låter sig försvinna nere i Glömskans avgrund.
Kanske helt fel koppling då det är långt ifrån någon form av glädje jag förknippar med ovan, men de har likväl blivit någon form av kärnminnen som inte låter sig försvinna nere i Glömskans avgrund.
Christers mess, bilder, ja hela historia med Rosa. Det är ännu såpass färskt att separata segment ännu inte formerat sig till något kärnminne. Jo, den där morgonen när jag följde min föraning och återupplevde känslan av ens tillvaro som kantrar och innandömet förvandlas till ett stort svart hål. Bara sådär, en helt vanlig lördagsmorgon.
Det har gått ett år och sedan jag fattade beslutet där i augusti. Jag har nu också läst igenom alla mina inlägg sedan den tiden och vilken intensiv sommar det var, hur orkade jag? Ständiga besök och aktiviteter men väldigt mysigt. Och sedan Lilltjejen överlämnades till sin pappa läser och påminns jag hur mycket tid och fokus vi hade fördelen att kunna lägga på att processa. Alla samtal, all bearbetning. Det var intensivt också på ett sätt men likväl efter min taktpinne. Det var a och o för att jag nu är där jag är idag, att vi är där vi är idag, så nära sambos man nästan kan bli.
Då skrev jag mycket om gard, vallgravar och murar. Garden blir jag nog aldrig riktigt av med, den är min ständiga följeslagare vad det än gäller. De som känner mig vet att jag är den ständiga pessimisten, ständigt beredd på besvikelser och det låter som en väldigt tråkig inställning men som en del är, enligt mig, jobbigt positiva hela tiden, anser jag mig själv vara mer av krass realist som föredrar att inte ta ut något i förskott eller försöka se något för något annat än det verkligen är. En del i min omgivning protesterar säkert här nu och anser att jag är synnerligen blind för den verklighet som Christer utsatte mig för, att jag aldrig skulle ha gett honom en ny chans. Men det gjorde jag ju med Johan, två gånger dessutom. Var inte hans handlingar lika illa, om inte värre om man nu ska jämföra?
Nu står solen högt och Lilltjejen har gått till Godisbjörnen tillsammans med Elvira. De ska för min räkning kolla efter jordgubbar, belgiska eftersom jag inte gillar de tidiga svenska som börjat säljas nu. Den som har koll kanske undrar varför Lilltjejen ännu är kvar hos mig men Johan var på weekend i Skåne tror jag med Elena och visste inte när de skulle komma hem igår. Han är på jobbet idag också så då fann vi det lika bra att hon var kvar här till i eftermiddag.
I mitt FB flöde dök det upp en statusuppdatering att de förlovat sig och jag klickade spontant på gilla-knappen. Det är väl ok? Tänkte ansluta till de många grattis-kommentarerna också men hejdade mig då jag undrade om det kanske ser konstigt ut att ens ex-fru gratulerar, kan det feltolkas, eller är det bara ett tråkigt tecken på hur jag ser på andra människor? Jag får gratulera ansikte mot ansikte istället när vi ses, liksom all kommunikation är den formen alltid bäst.
Lilltjejen ringde, de hade inga belgiska...bu!
Segt
Arbetsutrustning: Headset, nyckel till sal och vatten. Lägg till ett gäng sköna stammisar och svetten är garanterad. Noterade att det är fler killar än tjejer på fotot, men det var ytterligare några tjejer som dock inte ville vara med på bild. Tycker
det är kul att jag har såpass många killar med och Mikael är senaste tillskottet som nu är flitig besökare. Alltid så roligt att se hur de nya utvecklas och förbättrar sig.
Själv var jag ruskigt seg i kroppen idag med ben som kändes stumma och axlar som inte alls svarade som de brukar när musik och stämning kommer igång. Jag tränar inte under Ronjaveckorna som jag brukade, varken joggar eller promenerar vilket har den
tråkiga effekten att mina favoritshorts inte går över höfterna! Sambokilo kallas det va? All tid jag och C nu tillbringar ihop med lagade ordentliga mål även barnfria veckor, gärna med diverse efterrätter eller bakverk har medfört att jag kan
glömma sommarens favvoplagg. Jag testade att baka Silviakaka för första gången, naturligtvis utan kokos utan strössel istället. Rackarns vad goda de var! Bakade till mina team för PI planeringen plus kanelbullesockerkaka. Det som blev över
tryckte vi i oss illa kvickt - och så bakade jag en ny sats i fredags. Nästan slut nu!
Men alltså, det där gegget som är uppepå? Gaah vad gott!
Spelade en vända Earth och åkte såklart på däng. Inte stordäng enligt C då poängskillnaden inte blev lika Everest-liknande men ändå, däng som däng. Jag är en grymt god förlorare - en nödvändighet om man ska spela med Christer. Men som han konstaterat
är detta spel konstruerat på så sätt att man i varje fall inte kan förstöra för varandra. Så att jag nu likväl förlorat två gånger av två är således ett konstaterande av min strategiska oförmåga.
Imorgon är det klämdag och till slut har jag fått ett bra ord för engelska motsvarigheten. "Squeeze-day" lät inte riktigt bra, som alla man frågat under åren lite osäkert kommit fram till. Inte ens amerikanarna hade något bra att komma med.
Men då var det någon, kanske en belgare som sade "bridge-day" och det är ju jättebra, låter klart bättre.
Lilltjejen och många andra är lediga men jag ska upp och gå de tre metrarna till kontoret.
Hindås cup
Sol men mildare i luften vilket gjorde dagen uthärdlig. Åtta på morgonen var vi på plats i Hindås för fyra matcher. Jitex F11 ställde upp med två lag och Lilltjejens vann alla sina. Efter sista hoppade hon in och stod i andra lagets sista match och
vann där också. Nöjd tjej och stolt mamma. Jag satt täckt från topp till tå tills det blev för varmt och ersatte tights med solkräm.
Åtta timmar senare var vi tillbaka i stan och fixade badkläder och vandrarbyxor till henne till hyfsad rea på Stadium.
De förstnämnda invigdes direkt när vi direkt efter grillmiddagen åkte till C för att hämta hundis.
Ingen vidare värme men i kom de!
Fredagssol
Jag sneglar över till Christers sida och noterar att han som vanligt sitter och hukar framför sina dokument och diagram. Jag fattar inte varför han inte expanderar fönstret över hela bildskärmen så det blir lättare att se och läsa! Själv måste jag alltid ha mina fönster över hela skärmen och blir stressad om inte, då ser det rörigt ut. Undrar vem som är mest konstig av oss...
Vi lyckades på något sätt få till en PI Planering på en dag när Bengt och Mickaël och vi allihopa under gårdagen infann oss på kontoret. Denna scrum master var stund och bitvis frustrerad och irriterat enträgen för att driva alla framåt till slutsatser och dokumentation. Mina två team är verkligen varandras ytterligheter.
Nu ska alla team i vår ART snart presentera sina Objectives och formellt avsluta planeringen för denna omgång. Skönt att höra i varje fall att teamet var odelat positiva till hur jag förberett och hjälpt dom genomföra dessa dagar. Mycket förberedelser och möten som de såg utdelningen av och en process de ville behålla. Sedan kom de med förbättringsmöjligheter vilket är bra, då tänker de till och inte bara glider med. Förhoppningsvis har detta ökat deras känsla av ägandeskap och därför också engagerar sig mer i processen. Vi får se till nästa planering - om jag nu finns kvar då.
Böckerna för maj månad gick helt i deckarnas anda. Ninni Schulmans andra del i serien var bra men det är något som småstör mig lite, om det är huvudkaraktären eller författarens sätt att skriva. Jag får se om jag testar tredje delen, men något var det ju som fick mig att istället testa en ny författare, M. W Craven, och där är det uppläsaren jag hade lite svårt att förlika mig med men nu tvingats vänja mig vid då böckerna är väldigt bra. Niklas Engdahl låter ibland som Olof Thunberg som läste Bamseböckerna vilket blir lite konstigt bland blodiga och onda illdåd. Cravens historier är av den nivån som imponerar genom sin snillrikhet och oförutsägbarhet. Man får ett relativt bra grepp om huvudkaraktärens Washington Poes personlighet men intet om hans yttre, till skillnad från hans omgivning. Där man utan problem kan måla upp dom framför sig ser man intet av Poe. Är han en överviktig gammal surgubbe eller välbyggd distignerad man i övre medelåldern? Intrycket varierar utifrån böckernas scenarion och med tanke på att jag fyra böcker senare fortfarande inte lyckats projicera en passande bild på näthinnan undrar jag ofrånkomligen om det hela inte är medvetet av författaren.
Nästa verk som står på tur är åttonde och sista delen av Lucinda Rileys serie om de sju systrarna, "Atlas, historien om Pa Salt". Jag måste bara få combatreleasen och kinesiskan på plats först.
Om två veckor är Lilltjejen på sommarlov, det är inte klokt! Att ha semester känns väldigt långt bort, nästan overkligt, trots att man pusslar och planerar.
Oavsett är det fredag igen och långhelg för många som tar ut klämdagen på måndag. Jag tillhör inte dom men lär bli lugnare så skönt med en extra dag att låtsas fira nationaldagen.
