Christers mess, bilder, ja hela historia med Rosa. Det är ännu såpass färskt att separata segment ännu inte formerat sig till något kärnminne. Jo, den där morgonen när jag följde min föraning och återupplevde känslan av ens tillvaro som kantrar och innandömet förvandlas till ett stort svart hål. Bara sådär, en helt vanlig lördagsmorgon.

 

Det har gått ett år och sedan jag fattade beslutet där i augusti. Jag har nu också läst igenom alla mina inlägg sedan den tiden och vilken intensiv sommar det var, hur orkade jag? Ständiga besök och aktiviteter men väldigt mysigt. Och sedan Lilltjejen överlämnades till sin pappa läser och påminns jag hur mycket tid och fokus vi hade fördelen att kunna lägga på att processa. Alla samtal, all bearbetning. Det var intensivt också på ett sätt men likväl efter min taktpinne. Det var a och o för att jag nu är där jag är idag, att vi är där vi är idag, så nära sambos man nästan kan bli.

Då skrev jag mycket om gard, vallgravar och murar. Garden blir jag nog aldrig riktigt av med, den är min ständiga följeslagare vad det än gäller. De som känner mig vet att jag är den ständiga pessimisten, ständigt beredd på besvikelser och det låter som en väldigt tråkig inställning men som en del är, enligt mig, jobbigt positiva hela tiden, anser jag mig själv vara mer av krass realist som föredrar att inte ta ut något i förskott eller försöka se något för något annat än det verkligen är. En del i min omgivning protesterar säkert här nu och anser att jag är synnerligen blind för den verklighet som Christer utsatte mig för, att jag aldrig skulle ha gett honom en ny chans. Men det gjorde jag ju med Johan, två gånger dessutom. Var inte hans handlingar lika illa, om inte värre om man nu ska jämföra?

 

Nu står solen högt och Lilltjejen har gått till Godisbjörnen tillsammans med Elvira. De ska för min räkning kolla efter jordgubbar, belgiska eftersom jag inte gillar de tidiga svenska som börjat säljas nu. Den som har koll kanske undrar varför Lilltjejen ännu är kvar hos mig men Johan var på weekend i Skåne tror jag med Elena och visste inte när de skulle komma hem igår. Han är på jobbet idag också så då fann vi det lika bra att hon var kvar här till i eftermiddag.

I mitt FB flöde dök det upp en statusuppdatering att de förlovat sig och jag klickade spontant på gilla-knappen. Det är väl ok? Tänkte ansluta till de många grattis-kommentarerna också men hejdade mig då jag undrade om det kanske ser konstigt ut att ens ex-fru gratulerar, kan det feltolkas, eller är det bara ett tråkigt tecken på hur jag ser på andra människor? Jag får gratulera ansikte mot ansikte istället när vi ses, liksom all kommunikation är den formen alltid bäst.

 

Lilltjejen ringde, de hade inga belgiska...bu!