"Alkemisten" var en annan bok jag snappade upp som "en man inte fick missa" och vill minnas den som ganska lågmäld och fin, men inte såpass att jag kan erinra mig något som stack ut eller gjorde djupare intryck på mig.

 

Det gjorde däremot de följande böckerna jag plöjde, först "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Hans "Flyga drake" var ju fantastiskt fin och tragisk och denna likaså. Främst har hans böcker nu fått mig att bättre förstå problemen i Afghanistan, men också se igenom och kanske bakom det krigshärjade land det nu blivit.

 

En viss förståelse infann sig också av Waris Diries "En blomma i Afrikas öken", framför allt kring det fruktansvärda som könsstympning är, fy fasen säger jag bara.

 

När jag jobbade på Stenungskolan fick hela skolan möjlighet att lyssna på Emerich Roth, en överlevare från nazisternas fem olika koncentrationsläger. Eddie Jaku är en annan överlevare som också arbetar för att sprida kunskapen och påminna om det som så många trots allt vägrar tro på. Hans bok "Den lyckligaste mannen på jorden" är skrämmande, men man förstår också att trots hans fasor så var han lyckligt lottad i och med sina kunskaper som var nazisterna att (ut)nyttja samt nätverk av kontakter som möjliggjorde flykt och skydd. Jag kunde ofta tänka på alla de som inte hade dessa möjligheter.

 

Christina Richardssons "Sluta aldrig gå" gav ytterligare en inblick i en värld som så många andra är oss så fjärran i vårt skyddade och välbärgade Norden. Där i Christinas barndom som gatubarn i Brasilien är våld, övergrepp, död och svält deras vardag, och här hemma lider våra barn av välfärdsproblem i form av övervikt och depressioner för att deras grundläggande behov av mat, skydd och materiella ting är så övermättat att endast de sociala finns kvar att skapa problem. Jag vet att det är orättvist, att det egentligen inte går att jämföra men kan ändå inte låta bli att skämmas över hur jag skämmer bort min Lilltjej. Vi har våra förutsättningar och därigenom våra problem, ska jag skämmas för det? Jo, en viss del av välfärdsskam kan jag faktiskt tycka är både nyttigt och sunt.

 

Förutom den gripande skildringen av hennes uppväxt och senare kontrasten att komma till ett adoptionshem i norra Sverige kan jag inte låta bli att reflektera över detaljrikedomen i hennes minnen. Hur mycket minns jag själv egentligen från när jag var fyra, fem eller nio år? Av det jag kan erinra mig är det endast tillfällen som är förknippade med skam och trauma, så med tanke på att Christina levde i mer eller mindre konstant tillstånd av trauma på en helt annan nivå blir det egentligen inte så svårt att förstå ändå. 

 

Efter dessa många tunga och perspektivgivande böcker gjorde jag ett tvärkast tillbaka till en sedvanlig deckare av Kristina Ohlsson. Kontrasten var omedelbar, och att lyssna till en kommersiell fiktiv berättelse om barn som far illa kändes fel, nästan olustigt när jag så kort tid innan delgetts lika illa och värre berättelser från verklighetens barn. Deckare och mordhistorier säljer inte alls i samma omfattning i exempelvis Sydamerika som i Sverige, av det enkla faktum att de har verklighetens sådana utanför dörren varje dag.

 

Jag minns inte hur valet föll på "Amerikans jord" av Janine Cummings men gissar att dess introduktion fångade mitt intresse där bland alla förslag i BookBeat-appen. Fiktiv berättelse men liksom Khaled Hosseinis mycket verklighetstrogen. Också där var barn inblandade och det är ofrånkomligt att man själv tänker sig in i handlingen och scenarier tillsammans med Ronja. Hur hade jag själv hanterat det om jag varit där med henne? Hur hade min Lilltjej egentligen klarat det där, att bevittna morden på sin familj och släkt och sedan fly från Mexico till USA. Så förskonad hon är och därmed också så oskyddad mot all den ondska som finns där ute.

Jag kan inte skydda henne mot allt, jag ska inte göra det heller, för ett skydd kan bara hon och alla andra bygga upp på egen hand med hjälp av de törnar man obönhörligt råkar ut för. Det finns inget snällt eller förskonande sätt att bygga upp detta försvar men som förälder önskar man ju så innerligt att ens barn inte ska behöva.

 

Trots att jag hade lite svårt att ta till mig Kristinas första deckare i serien om Fredrika kändes det ganska tryggt och bekvämt så jag betade av hennes andra och är nu på hennes tredje. Vardagen är tillbaka till fullo så några tio böcker på en månad lär det inte bli igen på ett bra tag!

 

Lite mörka bilder så färgerna inte riktigt återges, men min andra QueenCAL-filt blev äntligen klar i fredags och Lilltjejen föll i glädjetårar när hon fick se hela resultatet med sitt namn. Jag är supernöjd och har redan påbörjat nästa projekt, ett mindre med nytt mönster som blir spännande att se hur det kommer att utvecklas.

Under Lilltjejens fotbollsträning i torsdags var jag inställd på långpass i lufstempo. Hennes träning är en och en halv timme vilket kändes perfekt. Kändes riktigt bra efter den första kilometerns sedvanliga seghet och tuggade på. Efter trettiofem minuter sparkade knät bakut, det kommer oftast helt plötsligt och smärtan gör det omöjligt att fortsätta. Jag linkar fram ett tag tills det lättar lite och då kan jag lufsa någon minut igen tills det blir för ont och på det sättet ryckte jag mig ynkligt framåt tillbaka till bilen. Störigt! Kunde ju tugga på bandet en timme så får testa det nästa gång och se hur det går. Kanske det är så mycket skonsammare att det gör sådan skillnad, fast jag kan visserligen erinra mig tillfällen då jag fått ont där också. Jag tror jag helt sonika måste härda knät, träna upp det bättre med mera regelbundna rundor än med dessa sporadiska tillfällen.

Helgen förlöper i makligt tempo. Följde Lilltjejens match på ett snålblåsande Åby, glad att jag förutseende pälsat på mig. Nästa gång blir det att ta med fällstol som en riktig fotbollsmorsa. Gränsen går dock vid att hänga med de andra föräldrarna så satt för mig själv vid kortsidan. Då hade jag ju dessutom första parkett till Lilltjejen som stod i mål. Hon tycker det är roligast vilket passar hennes besvärliga fot dessutom.

Väl hemma blev det en sats kanelbullar innan lite handarbete i soffan, virkning för mig och stickning för Lilltjejen, köttbullemiddag och en spontan cykeltur i minimalt och uppfriskande regn till Coop, och så mer handarbete framför film innan lördagen avslutades.

Om det inte regnar idag blir det att ta tag i Magnoliaträdet och uteplatsen på framsidan. Hur gör man med rabarbern man satte i våras? Läste att man inte ska skörda första året så ska man bara låta dom vara helt och hållet, vissna och dö?

Volvo Cars har som sagt fabriker lite här och var, en i USA, en i Belgien, tre här i Sverige, en i Malaysia, Indien och några i Kina som delas in i tre regioner, US, EMEA och APAC. Alla är inte representerade i mina team men i varje fall åtta i varje och de båda är på olika nivå vad gäller det agila arbetssättet, både mellan och inom teamen. De är ju fabriker men vi kallar dom oftast svengelskans sajter (eng. site) eller plantor (eng. plant). Jag tycker plantor låter roligt men använder nog oftast sajt. 

I vilket fall är PI Planeringen på gång om några veckor och med tanke på ambitionen att bli mer mogna agilt samt i verktyget AzureDevOPs har jag således fyllt kalendern med sajtspecifika möten, och eftersom det är tre tidszoner är tidsfönstren begränsade för när dessa möten kan ske. Alla event måste bokas i dubbel upplaga där EMEA då kan välja. För själva PI Planeringen kommer US kliva upp mitt i natten för att vara med...

 

Lilltjejen har inget fritids längre och när jag nu återvänt mera till kontoret får hon således själv se till att komma iväg till skolan samt vara hemma ensam när den slutat. När jag nu då sitter i möten från åtta på morgonen till fem på eftermiddagarna plus ska knö mig ut och tillbaka från Hisingen, blir det lite väl många timmar på egen hand. Således passade jag på att öörna hem under lunchen idag, slapp trafiken och sparade några kronor på trängselavgiften. Men bäst av allt är att jag så fort jag kommit hem genom dörren kunde slänga av mig jeansen och BH:n! Armband, halsband och örhängen åker också av, trots att ingen kan påstå att det är avancerad nivå på mina attiraljer. 

 

 

Göteborgsvarvet blev till slut inställt detta år också. Jäkligt surt när jag så sent som förra veckan uppgraderade min startplats till välgörenhetsgruppen, så totalt drygt tusen spänn för vad som nu blir ett virtuellt lopp istället. Visserligen har jag inget emot att lufsa ensam, men för drygt två mil behöver jag själva stämningen i riktiga Varvet för att hålla motivationen uppe. Tänkte därför resignerat att det inte blev något detta år heller, tills Eva, en av mina stammisar i Frölunda messade den försynta frågan om jag ville springa med henne? Hon har ju gjort tidigare varv på en och en halv timme men hävdar att hon nu är så otränad, är inställd på snigeltempo och bara vill göra det för skojs skull - så jag sade ja! Nu fruktar jag bara att hon kommer att skutta fram och småprata om allt och inget medan jag kommer att ha fullt upp att bara andas. Men trots detta tycker jag mig känna henne såpass bra och tycker mycket om hennes person att jag accepterar det. Virtuellt Göteborgsvarv alltså!

 

Min vackra stora Lilltjej, så glad att äntligen få gå iväg till Isabella och Isabella för att följas till  första skoldagen. 

Sprudlande glad kom hon hem efter lunch med de sedvanliga pappren som ska skrivas på. Lek med kompisarna tills middagen var klar. Imorgon kör de igång på riktigt.

Själv satt jag framför skärmen hela dagen så fick med henne på en liten Pokémonpromenad till utegymmet och tillbaka. Huvudet värker ännu så hon lekte omkring lite i ställningarna medan jag bara fyllde lungorna av frisk luft.

Min fina Ronja, min vackra, snälla och humoristiska Lilltjej. Kan man vara en mera stolt mamma?

Helgen kan nog sammanfattas med träning, spel och virkning. Mixen jag kör nu är ruggigt jobbig där jag klämt in en extra låt dessutom men deltagarna är väldigt nöjda - och trötta, ett gott betyg!

Efter lördagens pass fick jag en duktig huvudvärk som sedan kommit och gått hela helgen. Några låtar in på dagens pass ökade den igen, när det oftast brukar vara tvärtom. Har druckit så mycket vatten att jag får springa på muggen stup i kvarten och färgen i toalettstolen är lika genomskinligt som en tonårings ursäkter. 

Huvudvärk lägger ju sordin på det mesta man företar sig men det lilla spelet Biblios med det osexiga religiösa temat var precis så litet och lagomt att min hjärna klarade av det. Blev bara en omgång men intrycket var positivt, till skillnad från Ankh som var Biblios raka motsats trots det möjligtvis långsökta gemensamma temat. 

Vid tiden för Ankh hade värken i huvudet introducerat sig med buller och bång och det mastiga spelupplägget fick min hjärna att snabbt ge upp. Jag orkade inte ens fota figurerna som var både snygga och stora, perfekta kandidater till målar-Mattias!

Hade ju ambitionen att hinna klart Lilltjejens filt innan hon kom till mig igen, men den tidsödande kanten tar verkligen en evighet! Inte så konstigt dock med tanke på hur stor filten är.

Lilltjejen och bonusfamiljen hade några vänner som uppmärksammats på Fågelcentralen och deras behov av daggmask. Således hade de grävt fram en fantastisk massa som vi åkte och lämnade denna kväll. 

Kämpar för att hålla mig vaken nu för att Lilltjejen ska hinna somna ordentligt. Jag måste nämligen släppa in tandfen! 

Hon är så ivrig att börja skolan igen, längtat ända sedan den slutade i våras… Nej, nu måste hon ha somnat annars kommer tandfen att bli kvar på utsidan!

 

 

Min lärare har inte varit den mest kommunikativa om man säger så. Jag har efterfrågat feedback på mina skrivna uppgifter, för hur ska jag annars veta vad jag behöver träna på? Men nu är betyget ändå satt, kursen således klar och jag är nöjd. Över det hela var det rätt kul och jag är lite sugen på att utforska vad det kan finnas för mer matnyttiga kurser att läsa på distans - och deltid denna gång. är lite sugen på portugisiska eller spanska. Spanska känns mer användbart men min lägenhetsvecka är ju i Portugal. Suktar också efter en kurs i måleri eller liknande och då blir det ju en betalkurs från typ ABF eller liknande, men hur skulle jag få ihop det tidsmässigt? Jag vill ju inte betala för en dyr kvällskurs bara för att kunna delta varannan vecka. Jag får vänta tills Lillltjejen är äldre.

 

På måndag börjar hon skolan, årskurs fyra! Hon har längtat ända sedan skolan slutade i våras och nu ser mamma nästan lite mycket fram emot det som henne. Jag shoppade lite nya höstriktiga kläder och sneglar på pennor, skrivböcker och sådant, älskar det! Vi fick ju uppdatera sommargarderoben i våras och behovet finns nu för höst och vinter. Fötterna verkar förhoppningsvis ha vuxit klart men på längden har det under året fortsatt uppåt. Min fina stora Lilltjej!

 

Sitter för mig själv i vårt lilla rum, det är så skönt! Ser man på parkeringarna så har många kommit tillbaka under veckan, men idag är det synnerligen glest. För kontorsråttorna lär en återgång inte bli lika omfattande, vi har vant oss och de flesta tycker det är lagom med några dagar inne på kontoret för den sociala aspekten men måndagar och fredagar lär det inte vara några större problem att hitta parkeringsplatser framgent.

 

Helgen står för dörren, får se vad den har att bjuda på!

 

 

Är ni nöjda nu era förbannade får? Ni som ansåg det vara ok att komma med nedlåtande och syrliga kommentarer, ansåg er vara bättre i er ansvarstagande bubbla. Visst känns det bra att göra som man blir tillsagd, känna sig som en solidarisk medmänniska som låtsas bry sig om andra när ingen annan i själva verket gör det? Gruppsykologi grundad på fruktan, fruktan för smitta och fruktan för att inte vara annorlunda. Fruktan för att utestängas från grundläggande funktioner som plötsligt inte ska vara en rättighet längre. Vaccinationskrav från arbetsgivare, köpcentrum, restauranger och så vidare tvingar in oss i en fålla där vår rätt till egna val tagits ifrån oss. Där de mänskliga fåren glatt och till och med entusiastiskt lallade med i strömmen, kände jag mig som ett resignerat offerlamm.

Fick min spruta och mitt kort, satte mig för de erfordeliga femton minuternas väntan där jag plötsligt och oväntat bröt ihop och bara grät och grät. Jag ville ju inte! 

De andra fåren är helt oförstående. När man försiktigt uttryckt sin skepsism till att vaccinera sig, eftersom man snabbt förstått hur provocerande det är och helst inte uttryckt sig alls, har dessa sett rött och genast satt på en foliehatten. Vill du verkligen smitta andra? Tänk om Ronja skulle bli sjuk och DÖ, vad skulle du tycka då? Det finns ju alltid risker och biverkningar vad du än stoppar i dig! Är du en sådan där ANTI-VAXXARE?

 

Kan inte min magkänsla få känna att det är fel? Att jag är rädd för något som stressats fram och fått ett nödgodkännande eftersom det av uppenbara orsaker inte kunnat testas tillräckligt för långtidseffekter? Att min magkänsla säger nej för att jag inte känner att jag har något val, att jag tvingas till detta?

Efter min post på Instagram får jag veta att jag inte är ensam att känna så här och det är trösterikt. En av mina stammisar som varit snabb att vaccinera sig konstaterar bara att "man får respektera att alla inte vill". Bara att det var så, inga ifrågasättande eller förebrående kommentarer.

Ibland kan jag tro att de som försvarar sin spruta som högst är de som fruktar den mest och bara söker sällskap över stupet. 

Likt ett tjurigt barn som tvingats på fintröjan stampar jag nu i golvet och skriker "Är ni nöjda nu?!" 

 

I tidigare inlägg reflekterade jag över känsloyttringar och till kvällen, när jag låg mellan svala hotellakan insåg jag att jag hade velat skrika och sparka omkring mig när jag lämnade Mölndal galleria och vaccinationsstället. Jag slet av mig munskyddet och kastade det ilsket i närmsta papperskorg medan jag marscherade ut, utan att bry mig om att Christer hamnade i kölvattnet. Det var min knutna näve i fickan. Där i den sena natten insåg jag hur skönt och tillfredsställande det varit om jag istället sparkat på den förbannade men högst oskyldiga papperskorgen. Först var det rädsla och sorg och sedan ilska innan resignation. Den där ilskan behöver kanske få det där barnsliga utloppet ibland. Då hade det kanske inte tagit lika lång tid innan resignationen och en form av icke-accepterad acceptans infunnit sig och jag kunde engagera mig helhjärtat i den bokade kräftskivan och flippertävlingen i Borås.

 

Det blev spjäll för mig istället och västerbottensostpaj är också fortfarande överskattat. Kom faktiskt inte sist i den ena tävlingen men offrade mig för jumboplatsen i den andra. Någon måste ju göra det.

Trötta ben och fötter fick sedan avnjuta hotellsängen, men även om jag är så kass på att hantera den där kulan så finner jag det avslappnande och roligt. Att tävla har ju aldrig varit mig grej oavsett var det handlar om, men jag får ju spela vilket är huvudsaken.

 

 

Förutom det muntliga testet har jag uppsatsen kvar att göra i engelskan. Det är segt. Alla andra moment har flutit på och jag har känt mig motiverad, men nu är det stopp. Att skriva en bokanalys är ju inget superkomplicerat men likväl drar jag mig för att sätta igång. Jag har ju oftast inga större problem att skriva och "bluddra på", men kanske är det just för att uppgiften är styrd som på något sätt hämmar mig. Men det är bara att ta tag i det och itne vänta till sista minuten!

Jag hade verkligen maximal tur med semesterplaneringen i år eftersom vädret nu minst sagt har vänt. Hade nio grader en morgon förra veckan och regnet som lyste med sin frånvaro under min ledighet har hämtat ikapp rejält sedan dess. Höjer nu blicken och ser den grå himlen och regnet som faller utanför fönstren.

 

Lite mysigt ändå att veva ut markisen och kura ned sig med engelskaboken som jag gjorde igår. Mini vågar hänga på framsidan då jag är där och kort efter bilden gjorde han mig sällskap i mitt knä och kompletterade mysigheten. Han är så pass stor nu att det blir lite trångt.

 

Ännu en golfrunda där jag knappt fick till ett enda slag med drivern medan järnklubborna fungerade ovanligt bra. Om regnet inte öser ned på söndag blir det kanske en liten golftävling för mig. Tror det var jag och en till dam som var anmälda så kommer kanske på pallplats!

Väl hemma igen gjorde vi en rejäl sats med palt och ligger således med en ganska lagom paltkoma i sängen nu. Och bara sådär då var det helg igen!

Tagit min första vaccindos i armen, men inte den omdiskuterade mot Covid utan den väletablerade TBE. Visserligen har det inte blivit så mycket trailrunning hittills i år men en runda kan ju faktiskt räcka. Däremot ser jag större risk med mina tre pälsbarn där jag inte helt sällan hittar de små läbbiga fästingarna i sängen efter en natts gosigt sällskap. Frontline fungerar rätt bra annars och det märks tydligt när det är dags att fylla på...hua.

 

Har nu gjort de två av de fyra prov jag hade kvar i engelska, som väntat är det grammatiken jag inte har koll på. "Present perfect", "relative clauses", "preposition + noun" vs "noun + preposition" och "gerund", jag menar, jag kan inte ens detta på svenska! Det är ju gott att jag inte är någon streber utan innehar ytterst selektiva prestationskrav och därmed finner mig väl nöjd med ett uppnått godkänt i denna kurs, vilket jag utifrån resultaten från proven hittills ska klara utan problem. Fick rådet av läraren att läsa mer engelska litteratur för att lära mig "känslan" för grammatiken. Ja, det var ju bara det, tråkigheten i att läsa på engelska.

 

Vikarierade för andra gången i Mölndal centrum igår med ett headset där ljudet kom och gick. Det blev onekligen en utmaning då man utan ljud skrek som en galning för att göra sig möjligen hörd - då ljudet plötsligt kom tillbaka. Stackars deltagarnas trumhinnor, men lyckligtvis blev det bättre ungefär halvvägs in och ljudet fungerade snällt resten av tiden. Phu! Kroppen kändes dock tung och seg och ville inte alls samarbeta när jag mentalt tyckte passet var jättekul med engagerade deltagare. Kanske har man inte kommit tillbaka helt efter semesteruppehållet. Försöker knapra någon järntablett också emellanåt. Den där kartan jag hämtade ut från blodcentralen förra veckan skulle jag ha betat av för några månader sedan och jag vill ju så gärna kunna börja ge blod igen så jag fattar egentligen inte varför jag drar mig så för att bara äta i mig dom.

 

Gymmen har startat upp sina bastus (bastuar?) igen, wohoo, äntligen! Gissa vem som äntrade Frölundas i söndags! Såå skönt!

 

 

Hann fram till vecka fyra i kursplanen och kan nu inte göra jättemycket fler moment då tre prov och uppsats återstår. Är egentligen bara det sistnämnda jag skulle kunna påbörja nu. Muntliga-, samt läs- och hörförståelsen är avklarad så lite osäker på vad de återstående tre handlar om annat än att det är två skriftliga och ett muntligt "live" via Teams.

Veckans heldagar till sena kvällar framför skärmen kändes i ryggen men ändå tillfredsställande att jag kunde passa på och lägga så mycket tid innan verksamheten kommer igång ordentligt på jobbet.

De tre och en halv veckor långa semestern med sina fulltecknade aktiviteter med Lilltjejen påbjöd inte mycket tid för BookBeat, men de två det blev var riktigt, riktigt bra!

Jag vill ju helst ha alla böcker jag läser i min bokhylla, men med alla böcker jag plöjer sedan jag gick över till att lyssna tillåter inte riktigt min plånbok. Rebellkungen beställde jag dock från Erik själv, riktigt bra och intressant bok som inte lämnar mycket förtroende för svenska sjukvården. Att systemet inte fungerar visste man visserligen och fler både statliga och privata instanser lider av samma sjukdom med administrativa toppstyrningar, politik och själviska agendor. Inte bara sjukvården utan också allt från skolväsendet till välgörenhetsorganisationer och missionskyrkan. Visst görs väldigt mycket gott av de två sistnämnda men sjukan finns inte mindre hos dem bara för att de ska föregå med osjälviska gärningar. 

Lilla Fågelcentralen hoppas och tror jag är renhåriga så små de är. Jag var uppsatt på denna helg och Lilltjejen kunde haka på igår. Det var ju nästan en månad sedan vi var där och nu hade alla småfågelungar ersatts med Tornseglare. De olika häckningstiderna för arterna speglas på de omhändertagna ungarna som ramlat ur sina bon.

Drygt tjugo av de underbart söta glidflygarna skulle matas, tyvärr var inte alla lika lättmatade som föregångarna och mycket tid ägnades åt tvångsmatning. 

Vi fick också möjlighet att släppa ut en av kattugglorna i det område den hittats. Ugglan är ju galet söt och så häftigt att både lyckas fånga den med håven i voljären och bära den för insättning i buren. Lilltjejen ville såklart vara med så hon och Johan hakade på när jag till kvällen åkte upp för att hämta den. 

Lång vecka, bra vecka, skönt trött efter gött pass i Frölunda med hugade stammisar och galet trött i knoppen. Gonatt!