Är ni nöjda nu era förbannade får? Ni som ansåg det vara ok att komma med nedlåtande och syrliga kommentarer, ansåg er vara bättre i er ansvarstagande bubbla. Visst känns det bra att göra som man blir tillsagd, känna sig som en solidarisk medmänniska som låtsas bry sig om andra när ingen annan i själva verket gör det? Gruppsykologi grundad på fruktan, fruktan för smitta och fruktan för att inte vara annorlunda. Fruktan för att utestängas från grundläggande funktioner som plötsligt inte ska vara en rättighet längre. Vaccinationskrav från arbetsgivare, köpcentrum, restauranger och så vidare tvingar in oss i en fålla där vår rätt till egna val tagits ifrån oss. Där de mänskliga fåren glatt och till och med entusiastiskt lallade med i strömmen, kände jag mig som ett resignerat offerlamm.

Fick min spruta och mitt kort, satte mig för de erfordeliga femton minuternas väntan där jag plötsligt och oväntat bröt ihop och bara grät och grät. Jag ville ju inte! 

De andra fåren är helt oförstående. När man försiktigt uttryckt sin skepsism till att vaccinera sig, eftersom man snabbt förstått hur provocerande det är och helst inte uttryckt sig alls, har dessa sett rött och genast satt på en foliehatten. Vill du verkligen smitta andra? Tänk om Ronja skulle bli sjuk och DÖ, vad skulle du tycka då? Det finns ju alltid risker och biverkningar vad du än stoppar i dig! Är du en sådan där ANTI-VAXXARE?

 

Kan inte min magkänsla få känna att det är fel? Att jag är rädd för något som stressats fram och fått ett nödgodkännande eftersom det av uppenbara orsaker inte kunnat testas tillräckligt för långtidseffekter? Att min magkänsla säger nej för att jag inte känner att jag har något val, att jag tvingas till detta?

Efter min post på Instagram får jag veta att jag inte är ensam att känna så här och det är trösterikt. En av mina stammisar som varit snabb att vaccinera sig konstaterar bara att "man får respektera att alla inte vill". Bara att det var så, inga ifrågasättande eller förebrående kommentarer.

Ibland kan jag tro att de som försvarar sin spruta som högst är de som fruktar den mest och bara söker sällskap över stupet. 

Likt ett tjurigt barn som tvingats på fintröjan stampar jag nu i golvet och skriker "Är ni nöjda nu?!" 

 

I tidigare inlägg reflekterade jag över känsloyttringar och till kvällen, när jag låg mellan svala hotellakan insåg jag att jag hade velat skrika och sparka omkring mig när jag lämnade Mölndal galleria och vaccinationsstället. Jag slet av mig munskyddet och kastade det ilsket i närmsta papperskorg medan jag marscherade ut, utan att bry mig om att Christer hamnade i kölvattnet. Det var min knutna näve i fickan. Där i den sena natten insåg jag hur skönt och tillfredsställande det varit om jag istället sparkat på den förbannade men högst oskyldiga papperskorgen. Först var det rädsla och sorg och sedan ilska innan resignation. Den där ilskan behöver kanske få det där barnsliga utloppet ibland. Då hade det kanske inte tagit lika lång tid innan resignationen och en form av icke-accepterad acceptans infunnit sig och jag kunde engagera mig helhjärtat i den bokade kräftskivan och flippertävlingen i Borås.

 

Det blev spjäll för mig istället och västerbottensostpaj är också fortfarande överskattat. Kom faktiskt inte sist i den ena tävlingen men offrade mig för jumboplatsen i den andra. Någon måste ju göra det.

Trötta ben och fötter fick sedan avnjuta hotellsängen, men även om jag är så kass på att hantera den där kulan så finner jag det avslappnande och roligt. Att tävla har ju aldrig varit mig grej oavsett var det handlar om, men jag får ju spela vilket är huvudsaken.