Fick en trevlig överraskning i brevlådan då Erik Erichsens bok hade anlänt! Det är ju så mycket trevligare att ha dom i sin fysiska form och som många biografier innehåller den foton, vilket man av naturliga skäl missar med ljudböcker.

 

Det har blivit rätt bra med golf sedan Lilltjejen lämnade mig. Vi har nött på World of Golfs korthålsbana samt Torrekulla. Endast en gång fullföljde vi deras tolv hål i Torrekulla och då var jag duktigt trött, jag har alltså inte fullföljt en så att säga riktig artonhålsrunda vare sig förra eller denna säsong hittills. Jag är ojämn som vanligt, slår bort mig totalt på ena hålet för att nästan klara par på andra. Frustrerande men kanske inte förvånande då jag känner mig väldigt osäker på tekniken vid in- och närspel. Att damma till med drivern är ju egentligen ingen större svårighet, förutom att få iväg bollen rakt dit man vill, medan några lektioner hade varit bra för att bemästra järnklubborna.

Likväl testade jag att anmäla mig till Torrekullas klubbmästerskap som gick av stapeln igår söndag. Hamnade med två kvinnor, en och två decennier äldre än mig och tillika respektive lägre handicap. Båda väldigt snälla och trevliga men ändå spelade jag ungefär lika bra som en enarmad gnutt. Fick lära mig redan på första hålet att vid fem slag över par kan man lika väl lyfta bort sin boll och det gjorde jag tacksamt.

Hål två hamnade i ett av de fem vattenhindren, hål tre harvade jag i det höga gräset längs med banan och så fortsatte det. Jag skämdes, och har nog aldrig varit så nära att vilja kasta in handduken, åka hem och tycka synd om mig själv. Det går ju allt som oftast så mycket bättre när jag spelar ensam!

 

Kvällen innan hade jag gått en runda med tre jämnåriga män, två med lägre handicap och en på samma nivå som mig. Jag och de två förstnämnda står vid green på bana sex och väntar på den tredjes inspel en sjuttio meter bort. Slaget skickar bollen rakt ut i skogen varpå karln slungar sin klubba ut i det intilliggande höga gräset, vänder sig häftigt om och sparkar omkull sin oskyldiga golfbag. Utan att kunna höra något där vi står blir det hela en stumfilmsparodi och vi frustar till av skratt, kort och lite skuldmedvetet å hans vägnar. Jag förstår att detta inte är första gången, då han vid ett senare hål är nära att göra det igen, men vi är då samlade och ett skarpt utrop från vännen hejdar honom.

 

Vad är det som gör att somliga människor har sina känslor så utanpå kroppen, som inte har förmåga att kunna behärska sig? Känner de mer än vi andra eller är deras förmåga att behärska sig sämre? Eller kanske de helt enkelt inte bryr sig, behöver man så ska man, kan det inte vara ok att faktiskt visa och ge utlopp för sina känslor istället för att kapsla in dom till en näve i fickan?

ag tillhör ju de som formats till att hålla känslorna inombords, men också till en sådan grad att jag inte ens inombords når upp till en sådan nivå som dessa individer som lever ut dom. Jag förstår att man kan bli arg, så arg att man knappt vet vart man ska ta vägen, men jag har svårt att förstå att det kan vara så svårt att behärska sig. Det är ju i mina ögon så meningslöst och i fall som detta dessutom barnsligt. Den vuxne mannen som slänger sin klubba och sparkar sin bag förvandlas till den lilla ungen som kastar sin sked eller leksak när denne inte får sin vilja fram. Om en vuxen person reagerar så kraftigt på en snedslagen golfboll, hur reagerar denne då vid ett allvarligare missnöje?

Kanske är det just för att det är en så banal sak som personen bedömer det vara ok, eller är det helt sonika vår kultur som rutat in oss i vad som anses vara korrekt uppförande och inte? Att kasta tallrikar och prydnadsföremål vid ett känsloutbrott i andra kulturer anses inte konstigare än att lägga servetten i knät till middagen medan vi i Sverige hade ringt polisen direkt. Nej, jag vet inte, jag vet bara att jag kan spela upp scenen framför mig igen och fortfarande fnissa inombords. Utan att analysera närmare såg det bara så komiskt ut, likt ett klipp man finner på YouTube.

 

Men tillbaka så till tävlingen och mina egna uppenbara tillkortakommanden när det gäller konsten att utöva golf. Den lilla ljusa kvinnan med slimmad kropp som bekräftades av att hon var aktiv långdistanslöpare hade lägst handicap av oss, fjorton om jag inte minns fel och således jätteduktig. Hon ägnade mycket tid åt att tillämpa regeln för placeringsförbättring, kontrollera avstånd med sin avståndsmätare och huka vid green för att analysera lutning inför varje putt. Jag förstår ju att man inte kan förvänta sig förbättring om man enbart marscherar fram, väljer godtycklig klubba och vevar på - vilket väl är det jag gör. Jag har inte tålamod eller tillräckligt engagemang för detta enligt mina ögon trams, och kanske är det också därför lättare för mig att rycka på axlarna när det bokstavligt talat går åt skogen. Som man bäddar får man ligga i sin finaste form.

Men visst är det inspirerande att gå med någon som är så mycket duktigare, som visar hur det faktiskt kan och ska gå till. Men så länge som min glädje med golfen främst handlar om att komma ut och damma till den där bollen och mindre om att göra det på så få slag som möjligt har jag inte tillräckligt med incitament att lägga till den där extra manken. Det är endast vid de oundvikliga tillfällena då jag hamnar tillsammans med andra som det senare plötsligt börjar väga tyngre. Till skillnad från vad de flesta anser vara inte bara en fördel men också anledning till att deras fortsatta motivation - att träffa andra människor, tycker ju jag det motsatta och försöker i största möjliga mån boka in mig på tomma tider, eller om nödvändigt tillsammans med någon med lika hög handicap som jag. Så vi kan hjälpas åt att leta våra bollar...

 

Min pinsamma debut i golftävlingarna kan jag välja att se som motiverande eller raka motsatsen. Jag pendlar däremellan.

Det kändes i alla fall extra bra att göra något jag verkligen behärskar när det senare var dags att köra mitt pass i Frölunda. Flera som börjat återvända från både semester men också covid-isolering, bland annat Birgit som jag berättat om. Hon var så glad, och de andra stammisarna också så glada att se henne igen. De är så himla fina mina deltagare!

 

Känns också bra att jag plockat upp virkningen igen efter några månaders ointresse. Lilltjejen väntar otåligt på att hennes filt ska bli klar och efter några sena kvällar framför Avengers börjar jag nu närma mig slutet. Kanske jag kan se till att bli färdig tills hon är tillbaka efter sina veckor hos Johan.

Det är måndag och många är ännu borta på jobbet. Det börjar dofta gott bortifrån köket där paltbröden gräddas i ugnen. Varma och nybakta med smältande smör, finns det något godare?