"Alkemisten" var en annan bok jag snappade upp som "en man inte fick missa" och vill minnas den som ganska lågmäld och fin, men inte såpass att jag kan erinra mig något som stack ut eller gjorde djupare intryck på mig.

 

Det gjorde däremot de följande böckerna jag plöjde, först "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Hans "Flyga drake" var ju fantastiskt fin och tragisk och denna likaså. Främst har hans böcker nu fått mig att bättre förstå problemen i Afghanistan, men också se igenom och kanske bakom det krigshärjade land det nu blivit.

 

En viss förståelse infann sig också av Waris Diries "En blomma i Afrikas öken", framför allt kring det fruktansvärda som könsstympning är, fy fasen säger jag bara.

 

När jag jobbade på Stenungskolan fick hela skolan möjlighet att lyssna på Emerich Roth, en överlevare från nazisternas fem olika koncentrationsläger. Eddie Jaku är en annan överlevare som också arbetar för att sprida kunskapen och påminna om det som så många trots allt vägrar tro på. Hans bok "Den lyckligaste mannen på jorden" är skrämmande, men man förstår också att trots hans fasor så var han lyckligt lottad i och med sina kunskaper som var nazisterna att (ut)nyttja samt nätverk av kontakter som möjliggjorde flykt och skydd. Jag kunde ofta tänka på alla de som inte hade dessa möjligheter.

 

Christina Richardssons "Sluta aldrig gå" gav ytterligare en inblick i en värld som så många andra är oss så fjärran i vårt skyddade och välbärgade Norden. Där i Christinas barndom som gatubarn i Brasilien är våld, övergrepp, död och svält deras vardag, och här hemma lider våra barn av välfärdsproblem i form av övervikt och depressioner för att deras grundläggande behov av mat, skydd och materiella ting är så övermättat att endast de sociala finns kvar att skapa problem. Jag vet att det är orättvist, att det egentligen inte går att jämföra men kan ändå inte låta bli att skämmas över hur jag skämmer bort min Lilltjej. Vi har våra förutsättningar och därigenom våra problem, ska jag skämmas för det? Jo, en viss del av välfärdsskam kan jag faktiskt tycka är både nyttigt och sunt.

 

Förutom den gripande skildringen av hennes uppväxt och senare kontrasten att komma till ett adoptionshem i norra Sverige kan jag inte låta bli att reflektera över detaljrikedomen i hennes minnen. Hur mycket minns jag själv egentligen från när jag var fyra, fem eller nio år? Av det jag kan erinra mig är det endast tillfällen som är förknippade med skam och trauma, så med tanke på att Christina levde i mer eller mindre konstant tillstånd av trauma på en helt annan nivå blir det egentligen inte så svårt att förstå ändå. 

 

Efter dessa många tunga och perspektivgivande böcker gjorde jag ett tvärkast tillbaka till en sedvanlig deckare av Kristina Ohlsson. Kontrasten var omedelbar, och att lyssna till en kommersiell fiktiv berättelse om barn som far illa kändes fel, nästan olustigt när jag så kort tid innan delgetts lika illa och värre berättelser från verklighetens barn. Deckare och mordhistorier säljer inte alls i samma omfattning i exempelvis Sydamerika som i Sverige, av det enkla faktum att de har verklighetens sådana utanför dörren varje dag.

 

Jag minns inte hur valet föll på "Amerikans jord" av Janine Cummings men gissar att dess introduktion fångade mitt intresse där bland alla förslag i BookBeat-appen. Fiktiv berättelse men liksom Khaled Hosseinis mycket verklighetstrogen. Också där var barn inblandade och det är ofrånkomligt att man själv tänker sig in i handlingen och scenarier tillsammans med Ronja. Hur hade jag själv hanterat det om jag varit där med henne? Hur hade min Lilltjej egentligen klarat det där, att bevittna morden på sin familj och släkt och sedan fly från Mexico till USA. Så förskonad hon är och därmed också så oskyddad mot all den ondska som finns där ute.

Jag kan inte skydda henne mot allt, jag ska inte göra det heller, för ett skydd kan bara hon och alla andra bygga upp på egen hand med hjälp av de törnar man obönhörligt råkar ut för. Det finns inget snällt eller förskonande sätt att bygga upp detta försvar men som förälder önskar man ju så innerligt att ens barn inte ska behöva.

 

Trots att jag hade lite svårt att ta till mig Kristinas första deckare i serien om Fredrika kändes det ganska tryggt och bekvämt så jag betade av hennes andra och är nu på hennes tredje. Vardagen är tillbaka till fullo så några tio böcker på en månad lär det inte bli igen på ett bra tag!