Lilltjejen är nu hos sin far och morsans kulinariska ansträngningar går ned till den nivå man var någonstans i högskolan. Toffifee är med sina många beståndsdelar säkert representativ för minst hälften av kostcirkeln skulle jag tro!

Allt som allt en riktigt bra första advent idag med en halv dag fullsmockad av småtjejer till härligt combatpass där min energi sprutade ut genom öronen.

Tjejerna vaknade vid överkomliga halv sju och rumlade ned för trappan kort därefter. Väl uppe på övervåningen igen dröjde det inte länge förrän två kompisar till anslöt. Ut med allihopa i den krispiga minusgraden och morsan drog och kompletteringshandlade för att tillgodose lunch för övernattningssällskapet samt premiärbakning av saffransbullar. Falukorv och pasta samsades med degspad och mandelmassa till lunchen så att alla tjejer kunde avnjuta pinfärska varma snurror precis innan det var dags att leverera Lilltjejen till sin fotbollsträning. Aldrig gjort snurror förut och något oformliga blev de allt men ack så goda!

Nu är energin slut känner jag dock där jag ligger och väntar på att tvättmaskinen ska behaga sig att bli färdig. Tunga ögonlock och skönt trött kropp. Tidig kväll får det allt bli.

Inte klokt att det är första advent på söndag! Ljusstakar har poppat upp i vart och vartannat fönster och Lilltjejen har sedan ankomsten i söndags bönat om att julpynta. Med julmusik i högtalaren gick vi loss i lådorna igår och jo, lite mysigt är det allt! 

Fixade också utebelysningen där trädet fick en extra ljusslinga och fågelmatare. När jag stack ut näsan i de få men likväl konstaterade minusgraderna för mörkerfotot noterade jag att föreningens gran satts upp. Fint! Tänk om nu allting fått bäddas in i ett tjockt lager snö!

Fascinerande hur tre småtjejer kan låta som en elefanthjord när man befinner sig våningen under. Två övernattningskompisar denna helg också där lugnet efter middagen infunnit sig tillsammans med lördagsklubborna framför Transsylvanien tre. 

Det kryper i mig när jag ser hur det sölas och spills vid matbordet, bortskämd som jag blivit av en Lilltjej som aldrig ens som bebis kommit i närheten av mina farhågor. Det pladdras och flamsas och jag konstaterar att vi är fyra vid bordet, det väl mest vanliga familjeantalet, visserligen med en extra unge istället för vuxen. Tänk att alltid ha detta liv, stök och oväsen, ha kivande syskon och kanske ytterligare bonusbarn på det runt bordet, möjligtvis den näst vanligaste familjekonstellationen? 

Jag är inte gjord för den gängse familjen, jag behöver min ensamma vecka för att vara den bättre mamma jag annars inte varit. Linus Jonkman beskrev i sin bok om introverta hur han till och med övervägde skilsmässa då barnen kommit tills han fann sina sätt att hantera det. 

Det kan låta motsägelsefullt att jag ändå finner det mysigt att hon har kompisar här och säger sällan nej när de vill sova över. Är så glad att hon har många kompisar och så länge de inte river huset är det härligt att höra dem där uppe. Jag kan njuta ännu mer när jag dessutom vet att det är söndag imorgon och jag snart har en vecka av egentid!

Jag och Birgit, min 76-åriga combat-stammis hör av varandra på Messenger. Nu när hon håller sig hemma igen lyser frustrationen igenom där hon saknar träningen och oss, de har ju blivit ett litet gäng som lärt känna varandra under åren(!) de svettats tillsammans. De pratar före och efter klasserna om ditten och datten och eftersom de träffas regelbundet följs man åt i det man delar. Deltagare har väntat barn, fött barn och återkommit, jobb bytts och vardagsfunderingar dryftas, tja sådant där som människor pratar om när de ses varje vecka år efter år.

Vi tog en bild adresserad till "vår Birgit" som vi kallar henne.

Lilltjejen fick följa med vid inköp och leverans av en matkasse igår. Nyttigt att skapa förståelse men också tillfredsställelsen i att göra något för andra. Får se om vi hinner fler uppdrag i veckan.

Webinar för nya releasen, var det inte nyss!? Mycket sidoförflyttningar och kass musik så blir att tillämpa Coronaklausulen som låter oss mixa in gamla låtar för att hålla deltagarna stationära.

Julshoppingen är faktiskt så gott som avklarad, likaså inför Lilltjejens födelsedag. Det är ju faktiskt inte lång tid kvar till jul! 

Fick ett tips om kortspelet The Mind för bra pris så tyckte det var värt att testa. Mycket enkelt och lite finurligt upplägg som Ronja gillade. Eftersom det går otroligt fort att spela var ett plus, lätt att bara köra en eller tre omgångar vid en stund över.

Kalendern framgent är fullknökad, välkommen till nya organisationen...att lägga PI planering innan jul var kanske inte det smartaste draget...

Skor och matskålar i oordning brukar vara resultatet av en katts lek med mus. Jag hittade dock ingen någonstans. Däremot satt Plutt och blängde oupphörligt in under kyl- och frysskåpen så var den stackars musen befann sig blev uppenbart. 

Åkte ett ärende under lunchen och hemma igen låg den prydligt levererad på hallmattan. Duktig Plutt.

Ärendet var att lämna min V60 och hämta nya XC40. Ovant att sitta högre upp och touchskärmen gillar jag inte alls men antar att det är en vanesak. När leveransvecka ändras från början av november till vecka två nästa år och de plötsligt ringer för att boka tid att byta kan man bara tacka och ta emot! Permitteringarna hade lett till extra långa ledtider så var lite surt att veta att bilen fanns på plats hos handlaren men inte kunde överlämnas förrän nästa år. Lilltjejen blev lite besviken när hon hörde att jag beställt en röd då hon såklart ville ha en blå. Antar att det får bli det nästa gång - om det ännu är hennes favorit - om jag har råd - och förstås är kvar på jobbet. 

Vintersulorna på, perfekt med tanke på att det faktiskt kom lite snö just idag! Yttepyttelite men ändå.

Hemmahjältar kallas de som behöver hjälp och de registrerar sina behov som dyker upp på en karta. Vi frivilliga kan klicka och se vad det är de behöver och accepterar de vi vill. Då får man ett mail med namn och telefonnummer till Hemmahjälten så man kan ringa upp och stämma av när leverans kan göras. Man ligger ute med pengarna och får betalt via Swish när vi möts för överlämning.

Känns bra och gör bra!

Hamnade lite spontant på Lindholmen igår och kunde för första gången på år vara med som deltagare! Leo tog över min och Sandras klass och hade hört att han kör bra mixar vilket han också gjorde. Kul att bara kunna köra på utan att behöva tänka.

Träffade dessutom på Charlie, också flera år sedan!

Ny bil och goda gärningar, bra dag!

Min stilige kille, Simba eller Mini som jag fortfarande kallar honom. Novemberregn på andra sidan fönstren och så milt att det kunnat vara september-oktober. När vi aldrig får någon riktig vinter att tala om här nere är jag tacksam att slippa isvindarna som annars kännetecknar de mörka månaderna.

Diskussioner fyller trådar och forum om gruppträningens vara eller icke vara, den ambivalens både instruktörer och deltagare känner inför att gå till gymmet. Vi uppmanas att inte gå på gym men innefattas inte av paragrafen under allmän sammankomst och håller därför öppet med de förändringar som hittills implementerats. Klasserna är fortfarande fullbokade. 

Denna artikel var intressant tycker jag, utan att ha validerat angivna källor. Några bra poäng som likväl inte kan överskugga det säkraste faktum i att inte gå dit över huvud taget.

Under tiden härjade Ronja och tre kompisar på övervåningen tills det var dags för middag.

Hundpromenad och spel innan kalas i Kungälv för en av Lilltjejens gamla kompisar från Olofstorp. Mysigt att hon ännu får inbjudningar av dem. Var ganska meningslöst att köra timmen fram och tillbaka hem så körde upp till Svarte Mosses naturreservat för en promenad. Det var det fler Kungälvsbor som också ville för parkeringen var lika överfull som någon av de omskrivna sommarstränderna. Fick i vilket fall avnjuta lite dagsljus och frisk höstluft innan det var dags att hämta en nöjd avkomma.

Ännu mer kompisar tog vid efter hemkomsten då Isabella och Elvira skulle sova över. Efter ungefär tre sekunder var min fina, inbjudande och omsorgsgfulla bäddning ödelagd. Kuddkrig, film, spel, sång och sånt som nioåriga tjejer nu har för sig medan morsan virkade framför Thor-filmer. Fick bara säga till dem två gånger vid sovdags, kors i taket.

Efter sedvanlig pannkaksfrukost - kommer de någonsin önska något annat, lite mera lek innan tack och hej och leverans av avkommans varor från Pandaförsäljningen tog vid. Jag undrar ofrånkomligen hur sjutton man ska hantera alla varor för en storsäljare? Lilltjejen är ju inte den mest strävsamma försäljaren så volymerna blir hanterbara men tänk! Mitt på en grå söndag är de flesta hemma och alla kunder utom en var hemma - gött.

Gött kändes det också vid min söndagscombat med härlig energi både bland deltagarna och i kroppen. Knaprar mina järntabletter och skiter därefter, den som ätit extra järn vet vad jag talar om... Jag motiverar mig med inbillningen att de tillser lite extra ork och energi. Vill inte vara i blodgivarens kylrum! 

Nu är energin slut dock, dags för tant att sova...

Gav mig ut i Lindomes skolskog under Lilltjejens gymnastik men kom inte många meter in i mörkret förrän två signifikanta reflexer mötte mig, en jättekelig och fin katt. Jag höjer blicken och i utkanten av pannlampans sken glimmar ännu ett ögonpar. Men de är större och sitter bredare isär, varken blinkar eller rör sig, fullkomligt fixerade på mig. Skolskogen är liten och genomborrad av stigar men av någon anledning har den stig jag följde in i mörkret upplösts. Jag tar några trevande steg fram och sedan tillbaka, sneglar upp i den högre terrängen där ögonparet fortfarande fixerar mig.

Jag letar mig tillbaka ut till villakvarterets trygga trottoarer och gatlyktor. Ögonen följer mig och där jag passerar något närmare ser jag siluetten - ett rådjur. Vad skulle det annars ha varit? Likväl känner jag mig inte riktigt lika sugen längre på att lufsa i skogen och tar en tur inne i det lilla samhället istället. Gott nog så!

Positivt i alla fall att mitt största viktprojekt nu är klart! Misstänker att jag gjorde ett varv för mycket på kanten då garnet tog slut, precis när bara någon decimeter återstod. Kunde inte med att beställa ett nytt nystan med tillkommande väntan utan ville bara bli färdig. Konsulterade min inre perfektionist som med omständigheterna visade sig väldigt flexibel och tog en annan färg och ytterligare en för den slutliga förslutningen av de två. Får konstatera att den därmed inte kan kallas perfekt men kanske ... personlig?

Nu är frågan om jag orkar ge mig på en till i den blå färgkombinationen som Lilltjejen önskade.

Testade nytt spel, Windward men slutförde inte då jag helt sonika inte orkade. Det gick i vilket fall hyfsat snabbt att komma igång men hann aldrig bilda mig en ordentlig och rättvis uppfattning. Får bli ett nytt försök en annan dag.

Blir ett försök att transportera mig till sängen här också...

Jag kunde inte låta bli att fråga henne hur lång tid den tagit att göra varpå hon skrattande berättar om den lösa tanken på en liten mandala som vuxit och aldrig avslutats sedan de dryga tretton år sedan hon först gick till tatueraren med sin idé. Jag är fascinerad.

Tanken på att tatuera sig har väl många haft som av lika många anledningar heller inte blivit av. Jag har aldrig haft någon reell tanke bakom permanent märkning i huden då jag alltid kommit fram till rädslan att ångra mig och oförmåga att välja motiv. Från en vitpälsad Gnutt från serietidningen Bobo under sena tonår till kattdjur, trampdynor och mitt namn med koreanska tecken. Oftare har jag sett fruktansvärt fula tatueringar än fina, men de fina kan då vara riktigt fina och funderingarna väckas igen.

På vägen ned till Malmö erinrade jag mig tjejen igen och bollade med Christer. Vi fick googla mandala då ordet var bekant men utseende okänt. Jag blev förvånad över hur mycket det tilltalade mig och framför allt den första träff vi fick upp, den högst upp till vänster.

Sedan kommer frågan - är inte jag för gammal för tatuering? Ett sådant motiv?

Min stammis, 76-åriga Birgit som tatuerat sina hundar på var skuldra, den senaste förra månaden tycker jag är skithäftig och inspirerande, men hon är ju en cool tant medan jag bara är en fyrtioplussare med katter och virkning. Sedan undrar jag varför det spelar roll, varför jag låter föreställningar och förutfattade meningar påverka. Om man nu vill, varför inte?

Tog mina träningsvärkande axlar till ett regnvått centrum och vikarierade på Järntorget för fullbokad klass. Mottog present av Pepyn som varit hemma i Nederländerna och hälsat på och lämnade mitt bidrag till blodbanken. Mitt värde var dock precis på gränsen så får se till att inte fuska med tabletterna nu så jag slipper fylla på depåerna igen.

Ägnade kvällen åt att plöja sju avsnitt av Kockarnas kamp medan jag fortsatte med kanten på filten. Maska efter maska, ett mödosamt varv efter det andra, fyra varv som tog alla de avsnitten och ett helt nystan. Nu är det att göra samma sak från framsidan innan man slutligen virkar ihop de två. Jag gör den lilla filten, tänk vilket jobb att göra den stora!

Oktoberböckerna som mycket väl bara kunnat bli Jojo Moyes fina skildring och en rörig historisk sammanfattning av länders maktkamper. 

Upptäckten av Ann Rosmans böcker som utspelar sig kring Marstrand väckte nyfikenhet och fångade mig direkt. Är nu på femte boken parallellt med "Livet med Bob" som jag fick till födelsedagen. Efter alla ljudböcker senaste månaderna är det vilfullt med riktig bok emellanåt.

Medan de skrattade över tacomiddag avnjöt vi koreansk-nånting-fusion på Namu. Jennie Wallden från Sveriges mästerkock öppnade restaurang efter sin seger och eftersom både jag och Christer följer serien (kallar man det så?), passade detta tillfälle perfekt för att testa. Nu när Millenniets bästa mästerkock pågår fick vi också upp ögonen för Sandra Mastios pizzeria i Malmö att testa nästa gång.

Jag kan inte påstå att jag nu har förstått vad koreansk mat är då den som sagt var en fusion och därmed upplevdes som en "vanlig" gourmet-restaurang. Avsmakningsmenyns höjdpunkter var i vilket fall helt klart ankan och efterrätten.

Väl hemma och dottern avlämnad hos sin far var det söndagscombat. Vårt planerade Halloweenevent ställdes ju inte oväntat in med de nya restriktionerna och hade faktiskt väntat mig än fler begränsningar i gruppträningen. Ja, många pass har tagits bort helt där man rör sig omkring i salen eller kör tillsammans till exempel två och två och vi anpassar låtvalen till att inte ha shuffles och jump kicks framåt. Markeringar i golvet ska vi hålla oss till. Att det sedan ofta är kö och trångt in och ut ur salarna vete tusan hur vi kan hantera. Jag tänker att öppna salen längre tid innan så de kan gå rätt in till sin plats och inte behöva samlas utanför. Problemet blir till exempel i Majorna som har en smal korridor utanför och en ny klass ska in efteråt.

I vilket fall var det nog tur för mig att det bara blev en ordinarie timme för jag var helt slut. Att bara byta ut en låt kan göra väldigt mycket, i detta fall mycket mer axlar och cardio. En barnvecka utan träning och mat på Max både på vägen till och från Skåne är kanske heller inte bästa uppladdningen.

Idag bekräftar träningsvärken i axlarna det hela, ajaj!

Virkningen går sakta men säkert nu runt hela filten till det som ska bli en dubbel kant - man virkar helt sonika in alla ändar med två kanter från vardera sida. Pilligt men förväntat då Tiinna förvarnat i både mönster, FB forum och YouTube tutorials. Mini verkar i alla fall gilla den nästintill färdiga slutprodukten.