Inte klokt att det är första advent på söndag! Ljusstakar har poppat upp i vart och vartannat fönster och Lilltjejen har sedan ankomsten i söndags bönat om att julpynta. Med julmusik i högtalaren gick vi loss i lådorna igår och jo, lite mysigt är det allt! 

Fixade också utebelysningen där trädet fick en extra ljusslinga och fågelmatare. När jag stack ut näsan i de få men likväl konstaterade minusgraderna för mörkerfotot noterade jag att föreningens gran satts upp. Fint! Tänk om nu allting fått bäddas in i ett tjockt lager snö!

Fascinerande hur tre småtjejer kan låta som en elefanthjord när man befinner sig våningen under. Två övernattningskompisar denna helg också där lugnet efter middagen infunnit sig tillsammans med lördagsklubborna framför Transsylvanien tre. 

Det kryper i mig när jag ser hur det sölas och spills vid matbordet, bortskämd som jag blivit av en Lilltjej som aldrig ens som bebis kommit i närheten av mina farhågor. Det pladdras och flamsas och jag konstaterar att vi är fyra vid bordet, det väl mest vanliga familjeantalet, visserligen med en extra unge istället för vuxen. Tänk att alltid ha detta liv, stök och oväsen, ha kivande syskon och kanske ytterligare bonusbarn på det runt bordet, möjligtvis den näst vanligaste familjekonstellationen? 

Jag är inte gjord för den gängse familjen, jag behöver min ensamma vecka för att vara den bättre mamma jag annars inte varit. Linus Jonkman beskrev i sin bok om introverta hur han till och med övervägde skilsmässa då barnen kommit tills han fann sina sätt att hantera det. 

Det kan låta motsägelsefullt att jag ändå finner det mysigt att hon har kompisar här och säger sällan nej när de vill sova över. Är så glad att hon har många kompisar och så länge de inte river huset är det härligt att höra dem där uppe. Jag kan njuta ännu mer när jag dessutom vet att det är söndag imorgon och jag snart har en vecka av egentid!