Jag kunde inte låta bli att fråga henne hur lång tid den tagit att göra varpå hon skrattande berättar om den lösa tanken på en liten mandala som vuxit och aldrig avslutats sedan de dryga tretton år sedan hon först gick till tatueraren med sin idé. Jag är fascinerad.

Tanken på att tatuera sig har väl många haft som av lika många anledningar heller inte blivit av. Jag har aldrig haft någon reell tanke bakom permanent märkning i huden då jag alltid kommit fram till rädslan att ångra mig och oförmåga att välja motiv. Från en vitpälsad Gnutt från serietidningen Bobo under sena tonår till kattdjur, trampdynor och mitt namn med koreanska tecken. Oftare har jag sett fruktansvärt fula tatueringar än fina, men de fina kan då vara riktigt fina och funderingarna väckas igen.

På vägen ned till Malmö erinrade jag mig tjejen igen och bollade med Christer. Vi fick googla mandala då ordet var bekant men utseende okänt. Jag blev förvånad över hur mycket det tilltalade mig och framför allt den första träff vi fick upp, den högst upp till vänster.

Sedan kommer frågan - är inte jag för gammal för tatuering? Ett sådant motiv?

Min stammis, 76-åriga Birgit som tatuerat sina hundar på var skuldra, den senaste förra månaden tycker jag är skithäftig och inspirerande, men hon är ju en cool tant medan jag bara är en fyrtioplussare med katter och virkning. Sedan undrar jag varför det spelar roll, varför jag låter föreställningar och förutfattade meningar påverka. Om man nu vill, varför inte?