Mötesfritt
Lilltjejen har ju gått två terminer på simskolan nu. Den håller till på Vattenpalatset i Lerum. De har ett synnerligen bissart upplägg på sina omklädningsrum där man har ett första utrymme för ombyte. Därefter får man packa ihop sina prylar för att transportera dom till det gemensamma området där skåpen står. Således får den blyge tillse at svepa om sig handduken ordentligt efter badet för att kunna krångla fram sina grejer och bogsera dom och eventuell livlig avkomma tillbaka till det förstnämnda utrymmet för torkning och påklädning. Helknäppt.
I vilket fall har ju Johan den gångna terminen varit den som följt Lilltjejen till simskolan med undantag av några tillfällen. Har då iakttagit några scener som gör mig riktigt ledsen. En sådan är en mor med dotter i kanske sjuårsåldern. Mamman får stå och hålla upp en handduk för att skyla dottern i det hörn hon står för att byta om. Är det mammans initiativ är det skrämmande, är det dotterns så är det sorgligt.
I ett annat exempel är tjejen i tio-tolvårsåldern. Hård omsnörd av sin handduk ålar hon omständigt av sig kläderna för att lika omständigt krångla på sig sin baddräkt. I ett annat hörn står en tonårstjej och gör likadant.
Vi är i ett omklädningsrum med bara tjejer, flickor, kvinnor, tösabitar, kärringar och damer i alla storlekar och varianter - så som flickor, kvinnor, tösabitar, kärringar och damer är alla åldrar är. Ändå är dessa unga flickor maniskt rädda för att visa sina kroppar. Varför?
Försöker mig på ett naveldjupt resonemang.
Man döljer sig för att: Man är blyg eller inte trivs med att andra kan se dig.
Man trivs inte för att: Man är ovan att vistas naken bland okända människor eller för att man skäms.
Man skäms för att: Man tror att man är avvikande på något sätt.
Man tror man är avvikande för att: Kroppsidealen och självuppfattningen inte går ihop.
Kroppsidealen och självuppfattningen går inte ihop för att: Vi matas från all håll om vad som är "rätt, bra, snyggast, hälsosammast osv."
En tjej och kund till NW hade mailat och påpekat ett faktum som gav mig en tankeställare och påminnelse hur lätt det är att falla i denna jargong. Många instruktörer - inklusive undertecknad använde julhelgen som extra motivation och medel att pusha sina deltagare. "Nu ska julchokladen bort!" "Julskinkorna ska trimmas till!" "Tänk på alla skumtomtar!". Som ung tjej med anorexi i bagaget kan det räcka för att känna riktig skam och i värsta fall falla tillbaka eller få mer vatten på sin sjukdomskvarn.
Överallt, hela tiden pratas det om dieter, hur man tappar mest på kortast tid, suckas och pustas över siffrorna på vågen och plufsiga magar. Föräldrar serverar (förhoppningsvis) riktiga måltider till barnen men sitter själva vid middagsbordet med kvarg och ångkokta broccolistänger samtidigt som de säger åt sina ungdomar att äta ordentligt. Gör dessa ungdomar som vi gör eller som vi säger?
Det förekommer många kampanjer och liknande på sociala medier för att ifrågasätta och belysa de snedvridna kropps- och skönhetsidealen. Det är ju jättebra, men egentligen borde de ju inte ens behövas.
Faktum kvarstår att mindreåriga flickor inte vågar visa sig för andra flickor för att de skäms för sina kroppar och tror att de inte duger. Det är så skrämmande och sorgligt. Jag ville bara gå fram och krama dessa flickor, trycka in lite styrka och självförtroende. Istället ser jag till att både jag och min Lilltjej byter om och rör oss i omklädningsrummet lika självklart som om vi varit fullt påklädda.
Näst sista 2015
Förrädiskt underlag sedan snön så tog löpbandet idag. Reviderar tidigare uttalande att band är lättare. Fysiskt kanske men mentalt en riktig jäkla utmaning. Kämpade med motivationen en halvtimme innan jag gav upp. Stängde in mig i salen och körde några combatlåtar. Känns som jag har en massa frustration jag vill få ut genom kroppen men det mentala hindrar mig. Än mer frustrerande.
Sista arbetsdagen för i år. Går trögt att beta av inboxen och ta tag i det jag skulle behöva. Finns ingen motivation där heller. Imorgon blir det lugnt firande med Eddie och familj i alla fall vilket känns skönt.
Söndag
Så kom den ändå till slut - snön. Lite i alla fall. Lilltjejen drog upp rullgardinerna och blev lycklig som, tja som ett barn. I stundtals regn skrapade vi ihop till både liten och stor gubbe som snart lär gå ett försmäktande öde till mötes.
Lilltjejen fyller ju fem medan vi är i Sälen och de tänkta presenterna hamnade av någon anledning under granen, så det var bara att ge sig ut i mellandagskaoset och hitta nya. Gick bra dock och hittade till och med lite till mig själv, höhö!
Mycket folk på passet i Frölunda, lediga och julstinna. Koreografin satt hyfsat men pust vad jobbigt det var! En vecka sedan och bara ett löppass emellan duger inte. Får se hur det känns imorgon, och sedan blir det än längre uppehåll på grund av Sälen. Ujuj!
En till från albumet. Lilltjejen har dille på kjolar nu. Och klänningar. Kan inte säga annat än att jag tycker hon är rätt söt. Klippte henne förresten häromdagen. Inte riktigt lika sött men det syns typ inte. Hittade en och två testar som stack ut dagen efter som jag uppenbarligen missat. Frisöranlagen gick mig uppenbarligen förbi.
Nu dusch!
Den där mannen
Lilla Grå på armstödet intill mig i fåtöljen. Johan håller Lilltjejen sällskap vid nattningen, vi har precis kommit hem från middag hos hans föräldrar. Lilltjejen tillbringade några timmar hos dom medan vi var på bio och såg den sedan länge bestämda "En man som heter Ove". Självklart var den inte lika bra som boken men helt ok ändå. Grät både en och tre gånger och störde mig på att eftertexterna knappt hann börja rulla förrän de tände upp i salongen och alla rusade ut. Jag hade ju inte gråtit färdigt! Är det inte fantastiskt att kunna skapa en sådan historia som berör så? Sedan har jag också en utomorderntlig förmåga att engagera mig hundraprocentigt i karaktärerna, därav tåreflödena. I de sedvanliga reklamerna innan filmen var det en sekvens för Adressändring. En av någon anledning frånvarande far hade skrivit till sin dotter om ett trevande första besök. Förväntansfull och med blombukettt i handen klev han av tåget och möttes av - ingen. Fruktansvärt jobbigt att se, på samma sätt som den som florerade på sociala medier om fadern vilkens barn inte hade tid att fira jul med honom. Jag visste bättre än att klicka på den och känna kniven i bröstet. Jag klarade inte ens av att se bilden av denne fiktive man ensam vid middagsbordet med julgranen i bakgrunden. Jag har ingenting emot ensamhet, att vara ensam. Men tanken på alla ofrivilligt ensamma människor gör mig så himla ledsen.
Jag tänker ganska mycket på det här med min introverta och andras extroverta sida just nu. Har lärt känna en person som i mina ögon är extremt extrovert, och liksom jag fascineras av hur en del kan tycka om svenska grammatik, kan jag också fascineras av de extroverta. Hur de orkar vara så sociala, behöver vara sociala, hämtar sin energi av att interagera med andra människor. Att ha social samkväm hemma-hos eller hemma hos sig tre dagar i rad låter i mina öron som tre dagars ren mardröm. Jag fixar ju knappt ens några timmar!
När vi nu årets Sälenresan snart närmar sig reflekterar jag än en gång över första året jag fick följa med, strax efter jag träffat Johan. Efter fåtal dagar låg jag i min underslaf och bölade med nattsvart samvete, för de var ju så underbart snälla och trevliga - medan jag bara ville därifrån. Nu i efterhand inser jag att det handlade om ren överbelastning. Hade varit singel och bara haft mig själv och mina två katter att bry mig om, för att plötsligt sugas in i Johans tajta familj, fem vuxna och två barn i en stuga en hel vecka. Social overload.
Jag återkommer än en gång till urklippet av stripen nedan som jag tycker är så klockren på mig. Liksom olika grader av introverta finns det olika grader av extroverta. En del är rena energitjuvar. Som stjäl sin energi genom ständigt bekräftelsebehov av andra - utan att ge utrymme för dessa över huvudtaget. En del är extroverta på ett mera positivt sätt - som faktiskt än intresserade av de människor de träffar och således kan erbjuda någon form av givande utbyte. Oavsett dock så suger de oss introvertas på vår energi. Man är bara mer tolerant och dräneras således inte lika snabbt av de sistnämnda i spektrat.
Jag har börjat inse varför jag egentligen aldrig sett fram emot julen. Den innebär lång ledighet med sociala tillställningar. Inget jobb att åka till. Ingen egenstund i bilen till och från. Och oftast mindre träning. Inte konstigt jag längtat tillbaka till jobbet och möjligheten att gömma mig bakom skärmen. Samma sak med sommarsemestern egentligen. Tacksam för att Johan lärt sig, om inte förstå så åtmindstone acceptera att jag åker iväg för mig själv för att fylla på min energibubbla som vi kallar den. I Diablo har karaktärerna Hälsa och Mana i sina röda respektive blå bubblor. Jag har Energi. Eller Social Energi kanske man snarare skulle kalla den. Inte bestämt färg ännu.
I det nya jobb jag nu har har jag börjat inse att möjligheten att tanka energi bakom skärmen begränsats rejält på grund av de frekventa mötena varje dag. Vem som helst skulle nog känna sig slut efter en hel dag med bara möten med olika människor, men jag känner mig helt urvriden. Ändå känner jag mig paradoxalt nog ensam.
På mitt tidigare uppdrag kunde jag styra själv över min egentid relativt väl. Det var mycket möten, men inte i den usträckning som nu. Det fanns möjlighet att andas och äta lunch med de få jag släppt in i min hamsterboll. Där fick jag den sociala dos jag behövde på en halvtimme eller timme. Blev det nog plockade jag upp iFånen eller bröt helt enkelt upp. Nu hinner jag aldrig äta med mina - nu gamla kollegor som jag trivdes så bra med och fick lagom social dos utav. Ingen av dom tror visserligen på mig när jag hävdar att jag är introvert. Fast jag hade ju "sparat" min sociala energidos och hade också ett utbyte av dom. Av detta låter ju mitt nya jobb helt fel för mig - för denna mötesfrekvens kommer inte att avta. Dock tror jag mig se att energin balanseras när jag bättre grepp om själva jobbet i sig. Det dräneras helt enkelt extra mycket just nu när allt är nytt och jag dessutom måste lägga fokus bara på att lära mig och hänga med. Tror och hoppas. Annars får jag väl byta igen.
Läser igenom Linus Jonkmans bok igen (Introvert - Den tysta revolutionen). Kan identifiera mig med så mycket av det han skildrar, men också inte då han är mer introvert än jag. Han hävdar att ett introvert drag är förmågan att lyssna på exempelvis samma låt om och om igen. Check, på den. Jag kan lätt lyssna på samma låt timmar i sträck. Nu har jag snöat in på två stycken.
Emeli Sandés "Read all about it".
Och Jonathan Johanssons version i samband med Volvos S90 launch. Kort med naggande god.
Lilltjejen har somnat, så gott hon nu kan mellan hostningarna. Johan har knallat över och lagt sig och säkerligen också hunnit somna. Ovanligt att jag ännu en kväll är sent i säng. Men nu är det dags. God Natt.
Fåtöljen
Fick en ny leksak av Johan då blogg.se spärrats på min jobbdator. Är inte överförtjust i Windows 10 precis men som det mesta annat nytt handlar det väl om att vänja sig. Är också lite kluven till storleken på laptopen. Jag kommer ju i princip bara att ha den till att skriva och någon mån surfa lite. Då är en liten och smidig att föredra. Ändock gillar jag att ha en stor skärm och då blir ju hela storleken därefter. Juldagen har handlat om att röja ut gästrummet som hittills endast verkat som ett klassiskt dumpningsutrymme. Fattar egentligen inte ens varför vi gjorde det till ett gästrum när vi nästan aldrig har några sådana ändå.
Hann bära ut en handfull kartonger innan jag fotade. Man kunde således knappt se golvet! Därtill en garderob fullknökad med grejer. Allt åkte ut i vardagsrummet. Allt ifrån fyra gamla stationära datorer till Nintendo 8-bitars och DVD-boxar. Målet var ett pysselrum för Lilltjejen. I timmar kan hon sitta och klippa, klistra, måla och greja så till jul fick hon massor av pysselmaterial. Hennes rum är ganska litet, så istället för att knö in ett skrivbord där kunde vi lika väl nyttja det andra rummet vi har och istället för att ockupera köksbordet få ett ordentligt utrymme för sig själv. Ner med skrivbord och hurts från loftet och in i rummet. Bort med byrån och ut med grejerna ut kistan. Den fick Ronja fylla med de mjukdjur hon ville ha kvar. Resten hamnar förhoppningsvis hos några nya barn. Då det mesta av de utkastade grejerna var Johans fick han det trevliga uppdraget att gå igenom och rensa medan jag fixade i pysselrummet samt röjde i Ronjas rum. Det behövdes!
En bra början. Skulle vilja ha en bokhylla där kistan står för att utnyttja ytorna bättre. En egen rikttig stol istället för den köksstol som nu står där. Bäddsoffan är kvar så istället för ett obrukbart gästrum är det nu ett kombinerat gäst- och pysselrum. Otroligt nöjd med tanke på att vi kan få ett av våra sällsynta övernattningsbesök till nyår.
Medan Johan slocknade i soffan fortsatte jag röjet - i min bokhylla. Också något som jag länge behövt ta tag i.
Fått börja gömma böcker innanför för att få plats. Dean Koontz, Lee Child, Nora Roberts, Harlan Coben och Marian Keyes dominerar. Deckare generellt är genren efter romaner.
Nöjd med min juldag med två maskiner tvätt också avklarad och litet röj på loftet. Trötta fötter ligger nu högt i fåtöljens fotstöd medan Johan vaknat och kör "Bonde söker fru"-maraton och LIlltjejen lagt sig med sin padda. Imorgon är bio inplanerad. Filmatiseringen av den fantastiska boken "En man som heter Ove" ska bli kul att se. Nu måste jag hitta något att äta. Vrålhungrig.
Jul 2015
I mitt barndoms hem hade vi visserligen en öppen spis, men julstrumporna hängdes vid sänggaveln. På julaftonsmorgonen fann jag och min syster alltid några paket som rymdes däri - samt början på det långa, långa snöret man skulle följa. Man nystade sig genom köket, ned för trappan, ut genom altandörren och in genom den andra, under möbler och över bord. Vid dess slut väntade en extra speciell klapp.
I år började vi denna tradition hos oss, eller ja, Johan snörade upp en bana medan jag (och Lilltjejen) sussade i sängen. Blev jättebra och roligt för henne när hon vaknade på julaftonsmorgonen. Därefter blev det gröt för bara mig då de andra i familjen inte gillar det. (Hur kan man inte gilla risgrynsgröt?) samt traditionsenlig tunnbrödsmacka med skinka, senap och äpplemos. Nomnom!
Johan och Lilltjejen drog sedan till Kungälvs sjukhus och hälsade på gammelmormor Ninni. Undertecknad passade på att ta en löptur följt av bastu. Fyllde på energin lite inför kommande sociala tillställning. Vi åkte till Mölndal för mat, tomte och klappöppning.
I barndomspiteå hade vi en till tradition skapad av moster Rose-Marie. Från Nordirland där hon bodde skickade hon smällkarameller. Nu hade moster Nina skickat (helknasiga) Minions-karameller! I de klassiska från Rose-Marie fanns alltid förutom någon form av pryl, papperskronor man följdaktligen skulle ha på sig. I dessa var det Minionsglasögon!
Trots egentid fallerade min sociala ambition. Var helt slut efter middagen som jag ändå tacksamt kunnat avnjuta vid bordets kant med Ronja. Skämdes nästan där jag sedan satt i utkanten i vardagsrummet - utanför den naturliga cirkel som bildats runt soffbordet.
Ronja verkade inte genomskåda tomteklädda farfar detta år och var superexalterad. Högen med klappar till henne var så där galet stor!
Lilltjejen gillar att fota med vår systemkamera. Hon har rätt bra koll ändå även om lite händer kan komma ivägen ibland.
Morsan slutförde bygget - ännu en bra ursäkt att komma ifrån.
Med andra ord - en bra jul!
Turborecap
Helgen swish-swoschade förbi där ingen i familjen knappt varit hemma. Lördagen drog Johan och Lilltjejen till lekland medan jag gjorde den sista julshoppingen. Därefter ett besök hos Elin och Andreas i deras nya hus innan besök på Liseberg. Perfekt kväll då det var såpass lite folk att Lilltjejen kunde åka karusellerna om och om igen. Och hon åker dom själv så föräldrarna bara kan stå och titta på.
Söndagen var det köttbullar för hela förmiddagen innan avstjälpning av dotter hos farföräldrarna. Därefter avnjuta och testa ett av de nya spabaden på Johans jobb. Kände oss lätt kokade och pömsiga efter massagestrålarna i det 38-gradiga vattnet. Blåste upp till Borås för lite gid middag innan konsert med Malena Ernman i den mycket speciella lokalen Åhus. Det var dags för min födelsedagspresent. Till hennes andra spng, "Gläns över sjö" och strand rann tårarna på mig. Fantastiskt vackert!
Dock blev föreställningen inte riktigt vad jag förväntat då det blev mer julshow än stämningsfulla sopransånger. Med sig hade hon Lasse Berghagen och även om han har många fina visor var det just Malenas röst och stämning jag hoppats mera på. Även om det var ännu en fantastisk prestation hade jag lite svårt för att få ihop hennes "O helga natt" iklädd Fantomen-dräkt.
Och när det skulle kopplas armkrok och gungas med i Lasse a la Allsången blev jag lite besviken. Men de till nittio procent pensionärer i publiken var förtjusta.
Då all min stress och fokus låg på tvåtimmarscombaten i fredags hade jag kopplat bort den nya releasen. Blev ju inte mycket tid över för plugg under helgen heller, så var lite nervös till dagens release i Partille.
Gick hyfsat ändå till en liten och glad skara. Nu - dusch.
Ont
Lilltjejen tassade över vid halv fyra och sedan hade jag svårt att somna om. Typiskt. Till slut blev det lite halvslummer i alla fall. Johan pallrade sig upp till sin innebandy och Lilltjejen sover ännu!
När jag kom ut på parkeringen någon gång i veckan hade en gröning ställt sig intill. Tyckte det var så kul med de två pigga färgerna bland alla grå och tråkiga . Fattar inte varför tillverkarna, inklusive Volvo inte vågar eller tillåter bredare färgutbud på sina bilar. Nej, mainstream, diskret, sofistikerat eller nåt är det tydligen som gäller. Svårsålt på eftermarknaden hävdas det, men vi är ju uppenbarligen några i alla fall som vill ha och uppskattar lite roligare färger. Fördelen nu att tillhöra undantagen är enkelheten att hitta Gulingen på parkeringen. Vet inte hur många gånger jag sprungit och letat vår gråa Volvo - på Volvoparkeringen. Ska det verkligen vara så att man måste använda "Tuta och blinka"-funktionen på sin bil för att hitta den? Kanske jag istället helt sonika borde lära mig komma ihåg var jag parkerar...
Bara här där jag ligger ner känner jag träningsvärken plåga min arma kropp. Ynkedom är mitt andra namn.
På dagens agenda står att förhoppningsvis slutföra julshoppingen och röja i bombnedslaget som skett här hemma. Känns inte som jag varit hemma på hela veckan - vilket i princip är sant. De tre dagar jag inte lämnat på dagis har jag åkt i ottan. De tre dagar jag inte hämtat på dagis har jag varit hemma sent. Ombytta roller när Johan varit den som varit i säng före mig. Synnerligen ovanligt.
Nej, nu pallar inte min rygg att ligga mera. Eller är det träningsvärken som gör ont? Svårt att veta faktiskt. Aj.
Etthundratrettiofem minuter combat!
Herreminje vilken skön urladdning efter denna hysteriska vecka. Armarna totaldog halvvägs men några energidryckes-shots och extra grymma låtar var jag på banan igen. Krampkänning här och där efteråt, ajajaj men åhåhåh vad gött! Full sal av extra speedade deltagare då deras önskelåtar fått styra och resultatet blev en galet tuff mix! Känner fortfarande att krampen inte
är långt borta...
Innan snark
Jag och några av mina stammisar igår. Grymma är dom!
Låtlistan för fredagens tvåtimmars är ännu inte spikad. När ska jag plugga till den? Också insett att jag måste kunna hela nya releasen på måndag. Fokus har hittills legat på tempolåtarna. Blir att somna till styrke- och nedvarvningslåten strax...
Megarelease
Combat, BodyBalance, BodyStep, BodyJam, BodyPump och CXWORX i timmarna två. Full sal och grymt tryck under mina låtar. Tog upp mina stammisar på scenen för sista partiet för att bara kötta hela vägen ut. Jäklar vad kul även om jag fick hjärnsläpp och körde näven i luften innan låten de facto var slut. Heh.Combat i luciastass - check!
Dessförinnan hann jag se Lilltjejen i sin tomtestass när dagis lussade. Ja, faktiskt ganska gulligt.
Granen juh
Nämnde i förra inlägget men glömde visa årets upplaga på granfronten. Frågade Lilltjejen om vi skulle köra på den lilla (normalstora) eller stora granen i år. Dum fråga.
Notera vinterlandskapet på utsidan...
Luciasvett
Vet inte riktigt vad jag föreställt mig men inte sista-minuten stress i butikerna på Frölunda torg. Jag har ju trots gran, lucia och tre ljus tända till frukostvåfflorna inte fattat att julen står för dörren. Insåg faktum när jag fick leta parkering bland andra stirriga julshoppare. Hann inte det jag tänkt och fattar inte när jag nu ska klämma in det under den knappa tid som är kvar.
Annars känns det bra att jag och Johan börjat röja i gästrummet, som hittills verkat som ett avdumpningsutrymme. Knökade Volvon full och avyttrade på återvinningcentralen. Så skönt! Kilovis av Ronjas gamla kläder kan komma någon annan till godo och välbehövligt utrymme frigörs.
Fixade armbandsklockan också med både nytt batteri och borttag av en länk. Inte bara mina byxor som blivit för stora utan till och med klockan hängde löst...
Paus
Rensade och packade om min datorväska. Vad mycket bröt!Konsulternas julkorgar har börjat dyka upp i landskapen och de töms lika snabbt som lönekonton denna månad. Så ja, jag hamstrade lite! En eller fem chokladbitar i väskan har varit livräddare många gånger.
Drygt nio och en halv kilometer blev det på torsdagsmorgonen, bitvis i regn och rejäl motvind. Gick ändå förvånansvärt bra, bara att borra ner hakan och streta på. Kroppen kändes kanon, otroligt skönt!
Johan hade noterat att det är svåråkt i Sälen. Får väl se om det hinner komma någon snö till vårt besök. Vet en liten som kommer bli grymt besviken om skidorna får stå.
De här dagarna med back-to-back möten hela dagen dränerar mig totalt. Till och med luncherna snackar man jobb eftersom vi på grund av alla möten inte hinner vid något annat tillfälle. Kändes ganska bra idag ändå, hängde i utan att krokna men kändes mindre bra att måsta lämna sista mötet först av alla för att hämta på dagis. Även om mötestiden de facto var överskriden hade de övriga uppenbarligen inga fler den dagen och diskuterade vidare.
Väl hemma blev det lite oväntat minikollaps när Johan på väg hem helt förståeligt ifrågasatte min ambition att jobba i helgen. Bölade av mental trötthet i ungefär fyra minuter innan jag fortsatte med middagen. Tredje advent på söndag och känner ungefär lika lite julkänsla som vi har kronor på tidigare nämnda konton. Känns som vi har massor att göra trots att vi inte ska ha julfirandet i år eller knappt julpyntar. Vi beslöt att bara köra julgran för Tjejens skull. Adventsljusstaken kom fram då den hängde med grangrejerna från vinden. Bränt första ljuset under kvällen och nyss tänt det andra för att komma till de klassiska längdskillnaderna. Onekligen rätt knäppt jag vet.
Decemberonsdag
Tjejen i badet så passar på att blobba lite. Och äta grisversionen av Rudolf. Johan min företrädare börjar släppa taget mer och mer vilket känns både skrämmande och konstigt nog bra. När jag är på egen hand utan hans sällskap är det liksom fritt fram att göra på mitt sätt, säga, tycka och fråga. Alla vet ju att jag är ny så kan använda mig av det för att ställa de där "dumma" frågorna, ifrågasätta och lyfta på bortglömda stenar. Var på ett möte där en av deltagarna också var ny på sin position, och dessutom på Volvo. Det märktes väldigt väl - på ett positivt sätt. Ny och ofördärvad kanske man lite cyniskt skulle kunna säga. Men det behövs onekligen nya fräscha ögon ibland för att rucka på de många gånger cementerade rutiner och processer som större organisationer kan tänkas ha lättare att fastna i.
Har i min nya organisation förstått att det är väldigt mycket politik. Mellan leverantörens olika grupperingar - trots att det är samma företag. Mellan ITs grupperingar och verksamheten - och vi är samma företag. Kors och tvärs och hit och dit och orka bry sig. Visst har jag också hört om politiken generellt på företaget men jag har alltid (miss)lyckats med att uppfatta eller lära mig den. Kanske för att jag inte deltar i olika fikahäng eller snick-snackar i korridorerna, vad vet jag. Den omtalas ofta men jag kan den ungefär lika mycket som den riktiga vi röstar om vart fjärde år. Ungefär lika intresserad dessutom. Förstår inte vad meningen är. Vi jobbar väl alla mot samma mål?
Nåväl, kände mig förkyld när jag masade mig ur sängen denna morgon. Den där kymiga känslan i bihålor och lätt snörvlig. Kompromissade och sprang på löpbandet en halvtimme i 5.30-tempo. Kändes hur bra som helst! Skönt att få lubba igen efter långt uppehåll. Var nog bra att det bara blev en halvtimme då jag någon timme efteråt fick känningar i knät. Siktar på ett nytt pass imorgon igen då jag måste hämta Lilltjejen på dagis. Har ju sagt upp min combat efter alla år i Kållered. Känns mindre än jag trodde. Jag kan ju säkert komma tillbaka om jag skulle vilja.
Jag vet inte hur andra organiserar sina grejer eller bär sig åt för att hålla undan i inboxen. Initialt körde jag metoden att låta mail markeras som olästa om jag behövde följa upp eller göra annat med dom. Sedan flyttade jag dom (i bästa eller sämsta, vilket jag kommer till) fall i någon av de otaliga undermappar jag prydligt kategoriserat. Så oavsett var de hamnade så hade jag dom i "Oläst". Det blev liksom min att-göra lista. Ren info eller liknande markerades som läst och fick ligga kvar i inboxen såvida de inte passade in i någon av de ovan nämnda undermapparna.
Medan jag var på mitt gamla uppdrag hade jag hyfsad kontroll på inboxen. Jag höll undan relativt väl på mitt tidigare uppdrag. Nu har den osorterade inboxen passerat hundra och "att-göra" listan sniffar på trehundra. Knäppt. I ett försök att åtmindstone särskilja det mest akuta skapade jag en "FMA" förra veckan. Börjar inse (hoppas) att om inget från "Oläst" renderar irriterade påminnelser från avsändare eller intressenter kan jag nog döpa om "Oläst e-post" till "När-jag-har-en-stund-över".
Sedan jag började detta nya uppdrag har jag således mappat ihjäl mig i både mail och OneNote i mina försök att hitta struktur och förståelse för allt nytt. Misstag jag gjort tidigare när jag tagit över nya system har varit just att inte dokumentera. Resonerat att jag visst lär komma ihåg. Jo, tjena.
Fast femtioåtta - ja faktiskt, nya mappar i inboxen enbart relaterade till CRM kanske är lite overkill. Föga förvånande hittar jag nu inte i vilken mapp jag sorterat vad i mina försök att döpa dom till jag trodde det handlade om - vilket det kanske i själva verket inte alls gjorde. Ungefär som att sortera mail som handlar om grönsaker till mappen "Stolsdynor".
Jag är ju långt ifrån ensam om att ha det så här i sin inbox, och många har det än värre. Hur gör dom? Vad har dom för system?
Dinosar!
Vänligen ignorera den överbelamrade bänken i bakgrunden och fokusera på pepparkaksbaket. Brasa i kaminen, lite tända ljus och stämningsmusik i högtalarna och man fick nääästan lite julkänsla. Undrar om vi orkar julpynta mer än snöflingorna och stakarna Johan tog fram. För Lilltjejens skull har vi ambitionen att göra ett försök till helgen.
En annan ambition är att springa imorgon bitti. Var ju evigheter sedan så får se hur det går.
Gööött!!
Lite orolig att orken skulle vara sådär efter senaste dagarnas förkylning. Uppenbarligen vann träningsabstinensen då energin inte var några som helst problem. Galet skönt att köra igen! Bra med folk också, extra kul.
Efter vår lugna lökmorgon drog Johan och hämtade Lilltjej i Mölndal medan jag fixade lite julklappar. Inte klokt att det är andra advent idag. Känns ju inte jul för fem öre. Det har mer eller mindre regnat konstant i två dagar. Tänk om allt kommit som snö istället vilken lycklig själ jag varit då!
Sängläge
På många år är det nog bara då jag så sällsynt varit sjuk som jag ännu legat i sängen denna tid. Med Lilltjejen hos farmor och farfar kan man passa på.
Andra-adventshelg som bestått av kompishäng för nämnda tjej, terminsavslutning i simskolan och julbord med Johans jobb.
Linda grävde i garderoben och hittade klänning och skor som för många år sedan köptes för ett bröllop. Än en gång - all heder till alla dom som går i klackar hela dagarna! Och mina var ändå rätt snälla. Likväl kunde jag bortse från smärtan när möjligheten till dans kom. Två gånger på en vecka! Inser hur mycket jag saknat att stå på dansgolvet! Med andra skor hade jag kunnat stanna längre men Johan kroknade så nöjde oss innan midnatt. Lite kul att man som nästan-fyrtio för första gången blev bjuden på en drink (shot) av en för mig okänd kille som Johan tidigare under showen pekat ut som Eddy Bengtsson. Hade inte hjärta att säga att jag inte drack.
Julbordsfolket hade en egen bar- och dansavdelning då nattklubben senare öppnade. Det var ju rätt trevligt med tanke på att klubben hade 18-årsgräns. De ser ju ut som barn! Japp, nästan-fyrtio var der ja.
Iakttog ordningsvakterna lite vid tillfällen och insåg också där att jag både saknade och inte saknade det jobbet. Påmindes dock i nattklubbens ljus att reflexerna störde mitt synfält och omintetgjorde eventuella tankar på "come-back".
Förkylningen är tack och lov mycket bättre men maten smakade inte mycket för det. Att ljuset i lokalen dessutom förvandlade den till en likfärgad massa bidrog till smaklösheten. Men jag blev mätt i alla fall. Bordssällskapet mitt emot flyttade iväg så fort anständigheten bjöd då jag inte orkade socialisera i den utsträckning han behövde. Långtråkig väntan till showen började som dessbättre var helt ok. Jörgen Mörnbäck var ännu ett nytt namn för mig men riktigt bra - och bra musikframträdanden av Hanna Hedlund och co. Det är ju roligt att gå på show och underhållning men gör det ändå så sällan. Synd egentligen när man ändå bor i en stad där utbudet onekligen är bättre än Piteå/Umeå.
Får se hur fötterna känns när jag nu väl placerar dom på golvet. Får se hur kroppen känns när jag nu väl efter en vecka ska köra combat i eftermiddag...
Kors i taket
Idag var det dags för julbord med jobbet och ja, samma outfit som förra året. Mitt utbud av finkläder är, hm en aningen begränsat. Detta skulle nog knappt ens kvalificera sig till den kategorin men ändock hyfsat för att vara jag. Förkylningen värre så det var en ynklig Linda som tacksamt kunde sitta av eftermiddagen på Group ITs AEM istället för femtioelva CRM-möten. Kände sådär för en julfest med tafatt underhållning och social samvaro. Detta år överträffade dock de tidigare med råge. Visserligen kände jag mig eländig, saknade röst och var lomhörd men hade turen att kunna placera mig vid en bordsände med Mikael bredvid. Var länge tomt mitt emot tills en senkommen slog sig ned. Konverserade artigt med hyfsat uppriktigt intresse.
Effektiv, dvs kort och okomplicerad underhållning innan vi fick äta. Och jag åt såklart för mycket trots att det inte smakade någonting. Jäkla snor.
Därefter tog något pudelrockband in scenen och alla knödde ut sig i korridoren för att kunna skrikprata med varandra. Ingen höjdare i mitt skick men skötte mig hyfsat. Hade tom ganska trevligt. Pudlarna packade ihop och vanlig musik tog vid av en kille på IMS, dvs IT-kollega. Trökig mainstream och folk droppade av. När det knappt var något folk kvar kikade jag in och lokalen var helt tom. Tyckte så synd om honom och vågade mig på att önska lite musikbyte. Han drog på Antiloop och förkylningen försvann i musiken. Med hela golvet för mig själv fick jag för några låtar återuppleva euforin och dansa till svetten rann längs ryggen. Underbart! Jag var bland de sista att lämna(!) Tack DJ-Max, skulle ha kikat in tidigare bara. Kände i och för sig att orken var helt kass så kanske lagom med de få låtar det nu blev ändå.
Fick till en groupie med två av mina nya gruppkollegor också. SM Anette för CRM som jag kommer att jobba mycket tajt med samt Rickard, AM för nVista som är helt beroende av ett av de system jag nu ska ansvara för.
Himmel, längesedan jag var uppe så här sent, och mitt i veckan dessutom. Gott med lite sovmorgon då jag lämnar på dagis!
Framför brasan
Johan är på sin månatliga Sandénsträff som tydligen decimerades till en träff med enbart Uffe. Jag sitter framför brasan medan Lilltjejen pysslar vid bordet. Halsen är bättre men lättare förkylning ett faktum. Näsan har tätat till sig och har den typiska glåmiga känslan i knoppen med svidande ögon.
Första luckan har öppnats i de tre(!) chokladkalendrarna. Har hunnit uppfatta kritikstormen mot årets julkalender på SVT och spontant lät inte upplägget särskilt roligt. Satte henne dock i soffan framför den - och nu går den på repeat i Barnkanalens app. Det är ju inte Trolltider precis men gillar hon den är det väl ok och dessutom bonus att hon lär sig något på köpet.
Själv tycker jag inte att jag lär mig något alls, självkritiskt när det antagligen handlar om att jag inte anser mig lära mig tillräckligt fort. Back-to-back-möten hela dagen, inklusive lunchen. Glåmig och snorig och hjärna som mos. Självynkedomen är fullkomlig.
Morgon
Jag vet inte riktigt vad som försiggår i min hjärna men så skumma drömmar som jag haft på sistone kan man inte tro annat än att det är en hel del. Ingen massaker denna natt men fulgråt för min systers avrättning med ett nackskott av japanska maffian. Av någon anledning levde hon singelliv i Japan där jag för tillfället hälsade på.
Flydde till hennes lägenhet som jag aldrig varit i men ändå på något sätt hittade till med den bil jag stal... Kanonfin lägenhet och tio(!) långhåriga katter i sovrummet, förnöjt utspridda överallt. Japp.
