Lilla Grå på armstödet intill mig i fåtöljen. Johan håller Lilltjejen sällskap vid nattningen, vi har precis kommit hem från middag hos hans föräldrar. Lilltjejen tillbringade några timmar hos dom medan vi var på bio och såg den sedan länge bestämda "En man som heter Ove". Självklart var den inte lika bra som boken men helt ok ändå. Grät både en och tre gånger och störde mig på att eftertexterna knappt hann börja rulla förrän de tände upp i salongen och alla rusade ut. Jag hade ju inte gråtit färdigt! Är det inte fantastiskt att kunna skapa en sådan historia som berör så? Sedan har jag också en utomorderntlig förmåga att engagera mig hundraprocentigt i karaktärerna, därav tåreflödena. I de sedvanliga reklamerna innan filmen var det en sekvens för Adressändring. En av någon anledning frånvarande far hade skrivit till sin dotter om ett trevande första besök. Förväntansfull och med blombukettt i handen klev han av tåget och möttes av - ingen. Fruktansvärt jobbigt att se, på samma sätt som den som florerade på sociala medier om fadern vilkens barn inte hade tid att fira jul med honom. Jag visste bättre än att klicka på den och känna kniven i bröstet. Jag klarade inte ens av att se bilden av denne fiktive man ensam vid middagsbordet med julgranen i bakgrunden. Jag har ingenting emot ensamhet, att vara ensam. Men tanken på alla ofrivilligt ensamma människor gör mig så himla ledsen.

 

 

Jag har börjat inse varför jag egentligen aldrig sett fram emot julen. Den innebär lång ledighet med sociala tillställningar. Inget jobb att åka till. Ingen egenstund i bilen till och från. Och oftast mindre träning. Inte konstigt jag längtat tillbaka till jobbet och möjligheten att gömma mig bakom skärmen. Samma sak med sommarsemestern egentligen. Tacksam för att Johan lärt sig, om inte förstå så åtmindstone acceptera att jag åker iväg för mig själv för att fylla på min energibubbla som vi kallar den. I Diablo har karaktärerna Hälsa och Mana i sina röda respektive blå bubblor. Jag har Energi. Eller Social Energi kanske man snarare skulle kalla den. Inte bestämt färg ännu. 

I det nya jobb jag nu har har jag börjat inse att möjligheten att tanka energi bakom skärmen begränsats rejält på grund av de frekventa mötena varje dag. Vem som helst skulle nog känna sig slut efter en hel dag med bara möten med olika människor, men jag känner mig helt urvriden. Ändå känner jag mig paradoxalt nog ensam. 

På mitt tidigare uppdrag kunde jag styra själv över min egentid relativt väl. Det var mycket möten, men inte i den usträckning som nu. Det fanns möjlighet att andas och äta lunch med de få jag släppt in i min hamsterboll. Där fick jag den sociala dos jag behövde på en halvtimme eller timme. Blev det nog plockade jag upp iFånen eller bröt helt enkelt upp. Nu hinner jag aldrig äta med mina - nu gamla kollegor som jag trivdes så bra med och fick lagom social dos utav. Ingen av dom tror visserligen på mig när jag hävdar att jag är introvert. Fast jag hade ju "sparat" min sociala energidos och hade också ett utbyte av dom. Av detta låter ju mitt nya jobb helt fel för mig - för denna mötesfrekvens kommer inte att avta. Dock tror jag mig se att energin balanseras när jag bättre grepp om själva jobbet i sig. Det dräneras helt enkelt extra mycket just nu när allt är nytt och jag dessutom måste lägga fokus bara på att lära mig och hänga med. Tror och hoppas. Annars får jag väl byta igen.

Läser igenom Linus Jonkmans bok igen (Introvert - Den tysta revolutionen). Kan identifiera mig med så mycket av det han skildrar, men också inte då han är mer introvert än jag. Han hävdar att ett introvert drag är förmågan att lyssna på exempelvis samma låt om och om igen. Check, på den. Jag kan lätt lyssna på samma låt timmar i sträck. Nu har jag snöat in på två stycken.

Emeli Sandés "Read all about it".

 

 

Och Jonathan Johanssons version i samband med Volvos S90 launch. Kort med naggande god. 

Lilltjejen har somnat, så gott hon nu kan mellan hostningarna. Johan har knallat över och lagt sig och säkerligen också hunnit somna. Ovanligt att jag ännu en kväll är sent i säng. Men nu är det dags. God Natt.