Platsen är Aspudden och än så länge går det trögt på eldfronten. Fascinerande hur en brasa och mångåriga traditioner kan locka så mycket folk!

En ensam Guling mitt i ett uppvaknande Göteborg. Börjar dagen på Citykliniken för en behandling av ryggen. Sedan förra gången har jag inte sett ut som en ostbåge på kvällen och att göra plankan på passen har blivit mycket lättare! Gör min läxa morgon och kväll för att öka rörligheten och tycker det hjälper. Fortfarande ont men ändå stor skillnad som sagt!
Ingen skonsam massage väntar precis utan upp på brits, bända och bryta och knak i ryggkotor - gott!

Så var de två små bröderna hos oss! Ganska blyga och försiktiga i denna nya miljö känner de sig tryggare tillsammans i klösträdets "hus". Fia har sniffat och är inte så imponerad. Men vad ska dom heta?

Johan är och storhandlar och jag nattar barn. Det bökas och stökas, en liten hand sträcks ut genom spjälorna och hålls en stund innan det bökas vidare. Sedan ska räkningarna betalas. Deklarationen kanske är dags att ta tag i också. Tvättmaskinen går och dammsugaren fick en snabb (med betoning på snabb) rastning. Det är fredagskväll i vuxenanda à la småbarn.

Ett spännande inslag väntar imorgon, vi ska åka och hämta katter!
Blocketannonsen och samtal till Gråbos katthem gav två intressanta erbjudanden: två kattbrödet i Vårgårda och två kattsystrar på katthemmet. Funderat och hört mig för litegrann och tydligen kan kastrerade hannar komma bättre överens med honor som ju vår Fia är. Pojkarna här är dessutom yngre med sina fem månader så vi har valt dom! Grå-vita hederliga bonnkatter som ska bli SÅ spännande att få hem! Skulle det mot all förmodan inte fungera med Fia så får vi lämna tillbaka dom. Vi är ju rädda att de ungtupparna ska gå ihop mot Fia, eller så kanske hon inte tål dom för fem öre. Dessutom får vi se hur de är med Lilltjejen.
Men det ska bli så kul med fler fyrfota vänner här hemma och jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra!

Det blev på den nivån att man knäppte av sig säkerhetsbältet för att dess tyngd pressade på blåsan! Ut ur bilen, genom receptionen förbi den förvånade personalen och gudskelov toaletten är ledig och tack och pris och obeskrivlig lättnad!
Nu är det dusch och så hem där snälla farmor sett till att både mamma och pappa kunnat träna idag. På tisdag är det maratoncombat i stora salen. Reservplatserna är nästan slut!

Jag är helt vansinnigt otroligt kissnödig!! Hjälp!!

Så har Partille fått sin veckodos av combat! Färre deltagare idag och jag fann inte riktigt den riktiga energin förrän mot slutet. Imorgon är det Kållereds tur igen.
Nu är det en skön dusch och lugn kväll som väntar. Det är sådan lyx att komma hem till nattad Lilltjej, och så har jag det - minst två gånger i veckan!
Okej, hon är faktiskt rätt lättnattad men egojag tycker ändå det är rätt gött att slippa emellanåt. Fast vem gör inte det egentligen? Min Lilltjej, så mycket lättare och snällare att ha att göra med än jag kunnat föreställa mig. Vilken tur man haft!

Det var ett tag sedan jag var på Sportlifes anläggning i Almedal. De har byggt ut men jisses vad folk det är! Alldeles för mycket i mitt tycke, men det är väl positivt på ett sätt med alla dessa människor som vill röra på sig.
Body Pump-passet som nu pågår på andra sidan glaset är mer än knökafullt! Jag skulle bli galen om jag var deltagare. Får se hur det blir i andra salen där vi ska vara. Såg på bokningen att det det stod box ist för box impact. Hm.

... om igår.
Utvecklingssamtalet (utvärdering låter så negativt) gick rätt bra ändå. Hade bara fem deltagare varav tre aldrig hade kört förut vilket medförde att jag kunde fokusera på att få alla att hänga med istället för maximalt ös medvetslös.
Som vanligt behöver jag det där mailet för att komma ihåg det jag kunde utveckla förutom lite tekniska detaljer. Men mina styrkor var i alla fall koreografin - att jag var lätt att följa, min glädje - det syns att jag tycker det är roligt vilket smittar av sig och öh, kommer inte ihåg den tredje.

(Utvecklare!)

Johan är på match och har tagit med sig Lilltjejen. Detta för att sedan leverera henne till farmor innan nästa match då han hänger av sig tränarjackan och hänger på GAIS-halsduken istället. Jag borde äta något. Om dryga två timmar ska jag utvärderas men tror soffan fastnat i ryggen. Har jag sagt att det lutar åt 75 minuters Box Impact imorgon om Andreas får plats?
Fokuserar på en sak i taget och sätter eftersträvansvärda mål: Bastun jag ska dö i när jag väl är hemma igen i eftermiddag. Sedan blir det uppladdning igen med grillmiddag tillsammans med Andy och Elin. Jag får särskilja Andreas och Andy här i bloggen på detta sättet, fast de som känner Andy hade väl kanske redan räknat ut att han inte var den Andreas som jag pucklade på. Tror Elin är för rädd om sin Andy för att låta mig gå lös på honom, hoho!

Näe, om man skulle äta något. Suck.

För ett oräkneligt antal år sedan inhandlades spelet Rapido. Som Pictionary fast med modellera! Förlorar man kan vinnarlaget ta en del av ens lera. Slut lera = förlorat spel. Men förunderligt vad man kan skulptera med en hasselnötsstor lerbit! För det är väl solklart vad Elin åstadkommit?

Det där fatet i mitten är samvetesutjämnaren. För att skapa någon form av balans. Kanske har något att göra med det där yin och yang inte vet jag. Jag ser bara den där hinkstora skålen med chokladpudding!
Elin och Andreas vet vad som gäller...

Känner mig mer död än levande, i varje fall vad beträffar kroppen. En helkroppsmassage hade inte varit helt fel just nu!
Apropå massage går det sådär med spa-bokningen. Jag råkar föredra manliga massörer vilka av någon anledning är väldigt sällsynta på spa-anläggningar. Varför manliga? Hallå, vem vill ha fjesiga finhänder när man kan få kraftiga rejäla manshänder knådande ömma muskler? De kvinnliga jag provat har varit totalt meningslösa, de kan köra sina "Dagdrömmar", "Regnskog", "Harmoni" och sådant där chokladkladd medan jag tar en rejäl genomkörare av en manlig massör, hohojaja!

I vilket fall har denna kräsenhet på behandlingsfronten medför att jag inte hittat något ställe att boka in mig på! Jag har kollat Sankt Jörgens, Arken, Asia spa, Vann spa och Varbergs kurort och av dom hade två tillgång till manliga men inte den helgen jag tänkt. Nu funderar jag på att strunta i behandling och bara vara, det är ju liksom det viktigaste. Behandling kan jag åka och ta sporadiskt någon annan gång.
Jag ska kolla några fler ställen men har slut på idéer. Ska jag nu inte ha någon behandling kan jag ta Säröhus som jag gillade. Får också kolla att det inte är någon stor konferens på anläggningen jag åker till. Orka med lössläppta representationsberusade arbetstagare skränande i poolområdet. Barnfritt är ju
också en fördel - säger hon som plaskade runt med bebis för knappa månaden sedan. Kinkig jag? Näe!

Stigs Center vill och behöver Body Combat på schemat! Jag hade inte mycket till vare sig röst- eller energiresurser men volymknappen fixade det ena och deltagarna det andra. Shit vilken respons och stämning jag och Magnus fick i deras grymma sal!

... är på plats!

Johan tyckte tydligen att det föregående alternativet inte uppfyllde erforderlig näringsnivå och fixade lite proteiner. Grönsak(erna) rotade jag fram ur ett skrymsle i kylen. Duktigt va?

Fast det blev bara en. Johan knep den andra...

Jag kan nog låta detta bli en vana! :)

Kållered shit vad ni är grymma!! Det är omöjligt att inte få energiboost storlek mega med er! Halsont? Va? Trötta ben? Skit samma! Tack ska ni ha!
Nu ska det duschas och sedan kollapsas i sängen.

Phu, så satt man här igen. Min lilla stund att andas efter onsdagens pass innan hemfärd. Lite småsegt idag vilket inte bådar gott med tanke på att jag dessutom har känningar i halsen. Nästa dagisvirus månne? Perfekt när jag har tre pass kvar att köra denna vecka.

... lite bättre än geléhjärtan! Det är mannagrynsgröt om nu någon undrade.

Huvudvärken består men som tur var fanns inget utrymme att märka av den under passet. Knökafullt i vår lilla sal och grymt tryck! Tack för det grymma Kålleredianer!
Skyndade till Lindome för att hämta Lilltjejen hos kusinerna, orolig för att hon varit jobbig och besvärlig. Tänk vad fel man kan ha! En Lilltjej som stormtrivs och pysslas om av både gudmor och svägerska. Stort tack för hjälpen! Kändes bra att för en gångs skull hjälpa Ylva med ett pass med tanke på hur ofta hon hjälpt mig.

Imorgon är det Partille som ska ha sin veckodos av combat och det slog mig att jag ju ska utvärderas på söndag! Jag lär ju vara lagom mör i kroppen, då jag ska vara i mitt esse med perfekt teknik och spikrak planka hela vägen. Just det.
Jag utvärderades ju så sent som i höstas men av någon anledning blir det nu alltså två gånger innan ett år förlöpt. Kanske det finns någon outtalad anledning till detta? Hm.

Jag är hungrig vilket kanske inte är så konstigt. En banan sedan lunchen vid halv tolv är inte så föredömligt men tiden sprang ifrån mig. Nu lär det bli något sanslöst (o)nyttigt när Lilltjejen behagat somna. Frosseri klockan nio på kvällen - bra där.

Johan borde vara på ingång efter sin fotbollsträning. Brr för att kuta omkring på en fotbollsplan nu! Lite snö imorse och sol som inte förmådde övervinna den kyliga luften. Typiskt april.

Det börjar lugna ner sig i spjälsängen nu. Kanske jag snart får äta något? Har ju geléhjärtan vad jag vet i alla fall! Eller nej, nu står vi upp igen. Tack Fia som kommer in och jalmar. Det märks att hon känner sig ensam nu, går omkring och jamar, håller sig gärna där vi är och kommer upp i sängen när vi lagt oss.
Jag har faktiskt lagt ut en annons på Blocket. Vi vill ha två kattungar, gärna syskon och det NU, inte om några veckor. Fick slänga ut henne ur rummet med följden att hon nu vandrar omkring i huset och jamar eller skrapar på dörren. Stackars Fia!

Snart combatdags och liksom i söndags har jag huvudvärk. Najs. Vid alla cross jacks kändes det som hjärnan krymt och skramlade omkring där inne. Aj.
Har så mycket på jobbet att det inte längre är hållbart. Ökar på en timme måndag till onsdag, men eftersom jag inte vill hämta Lilltjejen senare kommer jag att börja tidigare istället. Får se om det hjälper något tillsammans med lite omstrukturering av arbetsfördelningen.

Mitt och Johans nya intresse!

Make i grannsoffan, Lilltjej på golvet i sitt hav av leksaker.
Fick en förfrågan som medförde att jag kör fem combatpass denna vecka. Tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag! Vikariat för Ylva imorgon och introduktion på lördag, ett trettiominuters gasen i botten på LesMills-kavalkad på Stigs Center.

Tackade nej till den inbokade terapitiden och försöker att inte skämmas. Verkar som hon blev sur eftersom hon inte svarat.
Johan fortsätter sina sessioner då vi båda finner det givande och så kör vi tillsammans när det blir läge. Känns helt ok.

Men hur snedvridet är det inte att känna skam för att man avsagt sig terapin? Som att jag sviker HENNE? Mer korrekt hade det väl varit om jag känt svek mot mig själv, men det gör jag faktiskt inte. Kanske är det självförnekelse, kanske är det den enkla vägen, kanske ren snålhet. Men faktum kvarstår att jag känner mig mycket mer tillfreds med att lägga de där terapipengarna på ryggrehabilitering istället. Tänker man efter är det kanske ett klokt val, att jag faktiskt gör som jag vill och inte som terapeuten vill.

Fick kontakt med en läsare som delade med sig av sina erfarenheter - tack! Bara det gav mig en ögonöppnare och insikt som fröken terapeut kanske kunnat åstadkomma femton biljarder kronor senare. Jag har ju varit väl medveten om att jag lagt locket på vid känslomässigt jobbiga situationer, men har inte alls reflekterat över att det skett oftare än så, så fort det handlat om beslut tillsammans med andra människor. Dock föreligger det en form av gräns jag ännu inte ägnat någon tanke åt att definiera djupare än att det är skillnad på beslut som måste fattas inom mina arbeten respektive privatliv. Och man behöver nog inte vara någon Einstein för att förstå varför denna skillnad skulle föreligga.

Vi jobbar. Faktiskt!

Proteinshake? Pöh! Jordgubbsmilkshake!

Hinner inte skriva det som fortfarande bubblar sedan igår. Det kan man ju lägga femton tolkningar i om man vill. Fullt upp på jobbet, klämma in lite prat hemma och så stupa i säng. Tycker synd om Fia som jag tycker går och jamar ännu mer nu där hemma.
Nu måste jag byta om!
Jag och Johan har förresten provat på något nytt tillsammans. Får se när jag hinner berätta om det. Om jag vågar... hoho!

Var på mitt andra terapisamtal idag, ett samtal jag var ytterst nära att ställa in. Det känns som det bara kommer att bli ett upprepande, vända på samma stenar, kanske några nya men bara komma fram till sådant jag redan vet. Denna gången kände jag dessutom att vad jag än sade så analyserades och tolkades allting minutiöst. Summa summarum är att jag håller tillbaka mig själv, tillåter inte mig själv att bejaka mig själv, min kvinnlighet (ja att jag föredrar sneakers framför klackar har också en mening!) och mina känslor inom - ALLT.
På det sätt jag lever mitt liv, tänker, gör och känner är ett resultat av mina undanträngda känslor. Alkoholiserade föräldrar som dött tidigt, att jag är adopterad (känner inte att jag har något behov av att söka mina rötter. "Joo, men jag uppfattar en vilja ändå för du säger dig ju vilja besöka Seoul en dag!")
Att jag tycker om att träna och alltid gjort, föredrar isolering framför sociala kontakter osv osv. Orka! Klart att man kan tolka in allt möjligt i allting-hos vem som helst. Men måste det vara något hela tiden? Kan man inte bara få vara?
Nej, nu hinner jag inte skriva mer, har ett combatpass att köra.

Besök hos Nina och Anders innebär alltid Risk för att skapa god stämning och gemytlighet...

... ratta Anders lilla Fiat! Så himla cool liten bil! Det har hänt en del på bilfronten de senaste 35 åren om man säger så!

Anders med sin röda pärla Fia(t) 127 från 1977.

Senaste tiden har Maja legat vid vår huvudända om nätterna, eller i garderoben. Inatt ville hon ner under täcket, intill mig där i armhålan som vanligt. Framåt morgonen flyttade hon sig mödosamt till min huvudända och lade sig. Det märktes att hon var riktigt dålig.
Vi slutförde packningen, käkade frukost och fyllde Saabis. När jag tittade till Maja hade hon inte rört sig ur fläcken, en missfärgad vätska kommit ur hennes mun, men hon levde. Åtmindstone jag tog farväl där och då, aldrig att hon skulle vara kvar när vi kom hem igen. Bäddade in henne och tänkte att hon skulle få somna in i lugn och ro där hon so ofta legat och känner sig trygg.
Så åkte vi och Lilltjejen somnade ganska snart. När jag gråtit hela vägen till Landvetter stannade Johan och frågade om jag ville åka hem igen. Jag grät hela vägen hem igen.
Tankarna hade malt: Tänk om hon kände sig ensam? Hon hade ju kommit upp och lagt sig nära kanske just för att få vara nära vid slutet? Tänk om hon dött kort efter vi åkt, kunde vi inte ha väntat lite så hon inte dog ensam?
Hon låg som förut fortfarande vid liv men reagerade knappt, lyfte lite på huvudet när jag försiktigt lade henne tillrätta på en handduk.

På något sätt kunde kunde vi en liten stund senare åka igen. Jag lugnare men sorgsen till sinnes som man säger. Johan tyckte vi kunde stanna hemma alternativt bara han och Ronja åka, men det hade mitt samvete inte klarat. Det är ju jag som tillskriver Maja de känslor som gör det riktigt jobbigt. Kanske jag tog farväl på riktigt där fram och tillbaka från Landvetter. Jag har i varje fall lättare att inte tänka de där jobbiga skuldbeläggande tankarna nu. Jag tog ännu ett farväl, kanske mer accepterande sådant och tar för givet att hon är borta när vi kommer hem. Min Maja, hoppas det sker fort eller redan gjort. Nu orkar jag inte grina mer.

... Till landet där vi ska bjuda på middag. Johan fyller ju år idag!

Så satt man här igen, nyduschad, varm, hög på endorfiner och snor i näsan. Det gick ändå förhållandevis bra men visst saknades den där extra orken. Nu har jag hela påskhelgen att återhämta mig. Ingen combat imorgon pga Skärtorsdag och så vikarie för mig på söndag då vi är i Stockholm.
Det funkar rätt bra att köra detta pass i Partille men gillar inte riktigt den tajta marginalen där Johan ska hinna hem från jobbet och ta hand om Lilltjejen. Det behövs ju bara en olycka på vägen för att det ska vara kört, som imorse då hans buss blev stående på Marieholmsleden pga en singelolycka. Jag kan ju inte ta med mig Lilltjejen in i combatsalen precis. När jag stressade hem förra terminen för att ta över henne till hans fotbollsträning kunde han ju ta med henne till planen i vagnen om det vore så, men det kan ju inte jag som sagt.
Nåja, hittills har det ju gått bra i alla fall så det är ju bara att hoppas att det så förblir.

Jag trodde vi hade sett de största äggen. Tills detta kom. Ett 40-centimeters monster späckat, inte med billigt B-godis utan finsorten av alla varianter!

Tack för kommentarerna till gårdagens inlägg. Bollade lite med Johan om att ta hem en veterinär. Fick tips om en i Örgryte som jag också fick fram efter lite "googling". Om Maja inte märkbart lider och har ont kontaktar vi den veterinären. Annars hoppas vi bara på att hon får somna in hemma i lugn och ro. Hon har nu börjat lägga sig i garderoben. Det har hon aldrig gjort förut. :ó(

Hämtade Ronja från dagis idag med en totaltät men ändock rinnande näsa. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den kombinationen förrän otaliga tv-reklamer påvisat att nåt kan svullna igen i näsan vilket är orsaken till att det är täppt. Inte snorproppar alltså. Allt på tv-reklam är sant.

Hur som helst stötte jag ihop med en annan mamma utanför, jag snorig i mysbyxor på väg ut och hon fräsch och trendig på väg in. Denna mamma kände jag dock igen efter att HON påkallat uppmärksamheten på Ica efter att ha känt igen sonens dagiskompis. De går inte ens på samma avdelning och jag har knappt koll på Ronjas EGNA avdelningskompisar!

Jaja, denna gången stannade hon mig igen för att hon nu "visste vem jag var". Jag hade ju jobbat som ordningsvakt på Stenungsbaden eller hur? Jovars, för ett halvt liv sedan. Där brukade hennes mamma visst springa titt som tätt och hade då pratat om mig av någon anledning (visat mig på bild??). Visste jag vem hon var? Hon hette xxx xxx. Öh, de enda gäster jag lärde känna till namn var de pratglada trevliga eller otrevliga man fått avvisa en eller fem gånger. Lite oroligt undrade jag vilken kategori denna mammas mamma tillhörde? En bild plockades fram från nån smartfån och jag kunde lättat konstatera att jag kände igen och mindes denna dam som både stammis och trevlig sådan. Lilltjejens dagiskompis mammas mamma alltså "kände" mig från min ordningsvaktstid i Stenungsund. Jösses.

Det händer verkligen inte ofta. Vet inte ens om det hänt NÅGON gång sedan jag började detta konsultjobb. Men nu är jag hemma och sjuk. Vilket nederlag.
Klev upp imorse mer död än levande och tänkte som jag så ofta gjort: Jag kan ju lika väl vara sjuk på jobbet som sjuk hemma? Jag har möten att gå på, saker att göra!
Men av någon anledning (måste vara feber) fick jag en släng av medmänsklighet och tänkte på kollegorna och alla andra i landskapet som skulle få höra mitt snorande och nysande hela dagen. Och hade jag nu inte tyckt så bra om mina kollegor hade jag nog kunnat kravla mig till jobbet ändå, men nu gör jag ju det så mitt nya snälle-jag (måste vara Ebola) stannar hemma.
Samvetsnitiska och pliktnotoriska jag måste också lära sig inse att världen faktiskt inte går under om jag uteblir. Eller kanske än viktigare: Att JAG faktiskt överlever en sjukdag eller två hemma där jag låter plikt och samvete stå åt sidan. För när jag bara tillåter mig att faktiskt koppla bort alla de där "måstena", är det vidunderligt skönt!
Nu måste jag skala av ännu mera hud under näsan.

Vilken tror ni är min??

Inte det bästa combatpass jag levererat genom åren men hyggligt ändå måste jag säga. Kände någonstans där halvvägs att orken försvann, men på något sätt kom jag igen rätt snabbt. Det ÄR en helt annan sak energimässigt att stå där framme än när man är deltagare och tack och lov för det!
Nu är näsan tät igen, huvudet tungt och blicken glåmig. Johan är nere på vallen med Lilltjejen och kör match med sina fotbollstjejer. Jag ska ställa mig och fixa en hög pannbiffar med massor av stekt lök.

Det var visst Earth Hour igår, då man ska släcka ner för att spara el eller manifestera med mörkermannen. Eller så.
I vilket fall gick det mig helt förbi men ändå helt förutsättningslöst oplanerat sympatiserade vi visst ändå! Vi gick och lade oss och sov.

Missade att dokumentera Johan vid middagen i Säröhus. Så klassiskt à la småbarnsförälder! Han slevade femhundrakronors renfile med ena handen och gungade barnvagn med den andra.
Vuxenhandlade idag, mat för kommande veckan. I bilen på vägen hem kom vi på att vi glömt betala räkningarna - inte så vuxet.
Lilltjejen ska ha sin sovstund nu men har snart snackat bort den där inne i sitt sovrum. Kanske det är svårt att somna när pappa spelar DS intill så att det hörs ut till mig i soffan? Antar att hon somnar lagom tills det är dags att vakna.

Jag vaknade inatt med tungan vispandes runt i snustorr munhåla. Jag tror den letade i panik efter en smula fukt. Men när man är så tät i näsan att man sover med vidöppet gap blir det lätt ganska torrt. Man har liksom vant sig vid att gå omkring och vara lite småförkyld men nu är det visst värre. Hopplöst att få tag i en vikarie till combaten med några timmars varsel så det är bara att snyta sig och köra på. Där och då brukar det ju gå rätt bra i alla fall.