Det händer verkligen inte ofta. Vet inte ens om det hänt NÅGON gång sedan jag började detta konsultjobb. Men nu är jag hemma och sjuk. Vilket nederlag.
Klev upp imorse mer död än levande och tänkte som jag så ofta gjort: Jag kan ju lika väl vara sjuk på jobbet som sjuk hemma? Jag har möten att gå på, saker att göra!
Men av någon anledning (måste vara feber) fick jag en släng av medmänsklighet och tänkte på kollegorna och alla andra i landskapet som skulle få höra mitt snorande och nysande hela dagen. Och hade jag nu inte tyckt så bra om mina kollegor hade jag nog kunnat kravla mig till jobbet ändå, men nu gör jag ju det så mitt nya snälle-jag (måste vara Ebola) stannar hemma.
Samvetsnitiska och pliktnotoriska jag måste också lära sig inse att världen faktiskt inte går under om jag uteblir. Eller kanske än viktigare: Att JAG faktiskt överlever en sjukdag eller två hemma där jag låter plikt och samvete stå åt sidan. För när jag bara tillåter mig att faktiskt koppla bort alla de där "måstena", är det vidunderligt skönt!
Nu måste jag skala av ännu mera hud under näsan.