Vid några tillfällen tidigare har jag blivit orolig för Maja, när man fruktade att åren nu blivit tillräckligt många och ett avslut obönhörligt var nära förestående.
Hon har dock alltid kommit igen, varit sitt vanliga kelsjuka jag men lite mindre aktiv. Nu har hon dock kommit till det stadium då jag fruktar, och nästan väntar på att inte finna henne i livet längre. Hon har inte kommit igen och lär inte göra det heller. Och blotta tanken får mig att gråta!

1995 fick jag henne i min ägo där i lägenheten på Tomtebo i Umeå. Från Rune och Margots katthem skulle jag bara vara fodervärd, student som jag var med oviss boendeform framgent. Naturligtvis blev hon kvar och vi knöt an framför allt under tiden jag bodde i lilla ettan i centrala Umeå. Då var det bara hon och jag. In under täcket vill hon ligga under natten, nära intill i ens armhåla men även uppe på bröstet kan gå bra. Till nöds uppe vid huvudändan.

1995 var hon ett år gammal, lite obestämd födelsedag vilket ger henne den nu uppskattade men ändå vördnadsfyllda åldern av arton år. Medellivslängden är ungefär femton så hon går på övertid som Johan så krasst men ändå riktigt sade. Hon har varit en del av hela mitt vuxna liv!

Det har ju skett gradvis, men nu förflyttar hon sig knappt utan sover mest. Det är soffan eller golvet på dagarna och sängen med oss om nätterna. Bakbenen vill inte riktigt hänga med och hon knappt äter eller dricker. Serverar man framför henne går det långsamt till synes mödosamt att bara lapa. Därför är hon nu bokstavligt talat bara skinn och ben. När hon ligger hos oss pirrar hon högt och uppskattar våra försiktiga händer, men det är som att hon själv förstår vart det bär hän. Jag hoppas bara att hon inte har ont! Jag vill verkligen inte utsätta henne för en skrämmande bilfärd till en ny otäck miljö för ett "lindrigt" slut! Jag önskar att jag visste att hon inte lider, att hon bara får somna in! Min älskade Maja! Finns det inte veterinärer som gör hembesök?

Både mamma och pappa dog och begravdes utan att jag fällde en tår, men bara tanken på att förlora Maja gör att jag går sönder. Som att jag inte snorade tillräckligt! Vi åker till Stockholm till helgen för att fira min 40-åriga syster. Tänk om Maja dör medan vi är borta?? Min Maja, min fina Maja-liten!