Ett jobbigt inlägg

Vid några tillfällen tidigare har jag blivit orolig för Maja, när man fruktade att åren nu blivit tillräckligt många och ett avslut obönhörligt var nära förestående.
Hon har dock alltid kommit igen, varit sitt vanliga kelsjuka jag men lite mindre aktiv. Nu har hon dock kommit till det stadium då jag fruktar, och nästan väntar på att inte finna henne i livet längre. Hon har inte kommit igen och lär inte göra det heller. Och blotta tanken får mig att gråta!

1995 fick jag henne i min ägo där i lägenheten på Tomtebo i Umeå. Från Rune och Margots katthem skulle jag bara vara fodervärd, student som jag var med oviss boendeform framgent. Naturligtvis blev hon kvar och vi knöt an framför allt under tiden jag bodde i lilla ettan i centrala Umeå. Då var det bara hon och jag. In under täcket vill hon ligga under natten, nära intill i ens armhåla men även uppe på bröstet kan gå bra. Till nöds uppe vid huvudändan.

1995 var hon ett år gammal, lite obestämd födelsedag vilket ger henne den nu uppskattade men ändå vördnadsfyllda åldern av arton år. Medellivslängden är ungefär femton så hon går på övertid som Johan så krasst men ändå riktigt sade. Hon har varit en del av hela mitt vuxna liv!

Det har ju skett gradvis, men nu förflyttar hon sig knappt utan sover mest. Det är soffan eller golvet på dagarna och sängen med oss om nätterna. Bakbenen vill inte riktigt hänga med och hon knappt äter eller dricker. Serverar man framför henne går det långsamt till synes mödosamt att bara lapa. Därför är hon nu bokstavligt talat bara skinn och ben. När hon ligger hos oss pirrar hon högt och uppskattar våra försiktiga händer, men det är som att hon själv förstår vart det bär hän. Jag hoppas bara att hon inte har ont! Jag vill verkligen inte utsätta henne för en skrämmande bilfärd till en ny otäck miljö för ett "lindrigt" slut! Jag önskar att jag visste att hon inte lider, att hon bara får somna in! Min älskade Maja! Finns det inte veterinärer som gör hembesök?

Både mamma och pappa dog och begravdes utan att jag fällde en tår, men bara tanken på att förlora Maja gör att jag går sönder. Som att jag inte snorade tillräckligt! Vi åker till Stockholm till helgen för att fira min 40-åriga syster. Tänk om Maja dör medan vi är borta?? Min Maja, min fina Maja-liten!

Kommentarer
Postat av: Hannah

Hugs to you and Maja!!

2012-04-03 @ 13:19:44
Postat av: Stoffe

Vet faktiskt inte om det finns veterinärer som gör hembesök. Mig veterligen är det väl mest besök till större stall och bönder dom brukar åka.

Men det kostar ju i regel skjortan också.

Jag hade nog rekommenderat ett veterinärbesök på annat sätt. Du vet ju hur jag är, en katt är en familjemedlem, som man gör allt för. (mer eller mindre iaf)Det var tungt att fatta beslutet för mig när Laban fick gå vidare till "katthimlen" som Evelina kallar det. Men, efteråt kändes det rätt okej, eller så okej som det nu kan bli i ett sånt här läge. Jag lider med dig för jag vet precis hur det känns. Du vet var jag finns...

2012-04-03 @ 19:19:13
Postat av: Mr Badminton

Se här

http://www.veterinar.org/

2012-04-03 @ 21:46:55
Postat av: Thomas

Tänker på Maja som hjälte när hon försvarade en koppelförsedd Fia från en katt-angripare på gräsmattan på Tvistevägen.

2012-04-03 @ 22:38:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0