I väntan på svett
Var på mitt andra terapisamtal idag, ett samtal jag var ytterst nära att ställa in. Det känns som det bara kommer att bli ett upprepande, vända på samma stenar, kanske några nya men bara komma fram till sådant jag redan vet. Denna gången kände jag dessutom att vad jag än sade så analyserades och tolkades allting minutiöst. Summa summarum är att jag håller tillbaka mig själv, tillåter inte mig själv att bejaka mig själv, min kvinnlighet (ja att jag föredrar sneakers framför klackar har också en mening!) och mina känslor inom - ALLT.
På det sätt jag lever mitt liv, tänker, gör och känner är ett resultat av mina undanträngda känslor. Alkoholiserade föräldrar som dött tidigt, att jag är adopterad (känner inte att jag har något behov av att söka mina rötter. "Joo, men jag uppfattar en vilja ändå för du säger dig ju vilja besöka Seoul en dag!")
Att jag tycker om att träna och alltid gjort, föredrar isolering framför sociala kontakter osv osv. Orka! Klart att man kan tolka in allt möjligt i allting-hos vem som helst. Men måste det vara något hela tiden? Kan man inte bara få vara?
Nej, nu hinner jag inte skriva mer, har ett combatpass att köra.
Du borde träffa en terapeut istället. Någon som hjälper dig från där du står nu och inte rotar så mycket bakåt i tiden. Kram!
...och återigen Det är inte dig det är fel på!
Jag blir pucktvåa på Anna's kommentar.
Frugan påpekade förut att hon inte hade hjälpa av en skrynklare utan det började lösas upp först när hon träffade terapeut iställt.
Och så jäkla osocial är du ju faktiskt inte, inte med norrländska mått mätt iaf.
Empati kan du känna också, fast det klart. Vi var ju överrens om att det är lättare att grotta ner sig i någon annans tillvaro än att gräva i sin egen :)
Då var det bara det att hon råkar vara terapeut och hävdar att jag behöver terapi och inte vad det nu är som en psykolog gör. Skrynklare som skrynklare tänker jag vanvördigt men visst kanske det är så. Eller så vill hon bara tjäna pengar vilket jag inte betvivlar ett dugg.
På det lilla jag vet om dig så skulle kanske detta kunna vara ett alternativ:
http://www.aca-sverige.org/
Jag tror på att ta hand om sitt förflutna inte lägga locket på. Det är vad som har fungerat för mig, jag har också växt upp med föräldrar som druckit och har haft väldigt avstängda känslor som en följd av det. Jag vill dock vara anonym här. Svara på detta med en kommentar om du vill prata mer om det så tar jag kontakt med dig.
Alla terapeuter är inte bra. Känns det inte bra ska man byta...
Alltså. Jag är lite kluven till detdär med terapi/samtal. Jag vet många som har blivit oerhört hjälpta av det. Å andra sidan, gamla sopor är fortfarnde gamla sopor och luktar fortfarande illa även om man vänder på dem...
Tror däremot stenhårt på kognitiv beteendevetenskap då man nöter in ett nytt önskat beteende och så fort man ser att man håller på att trilla in i sitt gamla beteende så "ringer man i klockorna" för att komma ihåg vad det är man har bestämt sig för. Och att hitta något sätt att kanalisera sitt beteende på.
Jag hade till exempel en kompis med anorexia. I den sjukdomen ingår att alltid röra på sig, även små rörelser räknas. Vilket innebar att hon till slut såg ut som om hon hade tics/spasmer. Hennes lösning? Stå extremt bredbent med händerna i fickorna. Såg helt galet ut, men på det sättet så kunde hon inte "sprattla".
Men, det kräver en del arbete för att funka och det är lätt att trilla tillbaka i sina gamla mönster om man är trött/nergången/lågt blodsocker etc...
Tack för ditt tips! Kikade lite snabbt och kände igen organisationen - verkar väldigt bra!
När blir man egentligen klar med sitt förflutna? När man i mitt fall slutar lägga locket på? Enligt terapeuten skulle det få mig att "börja leva på riktigt" och den formuleringen stör jag mig lite på. Som att det liv jag hittills levt inte varit bra? Att om jag inte väljer att processa vidare med henne väljer att fortsätta leva i någon form av självförnekelse. Kanske det, vem vet men det känns ju inte som att jag går miste om något. Och då kontrar hon ju förstås med att jag kanske inte är redo för terapi... För att provocera?
Ah, önskar jag hade tid att skriva av mig mera kring det här! Jag är lite nyfiken ändå på hur du bearbetat Locket på metoden. Menar du alltså att du inte längre gör det?
iglamyhrAThotmail.com
Underbar liknelse! Jag är ju lite inne på det där att det börjar kännas meningslöst att vända och vrida på samma gamla saker.
Jag skulle kanske behöva den där mentala klockan att ringa i när jag faller in i locket på beteendet. Fast på ett sätt är jag ju redan medveten om att jag gör det, men tycker det är så bekvämt att jag inte bryr mig om att prova något annat, precis som du säger så kräver det arbete. Vilket kanske är just det jag behöver. :oP
Jag tror också att du är på rätt väg. Men för att kunna levla så räcker det inte med "nu lägger jag locket på..." utan du behöver fortsättningen ".... Men det vill jag inte göra för att det inte är bra för mig. Utan jag vill göra såhär i stället..."
Man måste ju inte lyckas med det varje gång. Men fundera på om du klarar av hantera mindre problem på ett konstruktivt sätt. Och så kan du tillåta dig själv att hantera större problem som vanligt... Bara en tanke. Jag säger inte att den är rätt. Men fundera på det.
Jag tror också att du är på rätt väg. Men för att kunna levla så räcker det inte med "nu lägger jag locket på..." utan du behöver fortsättningen ".... Men det vill jag inte göra för att det inte är bra för mig. Utan jag vill göra såhär i stället..."
Man måste ju inte lyckas med det varje gång. Men fundera på om du klarar av hantera mindre problem på ett konstruktivt sätt. Och så kan du tillåta dig själv att hantera större problem som vanligt... Bara en tanke. Jag säger inte att den är rätt. Men fundera på det.
