Make i grannsoffan, Lilltjej på golvet i sitt hav av leksaker.
Fick en förfrågan som medförde att jag kör fem combatpass denna vecka. Tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag! Vikariat för Ylva imorgon och introduktion på lördag, ett trettiominuters gasen i botten på LesMills-kavalkad på Stigs Center.

Tackade nej till den inbokade terapitiden och försöker att inte skämmas. Verkar som hon blev sur eftersom hon inte svarat.
Johan fortsätter sina sessioner då vi båda finner det givande och så kör vi tillsammans när det blir läge. Känns helt ok.

Men hur snedvridet är det inte att känna skam för att man avsagt sig terapin? Som att jag sviker HENNE? Mer korrekt hade det väl varit om jag känt svek mot mig själv, men det gör jag faktiskt inte. Kanske är det självförnekelse, kanske är det den enkla vägen, kanske ren snålhet. Men faktum kvarstår att jag känner mig mycket mer tillfreds med att lägga de där terapipengarna på ryggrehabilitering istället. Tänker man efter är det kanske ett klokt val, att jag faktiskt gör som jag vill och inte som terapeuten vill.

Fick kontakt med en läsare som delade med sig av sina erfarenheter - tack! Bara det gav mig en ögonöppnare och insikt som fröken terapeut kanske kunnat åstadkomma femton biljarder kronor senare. Jag har ju varit väl medveten om att jag lagt locket på vid känslomässigt jobbiga situationer, men har inte alls reflekterat över att det skett oftare än så, så fort det handlat om beslut tillsammans med andra människor. Dock föreligger det en form av gräns jag ännu inte ägnat någon tanke åt att definiera djupare än att det är skillnad på beslut som måste fattas inom mina arbeten respektive privatliv. Och man behöver nog inte vara någon Einstein för att förstå varför denna skillnad skulle föreligga.