Senaste tiden har Maja legat vid vår huvudända om nätterna, eller i garderoben. Inatt ville hon ner under täcket, intill mig där i armhålan som vanligt. Framåt morgonen flyttade hon sig mödosamt till min huvudända och lade sig. Det märktes att hon var riktigt dålig.
Vi slutförde packningen, käkade frukost och fyllde Saabis. När jag tittade till Maja hade hon inte rört sig ur fläcken, en missfärgad vätska kommit ur hennes mun, men hon levde. Åtmindstone jag tog farväl där och då, aldrig att hon skulle vara kvar när vi kom hem igen. Bäddade in henne och tänkte att hon skulle få somna in i lugn och ro där hon so ofta legat och känner sig trygg.
Så åkte vi och Lilltjejen somnade ganska snart. När jag gråtit hela vägen till Landvetter stannade Johan och frågade om jag ville åka hem igen. Jag grät hela vägen hem igen.
Tankarna hade malt: Tänk om hon kände sig ensam? Hon hade ju kommit upp och lagt sig nära kanske just för att få vara nära vid slutet? Tänk om hon dött kort efter vi åkt, kunde vi inte ha väntat lite så hon inte dog ensam?
Hon låg som förut fortfarande vid liv men reagerade knappt, lyfte lite på huvudet när jag försiktigt lade henne tillrätta på en handduk.

På något sätt kunde kunde vi en liten stund senare åka igen. Jag lugnare men sorgsen till sinnes som man säger. Johan tyckte vi kunde stanna hemma alternativt bara han och Ronja åka, men det hade mitt samvete inte klarat. Det är ju jag som tillskriver Maja de känslor som gör det riktigt jobbigt. Kanske jag tog farväl på riktigt där fram och tillbaka från Landvetter. Jag har i varje fall lättare att inte tänka de där jobbiga skuldbeläggande tankarna nu. Jag tog ännu ett farväl, kanske mer accepterande sådant och tar för givet att hon är borta när vi kommer hem. Min Maja, hoppas det sker fort eller redan gjort. Nu orkar jag inte grina mer.