Okej, bränningen jag gjorde blev ju helt kass med olika volymnivåer på princip varenda låt! Maxvolym på vissa var ändå mesig och trumhinnesprängning på andra medförde att jag fick springa till stereon stup i kvarten - störigt!
Men kul som vanligt och extra kul att Ida och hennes kompis Alexandra också var med! De kommer också att tillsammans med Anna ta hand om Ronja på lördag när vi ska upp i luftballong!

Shit vad viktig jag känner mig.
Fick en andra laptop idag, en liten söt en. Att jag sedan har min privata med mig idag för att bränna kvällens combatpass vilket resulterat i TRE laptops gör ju sitt. Hohoho!

.... fick ett infall där medan Johan lagade middag. Jag föredrar dock att avnjuta dom direkt ur frysen så efter träningen imorgon lär det bli ett gäng som får säga adjö till sina söta kompisar! Fast de har nog inte så mycket emot det, de kommer ju ut ur frysen och in i värme och gör dessutom mig glad och nöjd efter svettigt pass. Det har jag förtjänat!

Johan föredrar dom "råa" förresten och jag då frusna. Finns det någon undersökning på fördelningen där tro? Tycker förresten det är strunt att det skulle vara rasistiskt att kalla dom negerbollar så som vi alla gjorde innan man plötsligt upptäckte att allt kunde vara diskriminerande och kränkande så både Salmiakstavarna och Kinapuffarnas tillverkare fick dask på fingrarna. Men ok, vi lämnar stereotypiska avbildningar och återgår till de runda bruna som för övrigt somliga förstör genom att rulla i kokos (hädelse!) Hur kan man ta illa vid sig av ett av Sveriges mest uppskattade fikabröd? Nej bröd är det ju inte, inte kaka heller. Sötsak? Vad klassificeras de som?!

Undrar hur en stereotypisk svenne skulle illustreras? Vitt och smalt anlete med ariskt blont rufs och blåa ögon samt surt ihopknipna läppar av missunsamhet och rädsla att sticka ut över normen. Nu ska jag gå och lägga mig.

En liten minicirkus har kommit till lilla Olofstorp och såg lika knepigt ut där intill minilivset som en jultomte vid midsommar. Men man kan inte låta bli att förundras över de olika livsval vi människor kan göra. Tänk att flänga omkring land och rike runt och försöka underhålla bortskämda ungar och cyniska föräldrar. Man får väl hoppas den rätta målgruppen söker sig dit och inte de som finner nöje i att smäda och förstöra.
Jag glömmer aldrig ett besök på Norrbottensteatern i skolåldern. Antingen var vi hela vår skola eller fler än vår, det var i varje fall fullt och en pjäs av något slag spelades upp. I mörkret började någon eller några att kasta mynt upp på scen mot skådespelarna. Till slut avbröt en av aktörerna, riktade sig blint ut från sin upplysta plats och röt ifrån att de skulle packa ihop och gå hem om det fortsatte, att de för helvete också var människor.
Jag minns hur jag satt där i mörkret och skämdes, jag skämdes så jag fortfarande minns det så tydligt - för handlingar någon annan gjorde!
Men det är väl jag i ett nötskal. Somliga människor tar på sig mer skuld än vad som faktiskt är rätt och rimligt medan andra kan bete sig utan skrupler eller ånger. Ibland önskar jag att jag hade lite mer av det sistnämnda. Så jag slapp få dåligt samvete för att jag ignorerade liftaren vid vägen, för att jag inte köper majblommor eller inte kan säga nej utan samvetsgill orsak. En utan överdrivet många psykologpoäng skulle kunna hävda att det är typiskt för de som vuxit upp i missbrukarhem. Ett snedvridet samvete och självutplånande egoism i viljan att göra alla i sin omgivning nöjda för att själv må bra med ro i själen. Det där omedvetet inpräglade beteendet att minimera risken för missnöje och därmed konflikter, då med en bitter mor och nu allt för fast i ryggmärgen för att kunna slå ifrån sig när livet rullar på.

Vilka är då de som aldrig känner ånger? Som kan säga nej lika enkelt som att andas och likt en telefonförsäljare inte skyr några medel förrän 85-åriga Agda tecknat tioårsabonnemang på tvillingkort med alla sportkanaler? Är de bara utomordentligt duktiga på att stänga av? Förvanska sina handlingar till rättfärdiganden eller helt enkelt bara sådana, med teflonsamveten?
Jag kan väl tycka det är ganska bra att jag har ett synnerligen väl utvecklat samvete, men det får ju också finnas gränser. Ska jag dock önska mig en "sida" på denna samvetsskala tror jag ändå jag föredrar den halva jag nu befinner mig i. För jag vill inte vara avtrubbad, och jag vill sova gott om nätterna.

Det bökas och smågnälls fortfarande intill mig. Det har faktiskt blivit att hon somnar senare än förut. Från att tidigare påbörjat nattning vid sju är det nu nästan lika bra att börja en timme senare. Och då kan hon ändå vara bland de som vaknar först efter lunchvilan på dagis. Tack och pris att man har fånen att sysselsätta sig med!

Den är inte så dum alla gånger. Faktiskt. För är vi ifrån den en längre tid - visst saknar vi den lite då? Kom igen, bara lite?

Mer än hundraprocentig ökning av antalet deltagare ikväll!

Sitter och väntar i Västerlanda på vidare färd djupare in i skogarna. Lilltjejen sover där bak. Jag skjutsar Johan och Andy för en whiskeyträff och eftersom jag ska hämta dom inatt ska Lilltjejen vara hos farmor och farfar på Landet.
Passet i stan gick bra, duktigt trött i kroppen nu. Så en vilodag imorgon innan nästa i Angered!

Denna kvällen ska alltså avnjutas i ensamt majestät. Herreminje vad skönt!!

Gott med blåbär! En hög med björnbär gick också ned. Morsan smakade ett sistnämnt och kände salivkörtlarna dra ihop sig till russin. Och Lilltjejen mumsade för glatta livet! Den där grejen inuti dom, äter man verkligen dom? Fast de verkar ju omöjliga att få ur, inte som hallonens plupp precis. Dessutom är buskarna alldeles för taggiga i min smak.

Började dagen med att skämmas ordentligt. Tuffar morgontrafiken fram längs Gråboleden, strömmen gör en avvikande böj och jag ser en liten bil som fått stopp verkligen mitt i vägbanan. Jag följer strömmen och ser tjejen bakom ratten med mobilen mot örat. Jag hinner inte lägga många billängder mellan oss förrän jag ångrar mig gruvligt! Hur svårt hade det varit att bara stanna och knuffa henne in till vägrenen? Fråga om hon behövde skjuts? Av hela den långa strömmen av bilar var det säkert inte en enda som stannade, alla säkert med samma tanke som mig: Det kommer snart någon annan. Mitt dåliga samvete höll i sig en bra bit in på morgonen. Totalt meningslöst och säkert något jag var ensam om.

Lilltjejen börjar komma till ro intill mig och Johan borde snart vara på ingång från kvällens träning. Shit vilken vecka det varit, men som ändå känns synnerligen tillfredsställande.
Imorgon förmiddag ska jag vikariera igen på Odinsgatan. Det ska jag INTE glömma!

Trafiken flyter bra mycket bättre nu sedan ombyggnationen vid Astra Zeneca. Det tillsammans med att mitt pass nu börjar 18.20 istället medför att jag slipper stressa från jobbet. Nackdelen å andra sidan är att man hinner slappna av farligt mycket, särskilt efter en intensiv dag. Känner hur luften går ur mig mer och mer. Fick i alla fall ordning på uppgraderingen till slut. Jag behöver uppenbarligen gå en kurs i Linux-användning!

Hamnade i ett litet tankesprång där jag brummade på Söderleden: Finns det verkligen osjälviska goda gärningar? Jag har ju varit inne på det förut, där jag anser att det inte gör det. Det spelar väl egentligen ingen roll men ändå intressant tanke för alla de som anser sig vara genuint generösa med sig själva. För vilken god gärning man än för så känns det väl alltid bra för en själv? Just nu kommer jag i alla fall inte på något exempel på när så inte skulle vara fallet. Men så orkar jag heller inte gräva djupare än navelluddet just nu. Min hjärna har fått tillräckligt de senaste dagarna. Milimeterdjupt filosoferande på en soffa i instruktörsrummet, mycket bra uppladdning. Zzzzzz!

Bytte ut powerlåt tre till 44:ans grymma Send me an angel. Snacka om energiboost i början av passet! Detta var precis vad jag behövde efter en otroligt körig dag. Uppgraderingen av en av mina applikationer strulade ju såklart så användarna inte kunde komma åt den som planerat klockan åtta. Fick till en väsentlig del till slut men resten kan inte åtgärdad förrän tidigast imorgon eftermiddag eftersom jag håller i utbildning. Möten mitt i eländet gör inte saken bättre precis. Frustrerande!

Men nu ska resten av den svettas ut i bastun, gött är vad det är!

Ibland känns det som jag är den enda människan på planeten som gillar blodpudding.

Johan är tillbaka efter att ha drillat fotbollstjejerna. Vilar min lekamen i min mysfåtölj och ska snart hoppa i säng. Det är mycket combat nu närmaste dagarna. Skulle ju inte köra mer i Partille men ersättaren har dragit på semester i två veckor! Jag som är så snäll gjorde den stora uppoffringen och sade ja till hans bön om hjälp. I alla fall denna vecka.
Så Angered igår, Partille imorgon, Kållered torsdag och Odinsgatan lördag. Inte min vecka på
Lindholmen, annars hade det blivit också söndag innan måndagspasset igen. Hoho!

Vi ska köra ännu en teamklass i Kållered närmare releasen, "Scooters bästa" ! Det har ju varit ett antal av hans remixer och låtar under åren, nästan för alla tio förutom muy-thai, styrka och stretch. Kan bli riktigt tufft pass!

Inte ännu halv sju och solen är på väg upp. Glömde såklart mobilen till höstens första combat i Angered. Hade annars försökt fixa svettgo bild på mig och mina två deltagare! Tackar grymma Sophie som stannade kvar efter genomförd Body Pump! Avundas henne inte som ska instruera ett IW-pass om en timme!

Varför väntar man så länge att det tar tredubbla tiden?? Skönt ändå på ett sätt att vara ute och svettas lite.
Ser Brorsan springa över gräset med något i munnen som spretar åt alla håll. När han släpper för att leka ser jag att det är en decimeterstor groda. Så till Brorsans byten hittills kan vi lista: Näbbmus, skogsmus, blåmes, skogsödla, trollslända och så groda modell större. Det är alltså de vi sett...

Vi börjar dagen tidigt på grund av morgonpigg tjej. Det regnar friskt så planerna att ta en tur in till Kulturkalaset läggs åt sidan för att göra välbehövligt röj hemma istället. Tvättmaskin körs igång, dammsugaren vallas runt, ytor töms och grejer plockas. Jag slänger en blick på kalendern på kylskåpet och ser det: "BC vik 10.30"
FUCKKKK!!!! Klockan är 10.23!!! Jag springer runt i panik efter telefonen. Vad ska jag göra? Det är kört, jag har svikit Hillevi som ställt upp för mig så många gånger, jag ska vara på Odinsgatan NU, det är köööört!!
Johan beordrar mig att försöka ändå! På med träningskläder, skor i handen, Johan greppar Lilltjejen, in i bilen och iväg. Har jag skivorna? Nej, kan vi lita på att anläggningen har? Nej, tillbaka och in i Gulingen och greppa skivorna och iväg igen. Jag försöker ringa anläggningen men det är upptaget hela tiden, de försöker väl ringa mig. Johan ger mig sin mobil och mycket riktigt ringer min efter tre sekunder. Hon är lugn och positiv. När är jag på plats? Det är några som fortfarande väntar så hon lägger fram headset och batteri.

Jag rusar in och stereon strular lite men får hjälp av en deltagare som senare visar sig vara instruktör i dansklasser. Klockan elva kör vi igång och det är bara att omvandla stress och skam till ett sjujäkla pass för de sex kvarvarande deltagarna! Responsen är positiv och likaså kommentarerna efteråt. Nästa vecka ska jag vikariera där igen. Det kommer jag INTE att glömma!

Det kliar lite här och var efter närkontakt med gräset men huj vad kul det var!

Utecombat med tilltugg!

Med ett sting av sorg sade jag tack och hej till deltagarna i Partille. Denna dagen blev dock ett bra exempel på hur vanskligt det är med en klass så pass tidigt. Asfaltomläggningar och försenad buss medförde att jag fick sätta Lilltjejen i bilen och möta Johan på pendelparkeringen.

Imorgon kör vi combat i gröngräset utanför Kålleredsanläggningen och nästa vecka kör höstschemat igång.

God morgon världen!

Hälsar på lille Elias i Tynnered och Lilltjejen frossar i Noels alla leksaker. Elias är verkligen plutteliten! Inte kan väl Lilltjejen ha varit sådan?

Vad händer när tusentalet IT-användare återvänder från rödvinsdimman, altanbygget och flashiga FB-uppdateringar av stränder och öppna eldar SAMTIDIGT som Adobe skickar ut en uppgradering på 500 Mb till dessa?
Just det, systemen havererar lika snabbt som nätverket går långsamt!
Bilkö och ösregn och sen till dagis och välkommen tillbaka till vardagen. Är det inte förunderligt att det känns som man aldrig varit borta?

Om jag inte frågar dig hur din semester varit så slipper du fråga mig, ok? Bra.

Rejält hungrig nu!

Johan pedalar "Världsmästarcykeln" och jag skinande röd kunglighet! Det är soligt och det är varmt. Lilltjejen beslagtogs av farmor och farfar.

Lycka är att köra ett pass som bara känns SÅ bra i kroppen och så positiv respons från deltagarna!

Mycket folk idag, många sugna att ta tag i träningen igen efter semestern? Kul i alla fall och ja, jag ångrar att jag sade upp denna klass!!

Två gånger till sedan säger jag tack och hej till Partille. Buhu!

Vy upp från Kungsportsplatsen längs Avenyn mot Götaplatsen. Det är dags för återbesök hos Citykliniken och koll av ryggen. Denna morgon var en av de bättre, kunde (ursäkta mig) torka mig på muggen utan större problem. Då är det bra. Har inte varit särskilt duktig med hemuppgifterna så det lär bli bakläxa. Nästa vecka ska vi förresten köra torsdagscombaten utomhus, på gräsmattan utanför anläggningen! Teamklass med Amanda och Ylva, kul!

Johan kommer hem med förväntansfull min. Ur en påse plockar han bland annat formar, grädde och en sådan där liten gasolbrännare. Han ska fixa efterrätt - crème brulee! Antalet efterrätter Johan tillverkat på egen hand törs jag nog påstå ryms på ena handens fingrar. När jag själv provade göra detta favoritslisk smakade det mer omelett än efterlängtad creme brulee. Så detta var en verklig överraskning som blev klart bättre än mitt desperata försök! Gottigt!

Jag har nog alltid haft rätt svårt att verkligen se hur jag ser ut. Det som möter mig i spegeln kan av någon anledning skilja sig markant från det jag ser när jag avbildas på foto. Någon form av skev verklighetsuppfattning? Jag kan tycka jag ser rätt ok ut med håret utslaget på bild, med framför spegeln ser det bara ut som frun i The Adams family. Och framför allt känns det så, gardinhäng à la platt och tråkigt. För att inte tala om känslan och omaket att ha det flygande i ansiktet hela tiden. Och när man ska äta??

I vilket fall har jag upptäckt att jag helt klart har lättare att se och bedöma mig själv när jag är fastnaglad i ett foto. Kanske för att jag kan betrakta mig som en tredje person? Jag kände mig ju djärv där en dag och reafyndade byxor som INTE var jeans. Det var inte bara det, de var dessutom avsmalnande, något jag alltid haft svårt för av den anledning att det inte bara verkar obekvämt utan dessutom har en tendens att få de flesta rövar att se orättvist stora ut. Nu tillhör de dock den kategori som jag kan finna rätt snyggt på vissa och hoppas jag är en av dom. Eller när jag nu inte bara köpte ett par utan ännu ett i annan färg, så får jag banne mig passa skitbra i dom! Så nu ska jag ta mitt hyfsatbekväma alternativa jag, inse att jag är skitsnygg och dra till stan för en ännu skitgodare middag!

Ännu ett sammanbrott senare och han säger sig nu kommit till en insikt, att det där att låtsas som ingenting och tro det löser sig av sig självt - faktiskt inte fungerar. Underbara Monica och Tomas ställer upp ännu en gång och har Lilltjejen över natten. Tomas och Johan är på GAIS-match och jag ska möta upp Johan i stan för lite god mat ute. Tillbringat hela dagen framför Top Model-maraton medan sticknålarna arbetat. Skåda terapisessionens resultat.

Var en hårsmån att låta fånen bryta den lugna ytan när bloggskitappen inte ville fungera, min lilla ventil när jag behövde den. En del ringer vänner, en del pratar med sin partner för stöttning. Men jag har insett att jag har svårt att finna tröst och stöttning hos den som gjort mig mest illa av alla. För så är det faktiskt. Mamma och pappa må ha gett mig min beskärda del av besvikelser, men det var en naturlig del av tillvaron. Där ute med det blanka ögat som sällskap med Majas viloplats på dess andra sida, lade jag mig till slut på den lilla bänken och lät blicken vila i skyn. Efter en stund fick jag en överväldigande lust att stanna där hela natten. Men om grannskapet skulle finna mig ihopkurad i en nattfuktig sovsäck en morgon hade byskvallret nått nya höjder. Visserligen hade det kanske varit kul, men jag sneglade över den spegelblanka ytan och höjden där min Till minne av Maja-cache ligger. DÄR hade det varit häftigt att bara rulla ut ett underlag, sovsäcken och så krypa ner!

En vecka hemma med Lilltjej, eller nej inte ens det eftersom det bara är fredag men jag känner mig deprimerad. Okej, jag vet i ärlighetens namn inte hur det känns att vara deprimerad då jag aldrig varit det vad jag vet. Men att gå med den där känslan i bröstet, som att något håller på att sprängas eller molande svart implodera? Den där primitiva känslan att fly eller fäkta där allting skriker fly men man stannar och fäktar eftersom det är det enda man faktiskt kan göra? Tankar som dyker upp som man annars inte har, de virvlar runt runt i en evinnerlig spiral som bara har en riktning: Nedåt, snabbare och djupare ju längre tiden går. Efter knappt en vecka. Så nej, jag har fattat att jag är inte gjord för att vara hemmamamma. Men jag gör mitt bästa, fy fan vad jag fäktar!

Jag vet inte riktigt vad som är mest tröttande, en heldag ute med Lilltjejen eller en timmes Body Combat! Hoho, nej skulle nästan påstå att combaten snarare är uppiggande! Har jag sagt hur kul jag tycker det är?? Förresten blev det inget varannanpass i Partille till höstschemat. Han skulle visst köra varje vecka, tyvärr. Menmen jag får tre pass varannan vecka i alla fall.

Packade in Lilltjejen och pinaler i Saabis och drog till Skottskogen och deras stora lekplats med det för mig obegripliga namnet Plikta. Avkomman fick leka och springa av sig innan lunch och somnade sedan knall bom i bilen. Åkte lite oplanerat till Kungsmässan och ska nu inta min egna sena lunch. Nåt nytt pastaställe där McDonalds låg och tjejen i kassan hälsade glatt: "-Det är ju combat-Linda!". Jahapp, där ser man!

Jag hoppas jag inte glömt bort hur man gör, men så är det basicstickning också.