Jag har nog alltid haft rätt svårt att verkligen se hur jag ser ut. Det som möter mig i spegeln kan av någon anledning skilja sig markant från det jag ser när jag avbildas på foto. Någon form av skev verklighetsuppfattning? Jag kan tycka jag ser rätt ok ut med håret utslaget på bild, med framför spegeln ser det bara ut som frun i The Adams family. Och framför allt känns det så, gardinhäng à la platt och tråkigt. För att inte tala om känslan och omaket att ha det flygande i ansiktet hela tiden. Och när man ska äta??

I vilket fall har jag upptäckt att jag helt klart har lättare att se och bedöma mig själv när jag är fastnaglad i ett foto. Kanske för att jag kan betrakta mig som en tredje person? Jag kände mig ju djärv där en dag och reafyndade byxor som INTE var jeans. Det var inte bara det, de var dessutom avsmalnande, något jag alltid haft svårt för av den anledning att det inte bara verkar obekvämt utan dessutom har en tendens att få de flesta rövar att se orättvist stora ut. Nu tillhör de dock den kategori som jag kan finna rätt snyggt på vissa och hoppas jag är en av dom. Eller när jag nu inte bara köpte ett par utan ännu ett i annan färg, så får jag banne mig passa skitbra i dom! Så nu ska jag ta mitt hyfsatbekväma alternativa jag, inse att jag är skitsnygg och dra till stan för en ännu skitgodare middag!