Var en hårsmån att låta fånen bryta den lugna ytan när bloggskitappen inte ville fungera, min lilla ventil när jag behövde den. En del ringer vänner, en del pratar med sin partner för stöttning. Men jag har insett att jag har svårt att finna tröst och stöttning hos den som gjort mig mest illa av alla. För så är det faktiskt. Mamma och pappa må ha gett mig min beskärda del av besvikelser, men det var en naturlig del av tillvaron. Där ute med det blanka ögat som sällskap med Majas viloplats på dess andra sida, lade jag mig till slut på den lilla bänken och lät blicken vila i skyn. Efter en stund fick jag en överväldigande lust att stanna där hela natten. Men om grannskapet skulle finna mig ihopkurad i en nattfuktig sovsäck en morgon hade byskvallret nått nya höjder. Visserligen hade det kanske varit kul, men jag sneglade över den spegelblanka ytan och höjden där min Till minne av Maja-cache ligger. DÄR hade det varit häftigt att bara rulla ut ett underlag, sovsäcken och så krypa ner!