Trött
Ännu en prao-elev, Rababs andra barn med ett intresse för design verkade nöjd med sin vecka. Jag är också nöjd men duktigt trött nu och nöjd efter att tagit mig ut i skogen för en långsam lufsrunda i Sandsjöbacka skogar.
Öronbedövande fågelsång och prunkande lövverk. För första gången går mina tankar in på det faktum att jag inte snubblar på alla rötter och stenar och självklart gör jag det då. Rätt ned i den barrbeklädda skogsbottnen.
Känner mig rättt urlakad men tack vare timmesturen i skogen också fysiskt nöjd med dagen.
Nu går ögonen i kors…
Morgonens skörd
En med lång svans och en med kort, gissningsvis mus respektive sork också att döma av storleken. Men jag ska erkänna att jag inte gjorde någon närmare undersökning än så…
Swisch, swosch!
På något sätt gillar jag stressen, att ha många bollar i luften och känna att jag gör nytta. Eller tja, kanske jag inte gör så mycket nytta egentligen men när jag har så fullt upp kan det i varje fall kännas så. Så länge jag balanserar på rätt sida om snöret som kallas kontroll så är det roligt och tillfredsställande och än så länge håller jag mig där. När alla dessa rekryteringar är avklarade så kommer det lugna ned sig rejält.
Åkte ut till C när gårdagens turbodag var över och vi hann avnjuta det sisa av solen innan den försvann bakom trädtopparna. Lite kul att se vårt val av snacks, gissa vilken som är min!
Denna dag blev om möjligt än mer hektisk med hela spekrumet av vad denna roll kan bjuda på, och när eftermiddagen rullade på till det där läget då blodsockret kan driva en till kafeterian, kom Rabab med precis vad jag behövde! Sällan har denna glass smakat så gott, inte bara som den glass den var i sig utan för den omtanke som låg bakom till den perfekta timingen.
När landskapet avfolkats packade jag också ihop och åkte till mitt pass i Sisjön. Mitt söndagspass i Frölunda blev som förväntat, teknikmässig misär. Träningsvärken fick mig att stylta fram som en anka men när vi körde igång var det vänster knä som totalvägrade och inga kickar eller knän funkade. Det såg för bedrövligt ut, men mina förstående deltagare var så glada och tacksamma att jag körde ändå. Då var det skönt att det kändes så mycket bättre idag, såpass att det faktiskt knappt kändes. Trångt i salen och varmt med solen som pressar på i den lilla salen som vi nu är tillbaka i under de tre veckor som en hockeyklubb fått förfogande över den stora.
Imorgon kör första mötet igång klockan sju och sista är förhoppningsvis klart till åtta på kvällen i form av styrelsemöte. Ännu en lång dag att se fram emot!
Nöjd klenis
Hittade Elena strax innan hon gav sig iväg med startgruppen VGR. Det blev ännu en sommarhet dag så klippte ärmarna av den andra t-shirten jag fick av Göteborgs Stadsmission förra året. De lägger pengarna till de som behöver men hade gamla som de delade
ut och då det således var en som jag inte "sprungit mig till", föredrog jag att slakta den framför min gula. Lite svalare med vitt också.
Det var gassande sol och varmt men fann det rätt ok, helt klart att föredra framför regn eller hårda vindar.
Som alltid blir jag så jäkla taggad när man står där i startfållan och musiken dunkar, det är så himla kul!
För att ha sprungit i genomsnitt ett pass i månaden varav endast två över tio kilometer sedan senaste varvet, är jag riktigt nöjd över att tagit mig runt på två timmar och fyrtiotre minuter! Som väntat kände jag av höften och inte bara höger utan också
vänster knä, men inte i närheten så illa som jag fruktat och förberett mig på. Istället var det just min obefintliga förberedelse som drog ned mitt tempo, jag har inte kilometrarna i benen så följaktligen var det dom som svek. Fötterna domnade och
benen, tja gjorde bara ont överallt. Några tjejer lufsade förbi mig och uttalade exakt samma sak: "Det är inte andningen som är problemet, det är kroppen." Men ja, i mitt snigeltempo blir det inte mycket till utmaning för flåset.
Runt i vackra Göteborg där det vackra vädret fyllde banans alla tjugoen kilometrar. Centrala stan är alltid mest utmanande med sina refuger, spårvagnsspår och trottoarer vilkas kanter och ojämnheter känns decimeterhöga för utmattade ben.
Älvsborgsbron, Eriksberg, Göta älvbron och vad-den-nu-heter-bron som är den kortaste men mest utmanade då den är två kilometer från mål och man har hela motlutet från Avenyn bakom sig.
De roligare startgrupperna startar senare än Välgörenhetsgruppen, då de många utklädnaderna dyker upp bland deltagarna. Några superhjältar kom dock ikapp mig innan Slottskogsvallens sista kilometer tog vid. Toad låg i täten!
Gav någon minut till en stackare i skogen som fått kramp och knappt kunde stå på benen vilket gav mina egna en liten välbehövlig återhämtning och jag kunde lufsa sista biten. Kan säga att många kutryggiga och gråhåriga pensionärer passerade
mig under varvets gång!
När man väl är i mål är det mer stapplande steg som tar en vidare men självklart genom den automatiska anmälningspportalen för nästa år. Jag vet vad jag skrev häromdagen men jag måste ju ha tio medaljer!
C hämtade mig och så åkte vi direkt till Triumfglass bar i Järnbrott för att fylla på vätska och salt, och nu väl hemma är det sängen med värkande fossingar och ben som gäller. Så nöjd!
Typ redo
Snacka om lyxfika som Lilltjejen fick med sig till skoldagens utflykt till Världskulturmuseet. Hon låter som hon kommit i målbrottet men i övrigt som vanligt så blev både skola och förlustmatch mot Öjared SK i den nedåtgående solen. Sommarvärmen håller
i sig och efteråt åkte vi och hämtade våra nummerlappar för imorgon är det dags för mitt nionde lopp! Jag springer för Göteborgs Stadsmission igen och Lilltjejen ska springa Lilla varvet med Jitexlaget på söndag.
I sista minuten köpte jag och intar för första gången antiinflammatoriska receptfria tabletter. Trycker i mig Ipren också innan jag lufsar iväg så har jag helgarderat. Tejpar knäna också såklart, vänstra också för säkerhets skull även om det var
ett tag sedan jag kände av det, kanske för att jag inte springer några distanser längre.
Tittade till Elsa och Maui för astmamedicinering och kvällsmat då Plutt, som verkligen ogillar båda två smög sig efter. Det blev lite fräs och tjocka svansar vilket alltid ser så roligt ut!
Musen under kylskåpet som Liten vaktat mer eller mindre hela dagen, föste Lilltjejen fram och befriade. Undrar hur många vi kommit upp i redan denna säsong?
Elva…
Vilken jäkla dag! Ligger i sängen med värkande svanskota och tänker att jag måste nyttja de höj- och sänkbara skrivborden mera.
Hade första intervjun halv åtta och C som skulle lämna in bilen på service behövde skjuts. Lilltjejen var såpass förkyld och fick vara hemma så hade hon så hon klarade sig?
Att lämna in bilen förlöpte smidigt i alla fall så hann docka in mig på kontoret i tid. Sedan gick det i ett, vilket det gör ganska ofta men här låg en del möten överlappande så jag fick lämna i förtid för att starta upp eller delta i nästa.
Tre intervjuer, medarbetarsamtal, projekt-, team-, avstämnings- och andra möten. Det blir hattigt och ofokuserat och dålig timing för en lunch med Jennie. Men vi har fått flytta den flera gånger för ständiga möten som kommit vägen så nu fick
det helt sonika gå och det var den andningspaus jag behövde. En kort promenad i solen upp till restaurangen Chang och uppdatering med min gulliga före detta kollega.
Lite sol igen och så mera möten tills jag fick tvinga mig att packa ihop laptopen, stressa hem där jag bara hann gå på välbehövligt toabesök, kränga av mig de jämrans jeansen för betydligt svalare sportkjol och säga hej och hej då till Lilltjejen
som fixat mackor till mig. Ut i E6:ans rusningstrafik för att skynda till Gothiamötet på Serneke arena, lättad att ändå hinna fram i tid - trodde jag. Var fanken var deras flagga som min partner varskott om? Dubbelkollar bokningen och ser att
det är Bravida arena. Fa-en också!
Det är mat och mingel första halvtimmen så ramlar in precis när de ska börja och hinner hugga mig en tallrik med lite kallskuret och potatissallad. Sedan kan jag landa, andas lite och ställa om hjärnan till Gothiafunktionär och våra åtaganden som
ansvariga i domargruppen för Åby och Frejaplan. Det är onekligen en imponerande tillställning och maskineriet omkring otroligt omfattande.
Som avslutning fick vi ett gästspel med UEFA-domaren Jonas Eriksson, och oavsett mitt totala ointresse för fotboll är domaryrket som sådant något som alltid imponerat på mig, att man kan vilja ha ett sådant krävande, utsatt och otacksamt yrke.
Vi fick hans bok och jag fick erkänna mitt ointresse för sporten för honom, men ge cred för att han var från Luleå, hehe!
Det blev ändå en bra avslutning på denna hysteriska dag men haft lite dåligt samvete för Lilltjejen och alla timmar hon fick vara hemma själv.
Läste in mig lite noggrannare på läkarens utlåtande efter min knä- och höftröntgen då höften gjort rejält ont idag och jag känner viss oro inför lördagens tjugoen kilometer. Efter hjälp av ChatGPT att översätta alla tjusiga läkartermer har jag förstått
att det inte är så mycket brosket i ledkapslarna som jag trodde, utan att mitt knä harvoluminös lateral menisk med tunt membran som sticker in mellan ledytorna, kondromalaci på patella. Höften bjuder på tendinopatilförändringar i anteriora hamstringsursprunget, ödem i högersidiga utåtrotatorerna sol kan påvisa ischiofemoral impingement. Tja,
allt som allt typ inflammation som rekommenderas vila, antiinflammatorisk medicinering och något motsägelsefullt rörelse.
Det brukar ju vara värst efter min combatvecka så tolkar det hela som att en halvmara på asfalt kanske inte skulle rekommenderas men inget som en rejäl vila och lite medikamenter kan åtgärda. Min combatvecka som följer direkt efter Varvet kanske
inte kommer bli mina teknikmässigt starkaste…
Just det, vid vår off-site som i brist på tillgängliga lokaliteter blev en in-site på PVD hade vi rollspel vilket var väldigt givande. Medarbetarsamtal med olika utmanande personligheter som våra två chefer turades om att ikläda sig. Vilka
av oss som skulle agera chefen drogs genom lottning och jag var lika nervös inför varje, för att närmast bli besviken när jag blev en av de två som inte fick chansen då vi var åtta till de sex personligheterna.
Min utåtriktade chef kan beskrivas som att kunna vara lite "all over the place" så det var oerhört underhållande att se honom, med bravur ikläda sig rollen "Overwelved" i form av lågmäld, verbalt och fysiskt tillbakadragen.
Nyttig övning med givande diskussioner.
Imorgon är det något lugnare på mötesfronten, fredagen till ära men som kickar igång halv åtta igen med en intervju. Måste hämta nummerlapparna till mig och Lilltjejen som förhoppningsvis och troligtvis är frisk nog för en match vid middagstid.
Får inte glömma bort att vi ska ta hand om Elsa och Maui i helgen också. Liten tryckt intill och nu ska jag trycka igång ljudboken och somna!
Kli i huden
Funderade en sekund på att testa skriva ett inlägg utan att korrigera mina felskrivningar. Det hade kanske blivit ett intressant men troligen mest störigt inlägg.
Insåg att jag missade att lägga in de lästa böckerna i april månad, endast tre till antalet. Det har blivit mer av de vanliga poddarna jag brukar lyssna till, USA, Europa, Dagens Eko, Radiokorrespodenterna Mellanöstern och Fråga Agnes Wold.
Pascal Engmans senaste har jag i princip redan glömt men lyssnade likväl med behållning och kommer troligtvis att hugga vad som än blir hans nästa verk. Av en stammisdeltagare som noterat mina månadsinlägg på Insta rekommenderade "Hälsogåtan" som i mångt och mycket delade samma uppfattning som sin namne Anders Hansen i svaren till ett mentalt häsosammare liv. Det är liksom självklarheter som upprepar sig i form av egentid, reflektion, fysisk aktivitet, mindre tid vid skärmen och lyfta blicken från jaget i den form av den jämförande mentalitet som de sociala medierna ständigt föder oss med.
Detsamma kunde utläsas i Robin Sharmas "Munken som sålde sin Ferrari", men han hade lagt upp det i en form av berättelse där kontentan ändå var densamma. Osjälviska handlingar, fysisk träning, tid i avskildhet, vänner och familj. För ovanlighetens skull fastnade två meningar. "När vi föds gråter vi medan de omkring oss gläds, men när vi dör är de vi som ska glädjas och de andra som gråter." "Vad vill du att man ska säga om dig vid dig begravning?" Minns inte om det var den exakta ordalytelsen men i sammanhanget handlade det vår tids fokus på arbete och prestationer och om man ville bli ihågkommen som en arbetsnarkoman som aldrig var hemma eller hade ork för sina barn, eller en kärleksfull och närvarande vän och förälder. Igen mycket självklarheter kan man tycka men för många välbehövliga påminnelser.
Jag är glad att jag tycker mig ha funnit en bra balans, i varje fall nu när jag släppt kurserna. Det är intensivt med mycket på jobbet och jag kanske sitter någon kväll ibland, men det är inte alls som en gång i tiden. Jag kan känna mig galet stressad men har inga problem att koppla bort jobbet om jag vill och behöver. Med mantran som "Vad är det värsta som kan hända - egentligen?" och "Går världen under om jag inte närvarar på just det eller det mötet, eller väntar med det där till senare?"
Egentligen är det på ett sätt ganska egoistiskt förhållningssätt, som att världen kretsar kring en själv då man tror att allt krackelerar om man släpper kontrollen eller stänger ned sin dator. Om man tror att allt blir galet bara för att det inte blir på mitt sätt eller som jag tänkt, som att man inte litar på andra eller sin omgivnings förmåga och därmed förminskar dem och förhöjer sig själv.
Jag kan fortfarande behöva påminna mig själv att våga släppa kontrollen och lita på att andra är lika fullt dugliga, på sitt sätt och ibland till och med bättre, och det häftiga är att göra just det, att inte bara påminnas om hur bra det faktiskt går utan att också i vissa fall se hur andra växer för att de fick chansen. Att hjälpa kan faktiskt ibland innebära att inte hjälpa.
Göteborg cup har pågått sedan torsdagen och tjejerna vann varenda match fram till slutspelen denna soliga söndag. Jag hade ingen aning om att Kvibergs fotbollsplaner sträckte sig så långt, lite häftigt att se alla fulla med engagerade ungdomar. Finalen utspelades dock intill Kviberg arena och Änglagårdsskolan som Lilltjejen börjar till hösten, de övre bruna trappstegsformade bygganderna i änden av hotellet, skidanläggningen, gymmet och inomhusplanen. Det är ett imponerade aktivitets- och friluftsområde med beachvolley, padel, kricket, klättercentrum och senaste tillskottet med inomhus bandyhall. En hockey- och simhall som grädden på moset?
Finalen mot Lerum slutade dock i förlust med ett mål mot noll som de lyckades lobba in över Lilltjejen i matchens tidiga skede. Hon blev förtvivlad och otröstlig när slutsignalen ljöd och det var ett rödgråtet och moloket gäng som mottog sin silverpokal och medaljer. Nyttig erfarenhet för tjejerna som förhoppningsvis kommer vara motiverade till revansch.
Lite småkyliga vindar trots den strålande solen så man kände inte hur det tog i huden, vilket resulterade i solklåda på benen. Jackan skyddade armarna annars hade jag kliat sönder mig nu!
Åkte ut till C efteråt där vi under gårdagen ägnade den fina dagen åt att montera garderober i gästrummet. Att få bort den gamla inbyggda tog halva Kristi Himmelstorsdagen men fick också äntligen iväg den gigantiska massagestolen som ruvat i rummet. Inte ens Återbruket ville ha den.
Martins bostadsrättsförening ska byta stammar och huvudstammen går förbi hans lägenhet så kan ska bo hos C under de nästan två månader som arbetet ska pågå. Det var sparken i röven som C behövde för att ta tag i gästrummet, så nu tronar jättefina spegelgarderober där de gamla stod, massagemonstret är som sagt också väck liksom en ofunktionell bokhylla. Mitt skrivbord är kvar men flyttat så nu ser rummet helt ok ut.
C färdigställde det sista, det tröliga arbetet att montera lådorna medan jag kom dit lagom för det sista finslipandet. Flyttade ut terassmöblerna och invigde säsongen en stund innan jag fick åka iväg till mitt söndagspass. C kom ut med vad han trodde var korsordstidningar, vilket det var men också uppblandade med en handfull rolig nostalgi! Finns tidningen Frida fortfarande? Underbart att se kläderna, frisyrerna, vad som skrevs och hur det skrevs. Tidningarna var lika fulla av reklam då som nu, Clerasil, Libresse, och inte att förglömma hår- och doftprodukterna "Date"!
När jag hämtade Lilltjejen var förlustmatchen glömd och humöret uppe igen. Var hemma en sväng men stack snabbt ned till Förbovallen och kompisar. Vilken tid ska man vara hemma för kvällen när man är tretton? Halv tio sade jag, tio sade hon så landade på kvart i tio som den fantastiska kompromissföräldern jag är. Sedan blir det direkt i säng.
At vår dotter är en riktig fotbollstjej är det nog ingen som betvivlar. I min tonårssäng hade jag kuddar med Gustaf, mjukis-Gustaf och en stor mjukisbanan av den där sorten man kunde vinna på tivolin och som jag fått av Nina, åh vad jag älskade den!
Om någon skulle undra så bäddade faktiskt jag hennes säng medan hon packade ihop grejerna som skulle med till mig... På vissa fronter börjar tonårstendenserna visa sig, men hos mig bäddar hon fortfarande - ja, hyfsat i varje fall.
Var lite mysigt att bara spontanköpa glass när jag kompletteringshandlade på vägen hem och slå sig ned i den tråkiga butiksentrén tillsammans.
Om någon skulle undra så bäddade faktiskt jag hennes säng medan hon packade ihop grejerna som skulle med till mig... På vissa fronter börjar tonårstendenserna visa sig, men hos mig bäddar hon fortfarande - ja, hyfsat i varje fall.
Var lite mysigt att bara spontanköpa glass när jag kompletteringshandlade på vägen hem och slå sig ned i den tråkiga butiksentrén tillsammans.
Nu ska jag hänga tvätt och räkna minuter som min avkomma blir sen.
Nära
Det var ett tag sedan vi testade ett nytt spel så denna kväll kändes det rätt. Flamecraft hade ett tilltalande yttre som inte gjorde en besviken när man öppnade locket. De tillägg C köpt förhöjde onekligen intrycket med drakfigurerna och
de små resurserna i trä var urgulliga! Inte superavancerat så kom hyfsat snabbt in i hur spelet fungerade och hör och häpna: Jag vann!
Fast när man tänker efter brukar det vara det enda eventuella tillfället jag vinner - när det är premiärspel eftersom C då inte hunnit på koll på hur spelet fungerar och således fått strategi och knep klara för sig…
Min höft värker och knät likaså, Göteborgsvarvet om dryga veckan kommer sådär att gå.
Min parkeringsganne har oftast firmabil och som den skåpbil den är tar den plats och gör det följdaktligen trångt och lite störigt.
Så fick han inbrott i sitt tjocka fordon och nu har vi kommit överens om att göra det ännu trängre. Är det tillräckligt trångt tro?
En vanlig dag på jobbet
Deltagare som sitter på kontoret har onekligen en utmaning att hitta något fyndigt att sätta på huvudet, men gör verkligen sitt bästa. Häftapparater, vikta pappersmössor och kaffemuggar men tror vi fick ett nytt form av rekord idag när en kille satte en
stol på skalpen!
Att kunna bjuda på sig själv är en viktig ingrediens för teambuilding och öppna upp för diskussioner och utbyten med högt i tak. Vår kurs kanske har lite okonventionella inslag men har alltid uppskattats och rekommenderats. Därför har vi just detta tillfälle
nu på begäran, men både jag och Desirée börjar känna att engagemanget att fortsätta har sinat när det inte finns något erkännande eller driv uppifrån. Under alla år har vi handfulla antalet engagerade hållit i denna kurs och under agila perioden blev
den en rekommenderad del av ett större utbildningspaket av kurser inom detta arbetssätt. Alltid beroende av våra frivilliga insatser och tid som fått tas av våra ordinarie arbetsuppgifter. Den är rolig att hålla men börjar nu likväl kosta
mer än den smakar när vi i våra nya roller har så mycket annat att hantera.
Imorgon går halva dagen och sedan tror jag vi lägger ner den för gott. Lite tråkigt absolut.
Man blir ganska mör av att facilitera så var skönt att släppa loss i Sisjöns stora sal där My gjorde mig sällskap och alla njöt av det stora utrymmet. Ingen mera kö eller deltagare som inte får plats!
Hann bara hem för att skopa i mig en lunchlåda för att sedan sätta mig framför ett Gothiamöte. Nästa vecka har vi en helkvällsträff som de kallar utbildning men bakar in med mingel och föreläsning. Blöh! Vi i domargruppen behöver vara med där men med
tanke på hur mycket tid de andra ansvarsområdena kräver hamnade jag onekligen i rätt grupp.
På lördag kväll blir det jobb på Frölunda hockeys 80-årsfirande i Skandinavium för att tjäna in pengar till Jitex också där.
God natt!
Hos C
Bakgrundstemat i mitt ena team denna sprint är mors dag så jag fick knata upp till övervåningen och kolla i fotoalbumet. Jag hittade bara en bild där mamma håller i mig, och inte många generellt på oss båda. Bebbe-jag och nästan-femtio-jag efter
ett vikariat på fullbokad klass på Järntorget.
Det andra teamet har barndomsbilder som tema så blev att bläddra lite till och titta vad söta vi är jag och min älskade Lillstrumpa!
Hänger hos C nu då jag ska hålla i faciliteringskursen imorgon och onsdag. Vi har plockat bort den från vårt LAD, vårt interna kursutbud men fick ett önskemål att köra den för ett gäng ATM:er så då gör vi det.
Majsommar
Solen och värmen hänger kvar vilket känns i skinnet. Haft min första praoelev, eller ja, min anställda vars dotter ville göra sin prao, inte hos en veterinär, ett bageri eller kiosk utan på sin mammas kontorsjobb. Så hon och en kollega ordnade
lite uppgifter medan jag bara behövde närvara vid uppstart, avslut och signering av intyg. Roligt, totalt oförståeligt och häftigt att en trettonåring kan gilla Excel! Jag beskrev upplägget för min egen dotter och frågade om hon
skulle vilja göra detsamma? "Aldrig i livet!" Blev svaret.
Jahopp, Ica alltså.
Hon har hängt mycket med kompisar och jag är så glad att stor del utgörs av fotboll nere på vallen med både killar och tjejer. Tillsamman med Elvira och två killkompisar från klassen avslutar de fredagskvällen på övervåningen med flipperspel
och häng medan jag och C bakade Silviakaka, spelade lite Phase10 och kollade House.
Igår var det match i ett solvarmt Lerum och hämtade nylevererade målvaktshandskar hos Johan. De vi hittat hos Temu är helt ok och Ronja älskar dom. Eller ja, hon älskar generellt att ta på sprillans nya handskar.
Ganska jämn match som slutade med vinst med 4-1 och gick således upp i delad topp i serien "F2011 svår" tillsammans med just Lerum.
När vi kom hem kände jag av någon anledning för att springa, så medan Lilltjejen duschade av sig matchen och tog det lugnt knåpade jag ihop dryga fem kilometer. Bara sexton till om två veckor… Knät protesterade som väntat medan höften avvaktade till
senare på kvällen. Kändes ändå väldigt bra att komma ut och tog dessutom säsongens första vända med röjsågen i området.
När C anslöt var det liksom för gissningsvis åttio procent av göteborgarna dags att grilla och så gjorde också vi, såå gott!
R hängde med Elvira resten av kvällen medan vi plöjde House. C somnade relativt snart medan jag fick tvinga mig att stänga av när klockan närmade sig två!
Söndag och fortsatt varmt men småmulet. C grejar i trädgården hemmavid och jag slappar inför Frölundapasset. Bakat kubbar och gjort en laddning rullader som tillsammans med en låda Silviakakor fick följa med till Monica och Tomas innan Lilltjejens fotbollsträning.
Ännu en fullspäckad vecka väntar.
Vid en liten snabb avstämning denna morgon reflekterade C att jag varit mindre arg på sista tiden och kopplade det till att jag släppt både Java- och kinesiskakursen. Jag som såklart tycker att jag varit som vanligt kunde dock hålla med om att min
känsla av stress gått ned, liksom det dåliga samvetet att inte klara Javan. Det har varit så skönt att inte behöva sitta på kvällar och helger med frustration och besvikelse, med det ständiga damoklessvärdet hängande över huvudet. Under resan till
Indien gav jag upp Javan helt men funderar på om jag ska göra ett försök med kinesiskan. Med tre nybörjarkurser i ryggen borde jag kunna göra ett hyggligt försök, men att inte ha underhållit träningen denna termin har såklart orsakat bortfall. Får
se hur tiden och energin ser ut när fler förberedelsemöten inför Gothia cup ligger i kalendern, och ny kvartal med koreografi står för dörren.
Medan rulladerna puttrade på spisen gick jag för ovanlighetens skull upp och hängde lite på övervåningen. Lilltjejen röjde i sitt rum inför pappaveckan men kom ut och började spela! Hon vill ju sluta medan vi sagt att hon måste fullfölja
terminen, tycker det är tråkigt men erkände likväl att det är lite kul och coolt att hon kan spela tvärflöjt.
Liksom det mesta är det inte alltid roligt att lära sig, träna och repetera…
1:a maj
Imorgon har Lilltjejen prov om lag och rätt och vad passade då bättre än att åka in till stan och låta henne bevittna ett exempel på den yttrandefrihet vi har i vårt land. Vi pratade om demonstrationerna vi såg och de krav som ställs för att
hålla dem.
Ett av tågen skanderade mot kriget i Palestina så blev lite prat om den konflikten också, något jag tyvärr inte är särskilt insatt i.
Det blev rena högsommarvärmen så svenskarnas vintervita lekamen skrek ikapp med slagord och kampsånger. Min avkomma är nu nästan lika lång som jag och sommarkläderna passar inte längre. Löneförhöjningen och bonusen var en otrolig lättnad på
kontot, en sådan lyx att bara gå på stan och shoppa nytt till Lilltjejen på Uniqlo, en för mig ny klädbutik med riktigt bra basplagg till bra priser. Två par shorts, tre linnen, två toppar och ett par långbyxor för fjortonhundra tycker jag är
rätt bra. Kul med en annan butik än de vanliga kedjorna.
När jag var i Indiens stekande sol kände jag inte av det alls i huden, men efter denna dag kliar armar och käkparti. Mycket underligt. Visserligen var jag inte länge i solen där borta men det brukar vara tillräckligt för att klådan ska uppstå.
Ovan är jag i vilket fall och kanske anledningen till att jag blev onaturligt trött när vi var hemma igen och slocknade som en klubbad säl i sängen. Med en helgdag så här mitt i veckan känns det lite motigt att återgå till jobbet imorgon, riktigt
gott var det!
Bra start
Börjar veckan med att distribuera gräddsås över golv och kylskåp, god morgon! Sedan har det gått i ett så en lovdag i Första maj-anda känns bra! Betar av intervjuer och efter veckor, ja månader av undermåliga kandidater och
eskaleringar lossnade det plötsligt idag där tre kandidater av tre gick igenom vår tekniska utvärdering, jackpot! En Funktionell utvecklare, en ABAP och en Fiori, banne mig en av varje! Om dessa nu också accepterar så har vi tre klara
och fem kvar.
Ronja är på sin gymnastik så jag gästspelar på Mys pass i Sisjön, passet vi delar på där vi från och med idag kör i stora salen, mycket efterlängtat hos deltagarna. Valborg idag dock så betydligt färre att förvänta vilket bokningen också skvallrar om.
Höften värker extra mycket som den brukar efter min träningsvecka så kanske inte så klokt att köra nu men tänker att jag ju bara ska leda två låtar så jag kan ta det lugnare till resterande. Typ.
Gullig lapp på personalrummets toalett! Tackar!
Söndag i sol
Christers syster kunde inte gå med deras mamma som planerat så vi fick biljetterna till Jonas Gardell på Lisebergsteatern. Lilltjejen fick tacomiddag och häng hos Elvira under tiden och vi hälsade på Franks på Åby. Grillkorv med pommes eller
mos är klart underskattat!
Showen bjöd på både skratt och allvar medan sjungandet kunnat hoppas över.
Med kort varsel fick Lilltjejen frågan om hon kunde hoppa in i en match med F2010, en 11 mot 11 i två gånger 45 minuter som hon när detta blev klargjort självklart ville, hennes första match på fullstor plan. I snålblåst och stundvis regn landade
resultatet på ett lika.
Till kvällen blev det mer kultur med operan Tosca. Rörde ihop det med tiden vilket medförde att Christers middag fick bli korv- och äggmackor medan jag rattade Rödingen på två hjul in till Lilla bommen och en redig fulparkering. Vi hann till våra
platser utan att behöva skämmas allt för mycket och kunde avnjuta en mäktig tretimmarsföreställning av fullpackat orkesterdike och scenensamble som gav de största ovationerna av de gånger jag varit där.
Söndag med sol och ett uppdrag att försöka lösa: Klänning till Johan och Elenas bröllop och bonus i form av vit klänning till skolavslutningen. Johan har försökt utan framgång, blotta samtalen kring finklänning har fått henne att vända taggarna utåt,
än värre det faktum att de ville att hon skulle ha fina sandaler då bröllopet är på Varbergs strand. Hon är precis som jag, men då jag ändå kan acceptera att viss anpassning är lämplig till situationens omständigheter har hon visat sig helt omöjlig.
Så då hon de facto aldrig varit inne i centrum och shoppat tänkte jag kamouflera uppdraget i en mamma-dotter stund med lunch och "bara vara". Det gick såpass att jag efter att helt sonika vända tillbaka till parkeringen, lock, pock, resonemang
och hot fick henne att i varje fall prova en klänning för att börja någonstans.
Den ska inte ha mönster, inte vara ärmlös, inte för långa ärmar, inte för urringad, inte ha knappar, inte vara rak eller för slät….
Till slut behövde ungen uppenbarligen mat och Johan som undrade hur det gick visade sig också vara i stan och anslöt.
En Subway senare gick vi tillbaka till de klänningar som "väl var ok" så pappa kunde se. Det ska vara min unge för att tvingas på en Ralf Lauren… Till och med jag hade kunnat tänka mig några av alternativen, med vetskapen att jag liksom min älskade
avkomma aldrig skulle känna mig lika bekväm i någon av dom som i våra kära mysbyxor!
Nu grillad jag i solen på ett förvånansvärt varmt Åby där Lilltjejen i sitt rätta element precis sparkar igång en match mot Näsets SK. Det är till och med sommarkänsla med ljumma vindar.
Jag måste avvika innan de är klara för mitt pass i Frölunda så Lilltjejen får gå alternativt ta bussen hem.
I ett
Lilltjejen letar mus… gårdagskvällen.
Idag medan jag är på väg hem från kontoret jagar hon ytterligare en, vilket är ganska underhållande att lyssna till.
Veckan har varit full gas från dag ett med mycket möten och grejer att ta tag i däremellan. Det går i ett och denna dag helt galet och så styrelsemöte på det, som tack och lov flöt smidigt på endast en och en halv timme. Då var det extra skönt att
komma ut på en kort löprunda efteråt, och extra mysigt då Lilltjejen hängde med!
Jag är alldeles för dåligt löptränad så det närstående Göteborgsvarvet blir vad det blir, men största problemet lär bli höften och knäet. Kanske förvärrar jag det bara, antagligen med tanke på läkarens bedömning, så ställer in mig på att detta blir
mitt sista år - tyvärr.
Inför sommarens vandringsmaraton behöver ju Ronja gå in de nya kängorna så fick ut henne till Sandsjöbacka i måndags. Knot och knorr, men väl ute tyckte hon det var väldigt mysigt - som oftast.
Kängorna kändes tack och lov bra så nästa gång siktar vi på längre sträcka. Finns många fina alternativ i Sandsjöbacka, men mina Ecco-kängor som jag testade i söndags dödade mina vristknölar och gav begynnande blåsa på ena hälen. Handlar det
om att härda ut tills skorna format till sig eller är det lönlöst? Jag kan inte minnas att det behövdes för mina nuvarande kära Salomons. Är ju inte särskilt kul heller att lägga pengar på kängor som man sedan inte kan använda. De är ju inte billiga
direkt.
Sista
Torsdagen gick till största delen i rekryteringens tecken och slutade sent men med en framgång som innebar att jag får anställa min tredje medarbetare till vår tech hub!
Vår sista dag blev det lite jobb under morgon och förmiddag, vanan trogen den svenska klockan. Därefter blev det en Uberbil till Commercial street som rekommenderats för shopping.
Fina Christina, sådan kämpe med sin elaka höft med smärtor som inga mediciner riktigt biter på. Vi betade av några butiker och hon hittade två jättefina indiska kurtas, en kombination av klänning och tunika som kan komma alla möjliga format
i längd på både kropp och ärm men kännetecknas av djupa spröjs(?) i sidorna.
Lite kul att hon sökte plagg med massa bling - vilket de har gott om, medan jag ville ha no bling, som det förvisso också fanns men då mest liknade städ- eller sjukhusrockar.
De traditionella saris är otroligt vackra men själv skulle jag inte kunna vare sig göra den rättvisa eller känna mig bekväm.
Obekväm kände jag mig också med de påstridiga försäljarna som drog fram plagg efter plagg som jag omedelbart ratade. I den mer kommersiella butiken där jag hittade en del västerländska kläder till Lilltjejen märktes det att försäljningen inte
var avhängigt deras lön då servicen istället var obefintlig. Skönt.
Asfalt och grusväg, byggbråte, butiker, gatuförsäljare och sophögar. De djupa kontrasterna såg man hela tiden där vi gick i den tryckande hettan. Tog en rickshaw tillbaka till hotellet, smidigare, billigare, svalare och betydligt roligare än
en bil som saknar luftkonditionering.
Lite mat innan jag slumrade en stund vid poolen där det faktiskt rullade in lite moln med marginell lättnad i värmen.
Med den förestående långflygningen körde jag en halvtimme på hotellets gym men den knappa luftkonditioneringen där inne gjorde det dubbelt så tungt på löpbandet.
Mina indiska teammedlemmar vill så gärna veta vad jag tycker om landet och hur sammanfattar man efter så kort besök varav majoriteten av tiden tillbringats i den priviligierade delen?
Mitt besök var så kort och erfarenheterna en knapp skrapning på ytan men intrycken tillräckliga för somliga att fastna.
Diversifieringen, den extrema fattigdomen och umbärandet tätt intill välstånd och lyx. Den knappa ettåringen som sov hårt ihopkrupen på en plywoodliknande skiva som utgjorde pakethållaren till en cykel medan fadern tiggde intill. Mannen som haltade intill vägen med lårbenshuvudet skarpt avtecknat under huden, uppenbart slaget ur sin ledkula, ett offer av den skoningslösa trafiken?
De heliga korna vars mjölk är giftig för att de lever på gatornas sopor. Avföringen hos kalven vi fångade på bilderna var långt ifrån de högar man sett från kor som betar på ängar…
Och över smutsen, soporna och armodet tornar de blanka och moderna byggnaderna upp sig som ouppnåeliga hägringar för alla dessa som förlorat eller aldrig möjliggjorts chansen att kliva över dess trösklar.
Men vänligheten och ödmjukheten, trots den skoningslösa konkurrensen som råder där var och en är ens egna bäste dräng.
Nu är jag trött.
Typ redo för pass
Det blev lite abrupt avslut igår, kände hur mina trötta tankar fick svårt att hänga ihop och hellre vilade i Yellowstones natursköna vidder och intriger. Sov som en sten och vaknade tidigt då Christer skulle kolla på Formel 1 med Martin.
Jag och hundis åkte till Sisjön där vi promenerade bort till Oxsjön, njöt av kontrasten och privilegiet av att erfara dessa två ytterligheter i ljud och miljö.
Var slutade jag igår? Det var onsdag och jag hade lämnat Capgeminis kontor för att hälsa på HCLs, knödde genom trafiken och människorna. De bygger highways, bokstavliga high ways på pelare ovanpå markplanets kaos och oreda. Från de
tullbelagda vägarna får man en viss överblick över den oändliga staden och trafiken flyter bättre, upp till hela åttio kilometer i timmen stund- och bitvis. Volvobilar såg jag en knapp handfull under veckan och insåg snabbt att vi inte
bygger bilar för den här marknaden. Med våra tungt marknadsförda pedestrian alerts, adaptive cruise control och andra säkerhetsfunktioner som BLIS är våra bilar helt okörbara, funktioner helt omöjliga och onyttiga för
den indiska trafiken. Bilen hade tjutit och automatbromsat konstant.
HCLs kontorsbyggnader var inte en del av en Tech park utan tornade plötsligt upp sig mitt i ett dammigt och i mina ögon nedgånget område i Bangalores utkant. Inte för att någon form av landsbygd börjat ta vid, det dröjer många mil till, utan
den rena stadsgränsen. Den utgjorde mer eller mindre en egen tech park. Här var det inte lika formellt och omständligt som hos föregående. Där hade vi tilldelats tjusigt mötesrum med förfriskningar och personligt notat med wi-fi uppgifter.
När jag uttalade att jag bara ville hälsa på mina teammedlemmmar där de faktiskt arbetade skulle de ordna mötesrum där istället, eller så kunde de kallas hit. Tror det stressade dem lite att jag faktiskt bara ville säga hej på deras faktiska arbetsplats
och tillsammans sitta och jobba lite, trots att jag påpekat detta ett flertal gånger.
Det hade jag likaså för HCL som faktiskt hörsammat och förde mig direkt till deras Volvo-dedikerade del av ett kontorslandskap. Jag har tre teammedlemmar som sitter i Bangalore och HCL hade beviljat ytterligare fyra att resa dit från Chennai
och Madurai, inklusive deras chef så de var en lite större grupp glada och tillmötesgående medarbetare. Jag hade också poängterat att jag inte hade något planerat utan endast ville besöka dem på deras arbetsplats men likväl hade ett konferensrum bokats
där jag kände en viss förväntan på något konstruktivt innehåll. Det var bara att improvisera och plocka fram öppna frågor och jag kände att mina produktägare skulle ha varit med för ett givande komplement. Christina och Gaurav kunde jobba med
både team- och produktfrågor och hade dessutom hela sitt team inresta för två dagar. Jag hade två från ena teamet och sex från det andra så kunde heller inte jobba mer djupgående kring arbetssätt, mål och liknande.
Men det var likväl oerhört givande att få träffa de som nu var där och många av dem hade heller inte träffat varandra.
Solairaj, Mukilan, Kannan och Koushik som vinkar hej då till mig i taxin när skymningen börjar falla. Strax efter passerar vi Sathish som samåker med en kollega och när trafiken tätnar smidigt slingrar sig förbi. I knät har han några av
de planscher jag tog med som han ska ta till deras kontor i Madurai.
Den tjugosex kilometer långa vägen tillbaka till hotellet tar två och en halv timme men så gör vi också ett litet stopp på ett bageri som teamet rekommenderat för mina efterlängtade Kaju katli. Jag köper fem kilo! Och en konservburk Gulab jamon som jag
får syn på en hylla. De kallar till sig extra personal för att packa min beställning.
Tillbaka på hotellet har en annan beställning anlänt. Min ena PO har undrat om jag möjligtvis kan ta med sänglakan till henne som hon beställer via Amazon. Min andra PO undrar om jag kanske kan ta med ett par klänningar? Tydligen levererar inte alltid
mindre företag utanför landet men här fick vi ibland leveranser redan samma dag.
Tunna tygpaket är ju inga större problem att lägga i resväskan men stackars Gaurav fick ge plats för både riskokare och sopkvast! Hopfällbar som tur var, haha!
Nu måste jag strax dra till mitt pass i Frölunda så får bli ytterligare en fortsättning följer…
Redo för sängen
Kvart i ett skulle vi lämna den varma indiska fredagsnatten men fördröjdes en timme, ytterligare en halv för att undvika Israel innan vi landade i soligt men betydligt svalare Paris.
Med förseningen blev det en kortare mellanlandning innan vi punktligt klockan tre lokal tid var på svensk mark där vi möttes av regn och snöglopp!
Jag lyckades inte få till någon ordentlig sömn under långflygningen, nickade till i det lilla "city hopper"-planet och känner mig rätt trött just nu.
Packat upp, tvättat, lokaliserat två döda möss och tagit en slarvig sväng över det värsta på nedervåningen med dammsugaren. Underbart gott med svensk husmanskost till middag, rullader med gräddsås och potatismos med vanligt kranvatten i glaset, vilken
lyx!
Onsdagen var det leverantörsbesök på agendan. Christina hade hittat jättefina svenska bordsflaggor som teammedlemmarna fick när vi avslutade tisdagen. När vi åkte österut till Capgeminis kontorskomplex hade jag fixat Volvopåsar och större planscher,
de sistnämnda rätt onödigt när jag klev in i den del av landskapet som de Volvodedikerade medarbetarna allokerats. Mycket snyggt, mer Volvokänsla än våra egna kontor.
Efter lunch hoppade jag in i den väntande taxi som HCL ordnat för att åka till deras kontor en dryg timme därifrån. De har osedvanlig torka, regnperioden väntas och tankbilar med vatten såg man överallt. Vattenbristen är tydligen markant men selektiv
beroende av de klassbetingade områdena. Det var inte utan att man tog sina dagliga duschar med viss skuldmedvetenhet.
De så kallade Tech parks eller Tech ambassadors avlöste varandra med sina blanka glasfasader och begränsade åtkomster, som blänkande oaser bland ruckel, byggbråte, bostadshus, gatuförsäljare och dagligvarubutiker. Adobe,
eBay, Intel och Microsoft var bara några välbekanta logotyper jag lyckades fånga upp.
Jag slutar aldrig fascineras över trafiken, det organiserade kaos som råder, och att vi har en del att kunna lära och anamma. Där vi sittande i köer blir förbannade, gör fula gester och skriver arga inlägg har indierna insett att det är
slöseri med energi. De har förstått att de är en del av problemet, de är helt enkelt för många och således också en del av lösningen. I en oreglerad korsning står fem motorcyklar, en lastbil, tre bilar och två rickshaws i bredd att korsa eller
falla in i den dubbelriktade trafikströmmen. Jag och majoriteten av svenskarna hade blivit stående men här knör de sig bara in och ibland hoppar en passagerare helt sonika ur, kliver ut i trafiken och dirigerar.
En moped försökte korsa vägen framför oss men fick inte minimarginalerna med sig och min chaufför knockade omkull honom. Någon form av trafikpolis dök upp och började skälla ut mopedisten som plockade upp sin tvåhjuling och knuffade den vidare. Vi bytte
lack med en rickshaw och helt plötsligt ber chauffören mig trycka ut backspegeln till sin plats då den vid något tillfälle tryckts in av någon närgången människa eller fordon.
Det kan för en utomstående och tillfällig besökare som jag finnas spännande men för dessa människor är det vardag och många saknar försäkring.
Och nu är jag för trött för att fortsätta…
Så mycket glädje
Jag ville vara tidigt på plats för att förbereda och lyckades såklart gå fel med alla mina grejer från hotellet så femminuterspromenaden slutade på nästan femton. Således genomsvettig anlände jag till kontoret som ännu inte kört igång
luftkonditioneringen. Ja, det står tjugosju grader!
Här borta pratar man om "Indian time", som vi också började applicera "-ish" på. Jag hade satt starttiden till nio. Två anlände, de enda två från DMS-teamet och boende i Bangalore, före detta klockslag och resten droppade in ända fram
till klockan passerat tio. De kan inte vara i tid, antingen före eller efter av den enkla men obönhörliga anledningen i form av trafiken. De två första startade extremt tidigt just för att hinna före värsta rusningstiden. Så nio innebär således nio-ish.
Tårtfrossa, en lära-känna-varandra-övning och jag med mina två DMS:are. Mina fötter värker och rösten är trött där jag nu ligger i min sköna hotellsäng, men väldigt glad och lätt till sinnes efter en dag som av deras feedback och synliga
glädje verkat vara uppskattad.
Självreflektion, vikten av tydliga krav utan att förlora mål och syfte och att inte krångla till det. The marschmallow challenge och "Den vackra blomsterängen" är roliga övningar som på lekfullt sätt sätter fingret på just dess och många
fler aspekter som vikten av kommunikation, samarbete, planering, gruppdynamik med mera.
Vi högg en kollega från annan area som också är här denna vecka så han fick prata och presentera sitt område - automation.
Perfekt att de då också fick lite "riktiga grejer" denna dag.
Avslutade med middag tillsammans med Christina och Gauravs team där alla är från en och samma leverantör. Jag har två olika, Capgemini och HCl och det var så kul att se dom samt deras respektive leverantörs- och tillika teamansvariga för första
gången träffas och umgås. Konkurrenter men professionella och i slutänden människor och värdet av att faktiskt träffas öga mot öga kan inte undervärderas.
Imorgon bär det av att hälsa på dem på deras "hemmaplan". Capgemini först där Christina med flera stannar hela dagen medan jag hämtas efter lunch av HCL för att besöka deras kontor en timme-ish från Caps.
Nu är det sovdags känner jag…
Rivstart
Frukostfrossa för tre!
Väl på plats var det full gas med en massa glada och tillmötesgående medarbetare.
Kontoret delar byggnad med två andra företag, anonymt inhyst i husets bottenplan men fräscht och trivsamt när man väl passerat de anonyma och anspråkslösa receptionerna.
Hela området hyser en hoper stora IT företag som Salesforce och IBM med ett trevligt nav i form av fontäner och foodcourt.
Då de följer vår svenska tidszon kommer de flesta rätt sent till kontoret och lämnar följdaktligen också först efter sex då mörkret fallit så allt blir förskjutet. Middag sent på hotellet som erbjöd en hissnande efterrättsbuffe men där de västerländska
och otroligt konstnärligt skapade bakelserna och tårtorna smakmässigt tyvärr inte levde upp till samma nivå. Den inhemska gulab jamon som tydligen kunde ha annan form i annan region och således också annat namn som jag inte minns nu,
är fantastiskt goda där de serveras varma i sirap med glass. Mums!
Det är otroligt tråkigt att jag inte kan smaka majoriteten av rätterna som hotellets dignande buffébord och rätter som restaurangerna erbjuder, då de är alldeles för starka. Det känns som man går miste om en massa smakupplevelser, men ett
fåtal är mildare och upptäckte denna kväll ett lätt friterat typ bröd som puffar upp och serveras med olika dippliknande såser som antingen är starka eller milda och sötaktiga. Minns såklart inte namnet trots femtioelva upprepningar.
Imorgon kommer de av mina teammedlemmar som bor i Bangalore samt tre utifrån. Jag hoppas mina aktiviteter ska kunna fylla hela dagen som ska avslutas med middag tillsammans med Christina och Gauravs team. Blir intensivt, spännande men kul!
