Nöjd klenis
Hittade Elena strax innan hon gav sig iväg med startgruppen VGR. Det blev ännu en sommarhet dag så klippte ärmarna av den andra t-shirten jag fick av Göteborgs Stadsmission förra året. De lägger pengarna till de som behöver men hade gamla som de delade
ut och då det således var en som jag inte "sprungit mig till", föredrog jag att slakta den framför min gula. Lite svalare med vitt också.
Det var gassande sol och varmt men fann det rätt ok, helt klart att föredra framför regn eller hårda vindar.
Som alltid blir jag så jäkla taggad när man står där i startfållan och musiken dunkar, det är så himla kul!
För att ha sprungit i genomsnitt ett pass i månaden varav endast två över tio kilometer sedan senaste varvet, är jag riktigt nöjd över att tagit mig runt på två timmar och fyrtiotre minuter! Som väntat kände jag av höften och inte bara höger utan också
vänster knä, men inte i närheten så illa som jag fruktat och förberett mig på. Istället var det just min obefintliga förberedelse som drog ned mitt tempo, jag har inte kilometrarna i benen så följaktligen var det dom som svek. Fötterna domnade och
benen, tja gjorde bara ont överallt. Några tjejer lufsade förbi mig och uttalade exakt samma sak: "Det är inte andningen som är problemet, det är kroppen." Men ja, i mitt snigeltempo blir det inte mycket till utmaning för flåset.
Runt i vackra Göteborg där det vackra vädret fyllde banans alla tjugoen kilometrar. Centrala stan är alltid mest utmanande med sina refuger, spårvagnsspår och trottoarer vilkas kanter och ojämnheter känns decimeterhöga för utmattade ben.
Älvsborgsbron, Eriksberg, Göta älvbron och vad-den-nu-heter-bron som är den kortaste men mest utmanade då den är två kilometer från mål och man har hela motlutet från Avenyn bakom sig.
De roligare startgrupperna startar senare än Välgörenhetsgruppen, då de många utklädnaderna dyker upp bland deltagarna. Några superhjältar kom dock ikapp mig innan Slottskogsvallens sista kilometer tog vid. Toad låg i täten!
Gav någon minut till en stackare i skogen som fått kramp och knappt kunde stå på benen vilket gav mina egna en liten välbehövlig återhämtning och jag kunde lufsa sista biten. Kan säga att många kutryggiga och gråhåriga pensionärer passerade
mig under varvets gång!
När man väl är i mål är det mer stapplande steg som tar en vidare men självklart genom den automatiska anmälningspportalen för nästa år. Jag vet vad jag skrev häromdagen men jag måste ju ha tio medaljer!
C hämtade mig och så åkte vi direkt till Triumfglass bar i Järnbrott för att fylla på vätska och salt, och nu väl hemma är det sängen med värkande fossingar och ben som gäller. Så nöjd!
Kommentarer
Trackback
