Typ redo för pass
Det blev lite abrupt avslut igår, kände hur mina trötta tankar fick svårt att hänga ihop och hellre vilade i Yellowstones natursköna vidder och intriger. Sov som en sten och vaknade tidigt då Christer skulle kolla på Formel 1 med Martin.
Jag och hundis åkte till Sisjön där vi promenerade bort till Oxsjön, njöt av kontrasten och privilegiet av att erfara dessa två ytterligheter i ljud och miljö.
Var slutade jag igår? Det var onsdag och jag hade lämnat Capgeminis kontor för att hälsa på HCLs, knödde genom trafiken och människorna. De bygger highways, bokstavliga high ways på pelare ovanpå markplanets kaos och oreda. Från de
tullbelagda vägarna får man en viss överblick över den oändliga staden och trafiken flyter bättre, upp till hela åttio kilometer i timmen stund- och bitvis. Volvobilar såg jag en knapp handfull under veckan och insåg snabbt att vi inte
bygger bilar för den här marknaden. Med våra tungt marknadsförda pedestrian alerts, adaptive cruise control och andra säkerhetsfunktioner som BLIS är våra bilar helt okörbara, funktioner helt omöjliga och onyttiga för
den indiska trafiken. Bilen hade tjutit och automatbromsat konstant.
HCLs kontorsbyggnader var inte en del av en Tech park utan tornade plötsligt upp sig mitt i ett dammigt och i mina ögon nedgånget område i Bangalores utkant. Inte för att någon form av landsbygd börjat ta vid, det dröjer många mil till, utan
den rena stadsgränsen. Den utgjorde mer eller mindre en egen tech park. Här var det inte lika formellt och omständligt som hos föregående. Där hade vi tilldelats tjusigt mötesrum med förfriskningar och personligt notat med wi-fi uppgifter.
När jag uttalade att jag bara ville hälsa på mina teammedlemmmar där de faktiskt arbetade skulle de ordna mötesrum där istället, eller så kunde de kallas hit. Tror det stressade dem lite att jag faktiskt bara ville säga hej på deras faktiska arbetsplats
och tillsammans sitta och jobba lite, trots att jag påpekat detta ett flertal gånger.
Det hade jag likaså för HCL som faktiskt hörsammat och förde mig direkt till deras Volvo-dedikerade del av ett kontorslandskap. Jag har tre teammedlemmar som sitter i Bangalore och HCL hade beviljat ytterligare fyra att resa dit från Chennai
och Madurai, inklusive deras chef så de var en lite större grupp glada och tillmötesgående medarbetare. Jag hade också poängterat att jag inte hade något planerat utan endast ville besöka dem på deras arbetsplats men likväl hade ett konferensrum bokats
där jag kände en viss förväntan på något konstruktivt innehåll. Det var bara att improvisera och plocka fram öppna frågor och jag kände att mina produktägare skulle ha varit med för ett givande komplement. Christina och Gaurav kunde jobba med
både team- och produktfrågor och hade dessutom hela sitt team inresta för två dagar. Jag hade två från ena teamet och sex från det andra så kunde heller inte jobba mer djupgående kring arbetssätt, mål och liknande.
Men det var likväl oerhört givande att få träffa de som nu var där och många av dem hade heller inte träffat varandra.
Solairaj, Mukilan, Kannan och Koushik som vinkar hej då till mig i taxin när skymningen börjar falla. Strax efter passerar vi Sathish som samåker med en kollega och när trafiken tätnar smidigt slingrar sig förbi. I knät har han några av
de planscher jag tog med som han ska ta till deras kontor i Madurai.
Den tjugosex kilometer långa vägen tillbaka till hotellet tar två och en halv timme men så gör vi också ett litet stopp på ett bageri som teamet rekommenderat för mina efterlängtade Kaju katli. Jag köper fem kilo! Och en konservburk Gulab jamon som jag
får syn på en hylla. De kallar till sig extra personal för att packa min beställning.
Tillbaka på hotellet har en annan beställning anlänt. Min ena PO har undrat om jag möjligtvis kan ta med sänglakan till henne som hon beställer via Amazon. Min andra PO undrar om jag kanske kan ta med ett par klänningar? Tydligen levererar inte alltid
mindre företag utanför landet men här fick vi ibland leveranser redan samma dag.
Tunna tygpaket är ju inga större problem att lägga i resväskan men stackars Gaurav fick ge plats för både riskokare och sopkvast! Hopfällbar som tur var, haha!
Nu måste jag strax dra till mitt pass i Frölunda så får bli ytterligare en fortsättning följer…
Kommentarer
Trackback
